I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

TVÅ FAMILJER FULLA AV FULA FISKAR

Ett soldattorp

I västra Sverige levde i mitten på 1800-talet ett par ytterst klåfingriga och mindre nogräknade familjer vid namn Nätt och Löf. Båda var soldatfamiljer och båda hade bott på det lilla soldattorpet Rönneslätt i Kinnarumma Socken. Det var inte bara en generation som råkade i klammeri med rättvisan utan över sönerna, hustrurna och döttrarna var med och ställde till det för sig. Det verkar nästan som om någon sorts virus hade drabbat familjerna för så fort de blivit ”botade”, dvs suttit av ett fängelsestraff eller fått känna på piskan hårda slag mot ryggarna eller fått sitta i en mörk källarcell för att försöka överleva på endast ruttet bröd och härsket vatten, så slog sjukdomen till igen och de var ute på nya stöldturnéer.

Låt oss börja med att bekanta oss med dessa båda familjer.

Till höger i bilden Kinnarumma gamla kyrka från slutet av 1600-talet. Kyrkan flyttades 1912 till friluftsmuseet Ramnaparken i Borås och kallas idag Ramnakyrkan

Soldattorpet Rönneslätt, tillhörande rote 1136 Wiskarhult Storegården i Kinnarumma socken ligger en knapp mil söder om Borås och har funnits åtminstone sedan 1700-talet. Från mitten av det århundradet bodde där ett flertal soldater med namnet Ådal.

I början på 1800-talet övertogs torpet och soldattjänsten av Johannes Nätt, när denna var i 22 år gammal. Efternamnet Nätt fick han när han blev antagen som soldat. Hans födelsenamn var dock Johannes Johansson.

Nätt gifte sig några år efter att han övertagit soldattorpet med Anna Svensdotter och ett drygt år senare fick de sitt första barn, en son som fick samma förnamn som fadern och farfadern, Johannes.

Mitt i högsommaren 1822 ansöker Nätt om avsked som soldat och brukspatron, Johan Gustaf Lindberg, på Storegården Viskarhult beviljade detta.

Hans Pettersson föddes en majdag nio år efter Johannes Nätt den äldre, likaledes i Kinnarumma socken. Det var samma år som Napoleon gjorde en statskupp i Frankrike. Precis som Johannes Nätt antogs han som soldat vid Vedens kompani, Älvsborgs regemente. Han tog soldatnamnet Löf och flyttade tillsammans med hustrun Maria till soldattorpet Rönneslätt på valborgsmässoafton 1824, två år efter att Nätt ansökt om avsked från det militära och fått detta beviljat.

Midsommarafton 1828, Johannes Döpares dag, föddes parets andra barn, sonen Johannes.

Så ville det sig alltså att det föddes två soldatsöner med namnet Johannes på det lilla torpet Rönneslätt, den ene med efternamnet Nätt och den andre som hette Löf. Nätt var nio år äldre än Löf.

Dessa båda ynglingar kom att bli Sjuhäradsbygden mest berömda brottslingar och deras liv skulle sluta på ett brutalt sätt, som säkert ingen av de båda hade förutsett eller velat önska sig.

Vi går emellertid tillbaka lite i tiden och bekantar oss med huvudpersonernas fäder.

Efter att han avgått som soldat blev Johannes Nätt (d.ä.) torpare och flyttade runt mellan olika ställen i Kinnarumma socken. 1842 dömdes han för innehav av tjuvgods till vatten och bröd samt uppenbar kyrkoplikt. Han var en hetlevrad man och hade gjort saken värre genom att häda Gud inför domstolen.

Hans Pettersson Löf övertog soldattjänsten och torpet efter Johannes Nätt. Inte heller hans liv blev helt fläckfritt eftersom han var mindre noggrann med vem han uppgicks med. Vid ett tillfälle gömde han en efterlyst man vid namn Magnusson, som var dömd för dråp och rån i Småland, hemma hos sig. Senare blev han även anklagad för ett dråp där hustrun Maria och barnen Christina och Johannes, som jag berättar längre ner i historien om, misstänktes vara iblandade.

Vintern efter dådet, 1848, halkade före detta soldat Löf på en isfläck när han var berusad och råkade vådaskjuta sig själv till döds och därmed kom han undan att bli åtalad. Hustrun Maria dömdes däremot till böter för att hon och maken gömt den efterspanade flyktingen. Barnen Christina och Johannes undgick straff för undanhållandet av den misstänkte dräparen då de ansågs ha varit under påverkan av sina föräldrar.

Fängelsekorridor

Sonen Johannes Hansson Löf skulle dock inte komma undan rättvisans långa arm särskilt länge, bland annat straffades han för att stulit en häst och en släde i Borås, för vilket han fick sitta i fängelse på vatten och bröd då han inte kunde betala böterna.

Efter att ha släppts fri från detta straff tog det inte lång tid innan han häktades igen, denna gång för att ha varit ”försvarslös”, det vill säga inte kunna försörja sig. Han fängslades på Vänersborgs fängelse. En julidag 1848 rymde han dock från fängelset men greps redan efter en månad. Påföljden av detta blev att han fick påbackning på straffet till två års straffarbete.

Han försöker givetvis rymma igen, men denna gång tog det ett halvt år innan han lyckades hitta en väg ut ur fängelset.

Johannes Nätt den yngre hade ärvt sitt hetsiga humör från sin far och detta försatte honom många gånger i trubbel med rättvisan. 1838 anklagades han för att ha slagit den tuberkulossjuka grannhustrun Anna Larsson i ansiktet med en träsko. Han förnekade ihärdigt detta men enligt vittnen var det sant. Snart efter händelsen dog den 57-åriga Anna Larsson.

Johannes häktades och kom inför tingsrätten där han dömdes för dråp. Han försökte försvara sig genom att säga ”Det kan inte fan hjälpa att käringen dog. Man hör ju att gamla käringar dör varje dag”, men denna hädelse gjorde det inte bättre, utan tvärtom styrkte det rättens bedömning om att han var skyldig.

Johannes far spädde på eländet genom att även han häda inför rätten med utsagan: ”Fan måtte ta henne! Kom inte Anna till helvetet gjorde Gud orätt!”. Man säger ju att äpplet inte faller långt från trädet och nog var det så i det här fallet.

Så kom det sig att både Johannes Nätt den äldre och hans son kom att dömas för detta brott och för att de hädat inför domstolen. Straffet blev pengaböter och uppenbar kyrkoplikt. Domen för dråpet ogillades dock av Göta Hovrätt eftersom den hetsige sonen inte kunde dömas mot sitt nekande, däremot kvarstod straffet för att de båda hädat inför rätten.

Att Johannes Nätt precis undgått ett allvarligt straff på grund av anklagelserna om dråp hindrade honom inte från att fortsätta sin kriminella bana. Redan 1839, året efter Anna Larssons död, var han i farten igen. Han åkte på stöldturné genom en större del av västra Sverige och dömdes också för ett flertal brott, varefter han hamnade i fängelse. Vid åtminstone ett tillfälle lyckades han rymma från en fångtransport.

Munkedals tingshus byggt 1917 ovanpå Kung Karls skansar

För att undgå upptäckt för sina brott använde han ofta olika namn. Någon gång kallade han sig Tunell och vid ett annat tillfälle använde han namnet Joseph Larsson. Han fortsatte trots detta att åka in och ur fängelserna. Vid ett tillfälle blev han bestraffad med spöstraff i Kvistrum utanför Munkedal i Bohuslän, vilket visar att han inte drog sig får att ta sig långt bort för att stjäla.

När han inte var på stöldturné eller satt i fängelse vistades han på faderns torp i Kinnarumma, men det blev sällan länge för snart fick han begär efter andras egendom igen. Hans liv som tjuv och bedragare hade börjat i stor skala och värre skulle det bli…

Läs nästa del i berättelsen här eller klicka på bilden nedan:

 

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: