I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

PÅ FLYKT FRÅN LAGENS LÅNGA ARM

Denna berättelse är en fortsättning på TVÅ FAMILJER FULLA AV FULA FISKAR. Om du inte läst den från början kan du läsa den här: www.iglabo.se/b224

_______________________

En poststation på 1800-talet

Följande dag fortsatte efterforskningarna av bovarna, varvid man i skogen söder om vägen fann de båda postväskorna sönderskurna och tomma, och vid dem låg en tredje stör, kvistig och blodig som de båda andra.

Efter besöket i ladan färdades mördarna om nätterna och dolde sig i skogarna under dagarna. När de lämnade ladan kom de efter en till två timmars marsch till landsvägen vid Rångedala kyrka.

Postiljonen Stille, som blivit illa misshandlad och fått pannbenet spräckt av gärningsmännen, fick ligga kvar i Gammalstorp postgård över julhelgen. Länsmannen på orten försökte förhöra Stille men denne kunde inte svara då han var medvetslös. Mellan jul och nyår vaknade han öppnade han ögonen och var vid medvetande men mycket illa däran. Ändå ansågs så pass kry att han kunde föras till sitt hem i Jönköping, där han emellertid avled efter två veckor, 59 år gammal och lämnande en hustru efter sig.

Bytet utgjorde tillsammans nästan exakt 25 000 riksdaler banko, vilket i dagens penningvärde motsvarar tre miljoner kronor, vilket var en förfärlig massa pengar, även på den tiden.

Jon Johansson skiljde sig på vägen mot Borås från de andra båda rövarna, vilka fortsatte sin färd till sina hem i Kinnarumma socken, dit de kom till torpet Håven fredagen den 18 januari på morgonen. På detta torp, som innehades av torparen Hans Andersson, en för stöld flera gånger straffad person, sammanträffade de med sina föräldrar. Nätt gav sin fader 25 riksdaler och ett silverur, som han sade sig ha stulit ur fickan på en dräng på Ulricehamns marknad. Till modern skänkte Nätt 200 riksdaler av stöldgodset och systern Lisa, gift med arbetskarlen Per Johansson, fick likaledes lite pengar.

Från torpet Håven, där de vilade en dag, begav de sig genom Marks härad mot Borås. Under färden var de varit inne på flera ställen, det sista var på hemmanet Bråta i Landvetters socken, där de stannade från lördagskvällen till tidig måndag morgon.

Nätt köpte en häst och en vagn av hemmansägaren och betalade för dessa 125 riksdaler och dessutom köpte han ett fickur i silver för 13 riksdaler.

I Göteborg inkom i handlanden Magnussons salubod, ett par män. Av deras klädsel att döma var de lantmän. De kom åkande i en kärra i sällskap med en hel del andra bönder och de hade åkt in genom tullen i Götebergsäng utan att väcka det minsta uppseende. De var ju handelsmän från ”Knalledonien”, som skulle göra uppköp i sta´n, innan de reste hem igen för att fira jul.

Sillgatan i Göteborg. Foto Wilhelm Berg 1888

Sitt nattkvarter tog de hos en köpman vid Sillgatan, där de satte sin häst, varefter de gick för att äta frukost ute på stan. Det första av sina förehavanden skötte de riktigt bra. I en ölkällare vid torget tog de igen skadan efter de senaste dagarnas strapatser och försakelser genom att låta sig väl smakas av såväl ölen som maten. Intresserade lyssnade de till samtalen vid borden. Alla pratade om det stora postrånet i Ulricehamnstrakten.

Stadsborna, som läst tidningar, var synnerligen väl underrättade om den rysliga händelsen. De båda knallarna började bli heta om öronen, men den ene av dem lugnade den andre.

Någon vid ett av sidoborden visst väl vem som förövat rånet, det var ett zigenarfölje, som blivit ertappat, en annan genmälde att ”de får aldrig tag på dem, ty med så mycket pengar kan vem som helst köpa sig i säkerhet eller komma undan.”

”Dä´ blir pengarna som röjer dem”, sa en. ”Ja, men polisen är slö”, utbrast en annan. ”Det blir en förlust, som kommer att synas på våra skattsedlar”, menade en tredje.

De båda främlingarna lyssnade intresserat på lokalbefolkningens diskussioner och höjde emellanåt på ögonbrynen när någon speciellt intressant teori om brottet framkastades. Det var intressant för dem att höra på resonemangen och det var inte utan att de kände sig både stolta och hedrade att bli så omtalade, även om de givetvis inte kunde ge sig tillkänna.

Innan de båda männen kunde bese staden och se sig om efter en möjlighet att fly ut ur landet med någon båt som var på väg att lämna Göteborg, måste de göra en del uppköp och förskaffa nödvändig utrustning för resan och den första tiden utomlands. De måste se välklädda och respektingivande ut och därför behövdes ståndsmässiga kläder. De betalade sin förtäring och gick ut på stan för att handla.

I en bod vid torget köpte de en del klädesplagg och hos en buntmakare försåg de sig med huvudbonader och handskar. De kände sig nöjda och belåtna i den trygghet och säkerhet de invaggats igenom att vara anonyma och det tänkte de fira med en god fet cigarr efter den stadiga frukosten.

De gick självsäkert in förutnämnda Magnussons salubod, där det var fullt av folk som kommit för att köpa och läsa de färska morgontidningarna och speciellt intresserat fördjupade de sig i de senaste notiserna om det rysliga postmordet på landsorten.

Då den ene av männen skulle betala rökverket och sökte efter en bankosedel, föll ett gult papper försett med stämplar på golvet. Kamraten, som såg papperet falla, böjde sig uppmärksamt ned och tog upp det i hopp att ingen märkt missödet. En äldre herre, den aktade lackfabrikören J. Öberg, hade emellertid fått sina blickar riktade på de båda okända herrarna och i papperet som föll ur den enes byxficka, kände han igen en femhundrariksdaler bankosedel.

Då de båda männen avlägsnat sig ur boden förföljde Öberg dem och så fort han fick möjlighet kontaktade han en närbelägen polisstation, som genast skickade ut ett par mannar att ta upp jakten på de båda misstänkta männen.

Göteborg Korsgatan

Dessa svängde uppför Korsgatan och höll på att försvinna ur de andras synfält, men polismännen hann fram i sista ögonblicket för att se dem vika in på Kyrkogatan. Här tappade emellertid förföljarna spåret efter dem, men en krum gammal gumma, änkan Anna Charlotta Olsson, kunde upplysa om att hon nyss sett två manspersoner slinka in i porten till huset på tomt nummer 62, assessor Brags hus.

Efter något sökande i trappuppgångarna hittade lagmännen en av männen utanför en dörr två trappor upp i byggnaden. Han höll på att ordna något bakom en vattentunna.

”Vad gör han här?” frågade konstapel Qvist.

”Jag letar efter en skräddare”, sade den andre.

”Bakom tunnan?” fortsatte konstapeln.

”Nej han skulle bo här i huset,” svarade den misstänkte, varpå polisen replikerade, ”Vad vill han honom?”

”Han ska sy ett par byxor” ljög boven.

”Var är tyget?”

”Det har min kamrat.”

”Var är han?”

”Han letar däruppe” och så pekar han en trappa uppåt.

Den andre konstapeln, Svensson, gick upp för trappan och kom snart ned med den misstänktes kamrat som påstods även leta efter skräddaren.

Under tiden hade konstapeln Qvist tittat bakom tunnan och fann där en packe tillknycklade sedlar i olika valörer och färger. Han la upp en stor bunt bankosedlar på vattentunnans lock. Dessutom hittade han ett par mindre paket. Konstapel nummer två, Svensson, fann sig nu föranlåten att göra en undersökning även i förstugan ovanför och till sin och mängdens förvåning, ty mycket folk hade kommit dit, kom även han med en ansenlig sedelbunt samt andra papper, som han ej förstod vad det var. Konstaplarna hade inget att ta alla sedelbuntarna i så de fick fylla sina egna uniformsfickor med dessa. Därefter anhöll de båda misstänkta tjuvarna.

Vid närmare undersökning befanns de båda anhållna vara Johannes Johansson Nätt och Johannes Hansson Löv. Skurkarna placerades i säkert förvar på länshäktet beläget på Sillgatan, numera Postgatan, vid Hötorget i Göteborg.

Länshäktet var ett fängelse som låg vid dåvarande Hötorgets östra sida. Byggnaden var uppförd på den raserade bastionen Johannes Rex på Sillgatan, där den mynnade ut i Norra Larmgatan.

Göteborgs länscellfängelse byggt 1857 vid Lilla Bommen där tidigare bastionen St Erik legat

Sedan man 1854 hade börjat bygga det nya Länscellfängelset vid S:t Eriks torg, beslutade man att sälja det gamla länshäktet och den 29 september 1855 inropades det på auktion av järnvägschefen överste Nils Ericsson för att förvandlas till Göteborgs Centralstation.

Ryktet att de båda eftersökta anhållits och bekänt postrånet och mordet spred sig som en löpeld över landet.  Man läste med skräck och fasa om deras svarta illdåd och när det blev bekant att postiljonen Stille dött av misshandeln blev deras dåd ännu rysligare.

Om du inte läst berättelsen från början kan du göra det här: www.iglabo.se/b224

Läs nästa del i berättelsen här eller klicka på bilden nedan:

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: