I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

LEVANDE BEGRAVD

En gammal gravsten

När vi är sjuka, svaga eller gammal lämnar vi oss i andra människors eller institutioners vård. Även små barn behöver omvårdnad och beskydd. Vården om varandra är fundamental för vårt samhälle och vår välfärd och har nästan alltid varit så. Hur kommer det sig då att ordet vård används även för gravstenar, gravvård? Efter döden behöver vi väl ingen vård och framför allt finns det väl ingen som kan ge den i graven? Vi får så att säga gräva långt bak i tiden på svenska kyrkogårdar, eller rättare i sagt under svenska kyrkor för att finna svaret på detta mysterium.

Vi börjar dock grävandet i mer profana miljöer. Vid rivning av äldre manbyggnader påträffas inte så sällan mynt, sten- och flintredskap och liknande under grunden. Dessa föremål lades ner vid husets uppförande för att ge ”god tur”, åt dess inneboende. I de fall man bygge en ladugård, var man i äldre tid lika angelägen om att försäkra sig om god tur eller, kanske rättare sagt, att skydda mot oturen. Att skydda sig mot oturen var på den tiden samma sak som att få god tur. Detta gjorde man genom att gräva ner något litet djur levande på den plats som man först och främst vill skydda mot oturen.

Skallsjö kyrka. Foto 1894 Sanfrid Welin

När bygget handlade om en viktigare byggnad, till exempel en kyrka, ett slott eller en fästning, var sedan att gräva ner ett levande djur under grunden. Om någon bonde var beredd att offra ett föl eller oxe, togs det naturligtvis tacksamt emot av byggherren eller den nya byggnadens ägare eller tilltänkta brukare. Om däremot ingen var beredd till ett så stort offer fick man nöja sig med ett mindre värdefullt djur, kanske en tjurkalv, ett får eller en griskulting

Ännu längre bak i tiden lär man i ett och annat fall ha grävt ner levande människor. I dessa fall valde man någon kringstrykande person, till exempel tiggare, eller någon som saknade anförvanter och därför kunde göra anspråk på offret.

När man grävde ner en människa levande, menade man sig binda hennes ande just vid den platsen. Detsamma var fallet med djuret; detta andeväsen kallades ”val” (vård). Var vården bunden vid kyrkan, kallades den ”körkeval” (kyrkovård). Hos en död varelse finns ingen ande att binda, detta var alltså orsaken till att man grävde ned det djur som skulle bli vård, levande. Det gick alltså inte a gräva ner döda djur eller människor. Deras andar var för evigt borta och kunde ett bli väktare.

Om någon kom till kyrkan i olovligt ärende, till exempel för att stjäla, visade sig vården, alltså den nedgrävdes ande. Inkräktaren blev då vanligtvis så rädd, att han avstod från sin onda föresats. Den, som mötte vården, blev för det mesta allvarligt sjuk och underlig till sinnes för återstoden av sin levnad.

Det var för övrigt mera sällan, som någon vågade sig in i kyrkorna nattetid. De enda som vågade sig på detta riskfyllda äventyr var i regel gamla förhärdade soldater som varit med om att plundra kyrkor i krigen utomlands.

Om någon däremot kom till kyrkan i ärligt syfte, till exempel för att förrätta sin andakt i kyrkogårdsporten eller invid kyrkans dörr, kunde han göra det även under nattens timmar utan att störas av vården. Då skyddade vården personen i fråga.

När man byggde Källunga kyrka, strax öster om Herrljunga, grävde man ned en levande oxe, där kyrkan skulle stå. Man trodde att oxens vård (ande) skulle skydda kyrkans silver och värdesaker för tjuvar. Ibland kunde det hända att nattvandrare fick se vården utanför kyrkan, den kallade de för ”körkejålmen” (-hjälmen), för den hade vitt huvud.

Önums gamla kyrka Kullander Cirka 1860, innan den nya gemensamma kyrkan byggdes

I Önums socken, numera Vara kommun, har funnits en kyrka, som är borta, men på den tiden, som den fanns till, kunde man se en vit häst springa omkring på kyrkogården. Det var kyrkans vård, och den sågs platsen långt efter det att kyrkan rivits, eftersom grunden till kyrkan fanns kvar intakt. Vården höll till på platsen för kyrkan och kyrkogården, aldrig utanför densamma. 1864 byggdes en ny kyrka, som var gemensam för Vara och Önum socknar. Den fick namnet Varnum. 1902 byggde Vara dock en egen kyrka och då ändrades namnet till Önums kyrka.

Härlunda kyrka är byggd på en sugga, som man lät gräva ned levande. Den sågs ofta när man passerade förby utanför kyrkogårdsmuren.

Längjums kyrka från 1200-talet. Teckning från 1888

Förr i tiden fanns det två kyrkor i Längjums socken inte alls så långt från Önum öster om Vara. Den ena kyrkan låg på Dalsbacken i närheten av Östbäckabyn, den andra låg i närheten av Vässby. De gamle berättade, att det var en sugga, som sprang omkring på Dalsbacken. Den kallade de för ”körkesoa på Dalabacken”. Den sprang där med sina griskultingar, fast kyrkan var nedriven och borta.

Södra Härene kyrka

Norr om Vårgårda ligger Södra Härene nya kyrka. Det fanns där en äldre kyrka som brann ner 1905. Den kyrkan var byggd på en bagge (fårhane) och några kilometer norr om denna ligger Barne-Åsaka kyrka. Även här fanns tidigare en medeltida kyrka som revs 1844 under vilken en kalv hade begravts levande vid byggandet. En gång när en bemärkt man i Baltorp dog drabbade baggen och kalven samman, ty båda ville ha mannen begravd i sin respektive kyrka. Baggen vann emellertid, tack vare sina kraftiga horn, och så blev mannen begravd i ”Håra körka” som kyrkan i Södra Härene hette. Baltorp ligger i södra delen av Barne-Åsaka, men mannen hade förmodligen rätt till familjegrav på Södra Härene kyrkogård.

Enligt sägnen har även människor i tid, som ligger långt tillbaka, måst låta sina liv för att tjäna som vård för någon viktigare byggnad. Härom berättade soldaten Johan Mood en gång följande:

Kvinna begravs levande

När de byggde Karlstens fästning, lades den första grundstenen över en kvinna. Det var en helt ung människa, som man tog och begrov levande. Det var för att ingen fiende skulle kunna ta in fästningen. Vad grund den ”sagen” (sägnen) har för sig, känner jag inte närmare till”, tillade Jonas Modig, då han år 1857 låg i garnison på Karlsten, ”men så berättades det för min far. Fästningen är ju byggd på glatta berget. De fick förstås mura eller holka ut en grav för kvinnan, innan grundstenen lades.”

Om berättelserna om vårdar är sanna eller inte kan vi förstås inte veta idag, men ingen rök utan eld, eller hur?

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: