I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DE SOM INGET HADE

Gumma framför sin enkla backstuga

Hela små byar kunde växa fram på by-, socken- eller härads­allmänningarna, särskilt om dessa låg på ett ställe där det fanns någorlunda utsikter till inkomster. Allmänningar var mark i socknarnas utkanter som fick utnyttjas av vem som helst. I regel var det sämre jord eller skogbeväxta områden.

Backstuga

I Bitterna socken, som låg i triangeln mellan Vårgårda, Herrljunga och Vara, fanns en allmänning, som torde ha varit en av de största, om inte den allra största, inom Laske härad, nämligen Karla tå. Att så många slog sig ned just här berodde därpå, att denna allmänning låg på gränsen till en annan och vida större allmänning, nämligen kronoallmänningen Edsveden, och där hade vem som helst betesrätt före 1860. Följaktligen kunde även en och annan backstugusittare hålla sig med egen ko, en förmån som betydde åtskilligt. Vad Karla tå beträffar tillväxte den även i storlek genom att en del ”tog in” täppor på kronans mark; ett villkor var emellertid, att man band samman dessa intagor med bondejorden, och som följd härav till­föll dessa täppor uppodlade av backstugusittarna byarna eller gårdarna vid skiftet. De familjer som odlat upp dem fick i regel inget för sin möda, utan stod åter på bar backe, det vill säga utan egen jord att odla.

Förutom det lilla eventuella brukande av jorden fick tåfolket sin utkomst av hantverk, korgflät­ning och träslöjd samt arbete hos bönderna. En och annan ägnade sig åt jakt och fågelfångst, eftersom det var inte så krävande som att gå dagsverken.

En annan mycket tätbebyggd allmänning var Stan i Tråva, vilken i motsats till Karla tå var belägen på slättbygden. Linnar Linnarsson, författaren och folklivsforskaren som kom från Trävattna och levde i början på 1900-talet berättade om många av de personer som bodde på dessa fattigområden. Enligt honom bodde här under 1870-talet följande personer:

”Månsa-Johannes”, ”Månsa-Johan”, ”Månsa-Sven” och ”Månsa-Anders”, fyra bröder och skräddare, gemensamt kallade ”Månsara”. Här bodde vidare ”Göka-Maja” och hennes son ”Gök-August”, ”Påla-Jonas”, ”Mur-Isak”, ”Boen på Stan” och ”Svante på Stan”, Sven Ersson, ”Sovas Anders” och hans bror ”Sovas Jonas”, ”Gamle Säll” och ”Speleman”.

Ryggåsstuga i Ryd Larv. Här bodde skräddaren Johannes Lundahl och hans syster Stina Kajsa Andreasdtotter

”Månsara” var som sagt skräddare, ”Påla-Jonas” och ”Gök-August” var skomakare, de gick omkring i bygden och gjorde skor. ”Mur-Isak” var murarkunnig, och Svante var snickare, ”Boen på Stan” och Sven Ersson var bönder, som fått lämna sina gårdar och flytta till allmänningen och sen slita med dagsverken hos bönderna runt omkring.

”Gamle Säll”, eller Johannes Säll som han egentligen hette, var en så snäll och oförarglig gubbe. Han satt för det mesta och band not, och hans hustru, Maja Säll, spann hör (lin) och blår (blånor) för prostinnan i Larv och andra fruar. Läs om den elaka prostinnan i Larv här.

”Vi pojkar intresserade oss mest för gubben”, sade en berät­tare, ”ty han berättade historier och sjöng visor. När han berättat till slut, brukade han säga:

När jag blir död, så skall ni tala om mig och säga: Se detta berätta gamle Säll för oss.”

Den Wallinska psalmboken från 1819

Johannes Säll var född 1819; han brukade alltid säga, att han var lika gammal som ”salmeboka” (den Wallinska psalm­boken), och det var ju 1819, som den kom ut.

”Sovas Anders” var också en hederlig man, men han hade det svårt på gamla dagar, då han satt ensam i sin stuga, plågad av gikt och värk och oförmögen till arbete. Inte ville han tigga och inte stjäla, och inte hade han någon som kunde eller ville hjälpa sig. Så en dag gick han och hängde sig. Han hade väl ingen annan råd, stackaren, orkeslös, som han var, och meningslös, som han kände sig.

Hans bror, ”Sovas Jonas”, var däremot en skräck för orten. Han söp, han slogs, och han stal. Han brydde sig inte särskilt mycket om hur han levde. En gång stal han en häst, men när han kom till mark­naden i Vänersborg för att sälja den, åkte han fast och fick sitta i fängelse i fyra år. Många hade nog gärna sett, att han fått sitta inne för alltid. När barnen inte ville vara snälla och lydiga, brukade mammorna skrämma dem för ”Sovas Jonas” och säga, att han skulle komma och ta dem. ”Se Jonas, det var en så grömmer gubbe, den grömmaste de visste.”

Stora Jungatorp, Jungs socken, numera Vara kommun

I bygder med stora herrgårdar fanns det gott om statare och torpare. När dessa inte orkade arbeta längre, hade de i regel ingen annan råd än att flytta in i någon mer eller mindre bristfällig stuga på sockenallmänningen. I Edsvära fanns ett flertal sådana stugor på de så kallade ”Furebacka” (Furubackarna), som utgjorde en del av heden i socknens östra del. Här bodde på 1870-talet en före detta torpare under Jungatorp, som gick under namnet ”Sjinkenvitj”. Anledningen till namnet lär vara den, att mannen var av rysk härkomst. Under Karl XII:s dagar överfördes, som bekant, en del ryska krigsfångar till Sverige, och alldenstund det rådde stor brist på arbetskraft i de åren på grund av upprepade utskrivningar, fick ryssarna rycka in i arbetet på en del större gårdar. De var lugna och fogliga och skötte sina åligganden till allmän belåten­het, men kom de över brännvin, ställde de snart till bråk. Ett gammalt talesätt var att man: ”Bråkar å lever sum en russ!”

De fångar som skötte sig, hade rätt stor frihet. De fick komma och gå som annat folk, bara de höll sig inom anvisat område, van­ligtvis ägorna till den gård, där de var inkvarterade. Enligt folks förmenande var gamle ”Sjinkenvitj” sonson eller sonsons son till en av dessa krigsfångar.

Bland före detta statare kan vidare nämnas ”Jonga-Petter” och ”Knape-Lars”, ”Mossa-Dune”, ”Mogen” och ”Jakob Tålös”. De båda förstnämnda hade sina namn efter de gårdar, där de varit anställda, nämligen Jungatorp och Knapegården. ”Mossa-Dune” hade fått sitt namn därav, att, på den tiden han följde ”oxöken” (man använde oxar som dragdjur) på Jungatorps mossar, så ”duna” (dundrade) han och svor i ett. ”Mogen” däremot tog det tyd­ligen med ro av namnet att döma, ty detta syftar på en som ”mogar å motar”, men det säger också att han var uthållig. ”Jakob Tålös” hade råkat förfrysa sina fötter en gång, då han supit sig full, och efter den dagen fick han sitt smeknamn. Nästan allt folk fick ett sådant namn, men i allmänhet var det inte så illa menat.

Varg dödad 1911

Även flera före detta soldater hade sina små stugor på Furubac­karna. En av dessa gick under namnet ”Tassa-Lelja”. Under sin krafts dagar hade han gjort sig känd som god vargjägare och fångstman. Första delen av namnet, ”Tassa”, syftar på detta, då ”tasse” var ett vanligt namn på varg. Namnets senare del ”Lilja” var hans soldatnamn.

På gamla dagar satt gubben vid spisen i sin stuga och ”slo ell” (slog eld) åt folk. Detta var nämligen på den tiden, innan tändstickor kommit i allmänt bruk. Slocknade det i spisen och det inte fanns någon eld att låna i grannskapet, sprang man till ”Tassa-Lelja” och köpte. Den kostade 1 ”stuver” (styver, ungefär 1 öre), och då fick man ”ett å rätte sårten”, det vill säga sådan eld, som man slog med stål och flinta. När man fått eld i en torva, stoppade man den i en gammal träsko och skyndade hemåt. Då dög det inte att stanna och prata, om man mötte någon. Rådde blåsväder kunde det hända, att det slog eld i träskon.

Två äldre kvinnor och ett barn vid en spinnrock Foto Karl Lärka Nordiska museet

De som bodde på Furubackarna hade det inte lätt att tjäna till sitt uppehälle. De som orkade och kunde, gick dagsverken, då tillfälle yppade sig. Under vintern satt kvinnfolken och spann för herr­gårdsfruarna och en del bondmoror, som hade råd att leja för arbetet. ”Blånagarn” (blångarn) betalades med ”allan skelling” (36 öre) skålpundet (knappt halvt kilo).

Värst var det för fattiga änkor med många barn, ty under­stödet var ytterligt ringa, om ens något. Så snart barnen blev så pass stora, att de kunde göra nytta, måste de ta tjänst och flytta bort, även om de inte fick mer än maten till att börja med.

I en liten förfallen stuga på allmänningen bodde ”Flåtten” så kallad eftersom hans sysselsättning var att avliva hästar och hundar, som inte längre var till någon nytta, samt att flå eller draga av huden på dessa liksom även på själv-döda husdjur. ”Flåtten” gick även under namnen ”Nattman” och ”Hudragarn”. Hans officiella titel var dock häradsmästaren.

”Flåtten” ville ingen ha någon beröring med mer än som var alldeles tvunget. Även den fattigaste på allmänningen undvek honom. Då han utförde sina åligganden i gårdarna var det emel­lertid sed, att han skulle ha både mat och brännvin, men den sked han ätit med, kastades på elden, och skålen fick van­ligtvis gå samma väg.

”Rultestan” i Hudene var liksom ”Stan i Tråvad” en ganska tät­bebyggd allmänning. Av de många rätt originella personer, som bodde här under 1860- och 1870-talen, kom Linnar ihåg Rasmussen, ”Ler-Petter”, ”Rulten”, ”Läppen” och ”Plutt”. Rasmussen var finskräddare och sydde allt ”på sting”, det vill säga för hand. När symaskinerna kom i bruk, övergav han skräddaryrket och blev karamellkokare.

Gråstensspis Foto Paul Sandberg 1920

”Ler-Petter” kunde konsten att ”klena” (bearbeta) med lera, som framgår av namnet. Han gick i bygden och murade gråstensspisar, men när bönderna övergick till kakelugnar och moderna spisar av tegel, övergav även han sitt yrke och emigrerade till Amerika, han som så många andra. ”Bulten” var hjulmakare och gjorde bulthjul, ”Läppen” var skomakare, och ”Plutt” var hans bror. Det var han, som en senvinterdag 1865 tog livet av ”Kajsa i Bråtabäcken”. Kajsa Bengtsdotter var inhyses änka i Bråtabäcken, Marka, utanför Falköping. ”Plutt” nekade i det längsta, men så till slut fann han för gott att erkänna att han kvävt henne, och då fick han tio år i buren.

”Ja, jag tog henne ett tag för keckanet”, sade han då.

Flera före detta soldater hade sina stugor på ”Stan”. En av dessa hette Grip. Han var med på bevakningen i Danmark 1848, men under tiden lade hustrun sig till med en annan man, och när Grip kom hem, hade han ytterligare en unge att dra försorg om, men han tog inte direkt illa vid sig. Han berättade historier, skrode­rade och ljög alldeles vådligt. Folk skrattade och hade roligt åt hans stolligheter och påhitt. Det var därför folk mindes honom för en lång tid.

”Hamp-Anders” var kyrkstöt, men så fattig att han hade varken bröd eller brännvin, som de brukade säga.

Resandefolk, ”tattare”. Familjen Rosenqvist

På ”Rultestan” låg socknens fattigstuga. Här bodde ”Kala-gum­man” och ”Stoll-Äli” samt en kvinna av tattarsläkt, som fick den ena ungen efter den andra. När barnen blev så pass, att de kunde, gick de omkring i bygden och tiggde. De hade visserligen lite småkrafs, som de bjöd ut; det skulle föreställa handel, men det var bara skräpet. När ingen ville köpa, så bad de om mat och annat.

På Överbyns tå i Stenunga bodde Björk, Sten, Stark och Sköld, ”Slaker”, ”Dumben”, ”Meten”, ”Knallen”, ”Skomakarn”, ”Monka”, Erika och Kristina.

Björk, Sten, Stark och Sköld hade varit soldater. Björk var snickarkunnig, Sköld likaså, han brukade hjälpa till vid byggen, då sådana pågick. Vintertiden ägnade han sig mest åt hemslöjd. Han var den skickligaste av gubbarna på ”tån” och gjorde vad som påfordrades. För övrigt hade de sina specialtillverkningar. ”Dumben” gjorde krokar och körredskap, och ”Meten” gjorde river (hand-räfsor) och lieorv (träskaft). Det var inte svårt att få tillverkat de redskap och don, man var i behov av, förutsatt att man hade lämpligt virke, ty sådant måste beställaren själv tillhandahålla.

Var det något som skulle skrubbas och spinnas, såsom nappe (stickylle), svin- och nöthår, fanns gubbar, som kunde ta sig an även sådant arbete. De behövde så väl förtjäna några skillingar; många gånger måste bönderna skaffa dem lite arbete av ren barm­härtighet.

”Slaker” hade varit bonde och gästgivare i Stenunga Överby. På den tiden var han rik och mäktig och fick heta ”Storgästgivarn”, men så gick han i borgen för någon annans skuld och gjorde konkurs, och totalt utfattig nöd­gades han flytta ut på tån. Det var efter den dagen han fick heta ”Slaker”. Även hans son, ”Slakera-Sven”, omnämndes som tåbebyggare.

Kreatursmarknad runt år 1900. Foto Peter Wide

”Monka” var den, som Linnar Linnarsson hade bäst i minne. Hon var trollkunnig eller låtsades åtminstone vara det. Talför och förslagen, som hon var, visste hon att göra sig gällande. En gång gick hon till marknaden i Onsjö, och fast hon inte hade mer än tolv skilling, lyckades hon köpa sig en ko. Hon träffade en längjumsbo (person från Längjum), och den mjukade hon upp med brännvin och vackra ord och, ja, Gud vet vad mer, så hon fick köpa kon på kredit. Sedan sålde hon djuret i sin tur. När bonden kom efter några dagar för att ta igen sin ko, var den borta. ”Monka” hade inte ens ett bås att ställa in kon i. Bonden fick aldrig ett enda öre.

Sin förste man tröttnade ”Monka” snart på och sökte då göra sig kvitt denne. Om detta berättades det:

Onsjö gästgivargård 1922 Foto Sven Gustafsson

Mannen satt för det mesta på gästgivargården i Stenunga, där han fördrev tiden med att spela kort och supa i lag med andra dagdrivare eller resande, som tog in där. Rätt antagligt är att mannen var falskspelare, han som så många andra, som höll till på gästgivargårdarna dag efter dag. Så en kväll, när han kom hem, satte hustrun fram fläsk och potatis. Själv hade hon redan ätit, eftersom det var sent. Det var minsann inte var dag det van­kades fläsk, men mannen förmådde likväl inte äta något. Nästa dag, då han kom upp och ut, fick han se att maten låg på sop­högen. Då anade han det rätta sammanhanget.

”Så gott om mat har inte vi”, sade mannen, då han berät­tade härom, ”att vi har råd att kasta ut den. Det har då aldrig hänt förr. Meningen var förstås den, att jag skulle ligga kall och död nästa dag ihjälsupen, skulle det heta. Jo, jag känner käringen. Men hon skall få det, som hon vill likafullt.”

Så gick mannen till en gammal piga, som hade en liten stuga på Rultestan, och bodde hos henne till en tid, och Monka flyttade ihop med den man hon egentligen ville ha. Efter några år hade även han fått nog av samlivet med Monka och fann för gott att rymma fältet.

Sommartid brukade folket på ”tån” hjälpa bönderna, då de hade som brådast. Då fick de några skilling per dag och dessutom fri mat. Många arbetade för bara maten utan annan betalning eftersom de var angelägna om få arbete, ty då fick de äta sig mätta, och så fick de kanske en kaka bröd och en kruka mjölk, när de gick hem på kvällen. Det var betalning nog för ett dagsverke.

Tröskning med slaga 1910

Under vintern brukade en del backstugusittare och andra, som uteslutande hade sina armar att lita till för sin utkomst, ge sig ut på slättbygden och spanntröska. Då tröskade de mot en viss andel av den urtröskade säden, vanligtvis var åttonde skäppa. Härtill kom fri kost och husrum under den tid som arbetet pågick. I ”spannarens” löneförmåner ingick vidare, att de skulle ha fri hem­transport av den spannmål som kom på deras lott.

På det stora hela fanns ingen arbetsstyrka hos dem, som bodde på ”tån”, och i många fall var det väl även si och så med viljan. I stället för att arbeta drev den sortens folk helst omkring i andra bygder och tiggde, ty ”käppen och säcken gav kaka på fläcken”. Den som bad, vädjade sällan förgäves.

Folket på tån intog en lägre social ställning än folket i byn. Redan de många öknamnen tyder på ringaktning från de besutt­nas sida. Ofta omnämndes tåfolket med namn, som syftade på lyte av det ena eller andra slaget, utomäktenskaplig börd eller utståndet straff med mera, namn som sedan överflyttades på nya släkt­led, fastän oskyldiga.

Tåfolket fick inte vara med på bröllop men de kunde få passa upp herrskapet

Bröllop, barndop och begravningar firade bönderna för sig själva, dock var det sed att männen på ”tån” skulle deltaga som bärare vid begravningar. I regel två bärarlag, alltså åtta man. Dessa mötte upp i sorgehuset på söndagens morgon och fick då samma fägnad som gästerna i övrigt, men de fick inte vara med på mid­dagen efter gravsättningen. Inte heller fick folket på ”tån” vara med, då bönderna höll sina julkalas. Vid majstången på midsom­maraftonen fick dock vem som ville möta upp, likaså på lekstu­gorna; dessa var fria för var och en som erlade sin tribut.

När man en gång hamnat i de fattigas utmarker och i de fallfärdiga backstugorna på ”tåna” eller allmänningarna, var utsikterna till ett någorlunda välmående liv, mycket små. Det ”grömmaste” man fick med sig var antagligen ett saftigt smeknamn.

Berättelsen är en bearbetning ur Linnar Linnarssons bok Bygd By och Gård

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: