I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

BALLARNA

Knalle med säcken över ryggen Foto Severin Nilsson vid förra sekelskiftet

ill gruppen gårdfarihandlare får man räknades även de så kallade ”ballara”. Det var utbor, som reste omkring på slättbygden med brännvin och köpte upp varjehanda, såsom vax, talg, ull, lin, borst, fjäder, tagel, skrot, ben och lump med mera.

En del av de här kringstrykande handlarna gick till fots, men de flesta reste omkring med häst och vagn. Dessa handlare motsvarade alltså närmast vad vi numera kallar skrot-eller lumphandlare. Det vanligaste var att man bytte brännvin p ena sidan mot andra varor, som var mer av brukskaraktär. ”Ballarna” ägnade sig åt sådan tvivelaktig handel som ingen ärlig och hedersam affärsman ville befatta sig med, och ”balle” betraktades närmast som ett öknamn eller skällsord.

Sked-Kalle i Bollebygd. Foto Vänersborgs museum

Om ordet har något samband med Ballebo, d.v.s. Bollebygd, är ovisst. Möjligt är att en och annan balle kom därifrån, men de flesta kom från andra bygder. ”Brännvinsballa” kom så gott som uteslutande från Gäsene och då närmast från trakterna runt Nårunga, där hembränningen florerade fritt, och ”Fjäreballa”, det vill säga sådana som handlade med fjäderfä, från Ås härad. ”Ballarna” hörde alltså, liksom knallarna, hemma i olika delar av Utbygden; dock är att märka, att ingen ”knalle” ville likna sig vid en mindervärdig ”balle”.

Från Längjum berättades det: ”Det var en gubbe, som de kallade ”Karia-ballen”. Han drog omkring med en kärra och köpte upp ben och lump, och den affären finansierade han med varjehanda ”småkrafs”, såsom lakrits till barnen, synålar, stoppnålar, strumpstickor och dylikt, men inte var det någon heder med den gubben. Den drev de med och gjorde sig löjliga över.”

Knallen Oskar Johansson  från Klockaregården Rångedala Foto 1893

En uppköpare, som återkom år efter år, var ”Fjäreballen”. Han kom fram i november, när man slaktat gässen. Kunde han få byta sig till fjäder mot brännvin, såg han det naturligtvis helst. ”Ballarna” körde ut med brännvin och hem med andra varor. På så sätt gjorde de sig dubbel förtjänst.

På gården Ryagärde i Ornunga socken bodde i början på 1800-talet Lars Svensson, som kallades ”Balla Lars” just för att han gick omkring och ”ballade” mindervärdiga varor.

Strax nordost om Herrljunga finns det ett berg som kallas Ballaberget, måhända samlades ”ballarna” här för att vila ut på sina resor.

På slättbygden hade de gott om fjäderfä, där fanns både höns, ankor och gäss. När hösten kom, begav sig en del gubbar dit och köpte upp fjäder. De gick från ställe till ställe, och när de fått en säck full, hyste de in den någonstädes, tills de var färdiga med den sortens handel, vanligtvis fram i början av december. Då kom gubbarna med stora ”fjärelass”, säck intill säck och säck på säck, som de körde till Borås eller Ulricehamn.

Gottfrid Sjölin, Hössna, var en vandrande handelsman

Att ”ballarna” var andra sortens knallar framgår av följande berättelse från Vedum:

”Det var en tocken dära balle, de kallade, som hade en bly-kula i kolven på sitt lobesman. Den kunde han ta ut och stoppa in, allt eftersom det passade sig. Det var ingen som såg eller märkte det, för gubben var hannafärdig. På så sätt kunde han väga sig till fördel, antingen han köpte eller sålde.

Jo, som sagt, det var krånga gubba (sluga och beräknande män), de som reste omkring. Såg en inte upp med dem, så vart en lurad.”

”Ballarna” var kanske inte de ”ballaste” handlarna på socknen men idag är det nog många som vill vara bland de ”ballare” i flocken, och ”ballarna” hör definitivt till de ädlaste delarna på en man, i alla fall i vissa delar av västra Sverige.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: