ALLA BERÄTTELSER

BRÖGGEKÖTEL

Dubbelhus Västergården i Ljur byggd 1860

EN BERÄTTELSE OM 1800-TALETS BONDGÅRD

FRAMKAMMARSTUGA OCH PARSTUGA

Bondens stuga var lång, låg och ektimrad. över det torvtäckta taket höjde sig den breda skorstenen, murad av gråsten och vitlimmad. »Det var den, som prydde alltihop, som gumman sa», och det med rätta, ty skorstenen var det enda, som bröt den grå enformigheten.

Med stuga åsyftade man manbyggnaden i sin helhet, men stuga eller stuva var också namnet på det stora rum, som sträckte sig från vägg till vägg och som upptog en god del av husets inre. En rejäl bondstuga skulle vara minst 9 å 10 alnar i fyrkant. Framom detta rum, i husets längdriktning alltså, fanns en kammare, ”framkammern”, stundom två. Man har kallat stugor, byggda enligt denna plan, för ”framkammarstuver”, och man skulle kunna säga, att skillnaden mellan den besuttne bonden, då han hade det som bäst, och den obesuttne var den, att den förre bodde i framkammarstuga, under det att den senare bodde i en stuga utan framkammare, vanligtvis en enkel gavelstuga. Till de obesuttna räknar jag då torpare, soldater, hantverkare och backstugusittare.

 

Parstuga Lillhärad socken Väster Skogsta 1900-1915 Foto Eva Timm

I de fall bondens stuga saknade framkammare, hade den vanligtvis en kammare eller stuga jämväl på andra gaveln. Denna typ har man kallat ”parstuva”.

Nu har framkammarstugorna med några få undantag försvunnit. Ett stort antal spolierades i och med laga skiftet och utflyttningen från byarna under 1800-talets mitt, och under den nybyggnadsperiod, som följde, försvann den ena gammaldags stugan efter den andra. Bönderna på slättbygden var först tillreds att bygga om; de hade de ekonomiska förutsättningarna. Bönderna i skogsbygden kom här liksom på så många andra områden ett till två årtionden efter. Ja, en del kom sig ingen gång för med att bygga om, och på så sätt räddades en och annan framkammar-stuga till vår egen tid. Det förhåller sig med stugorna som med kyrkorna: Rika socknar rev ned sina gamla medeltidskyrkor, höga överheten till behag, och byggde nya. Men fattiga socknar måste låta saken bero tills vidare. Många kyrkor av oskattbart värde räddades på så sätt från förintelse.

Framkammarstuga i Knutse Hudene

Av framkammarstugor finns fortfarande en i gott behåll i Knutse i Hudene. Denna stuga är i det närmaste 24 alnar lång och 10 alnar bred, alltså en rejäl stuga för sin tid, och med sina goda proportioner och sin lugna stil försvarar den väl sin plats än i dag. Den byggdes 1847 och är alltså ingen särskilt gammal stuga, men den byggdes av en man, som satte en ära i att bygga och bo som sina fäder. Det större rummet mäter 9,5 alnar i fyrkant.

Framkammarstuga i Södra Björke byggd runt 1840

 

Plan av framkammarstugan i Knutse, Hudene:

1 förstuga, 2 dagligstuga, 3 framkammare, 4 kök, 5 tillbyggnad till köket, 6 tillbyggd köksförstuga, 7 köksspis, 8 kakelugn av tegel, 9 vindstrappa, 10 förstukvist.

Plan av samma stugas loft:

1 plats för saltbaljor, 2 sädesbingar, 3 vind, 4 vindskammare, 5 skrubbar i vilka man förvarade kläder m.m.

Enligt nutida mått mäter manbyggnaden i Knutse 14 m i längd och 5,9 m i bredd. Stora rummet, stugan är 5,65X5,45 m. Framkammaren är 5,45X3,55 m.

FÖNSTER OCH DÖRRAR

Ingång till en stuga i Äskhults by

Fönstren var små och fyrrutiga, glaset var grönskimrande och släppte endast igenom en sparsam dager. Förstudörren bestod rätt allmänt av tvenne halvor, ”haldörra”, en övre och en nedre, en praktisk anordning, ty som av det föregående redan framgått, fanns ingen uppdelning av tomten mellan ladugård och boningshus i byarna. Följaktligen kunde man få påhälsning av svinen och andra smådjur, om man inte passade sig. De trådde efter mat i både tid och otid och visste, var de skulle göra sig påminta. Det var alltså mest för deras skull, man höll en särskild underdörr. Var det vackert väder, behövde överdörren alltför väl stå öppen, ty det var huvudsakligen genom den, man kunde få in lite frisk luft i stugan, bortsett från den öppna spisen.

Halvdörrarna var omistliga på sin tid. De förekom inte bara på boningshusen utan även på kvarnar, brygghus och brännerier liksom de större gårdarnas stallbyggnader. De ersatte en senare tids ”gångefönster” på samma gång de utestängde närgångna smådjur. Men beträffande boningshusen blev de överflödiga, då man efter skifte och utflyttning skilde man- och fägård åt. Då kom ett annat mod i bruk, nämligen en förstudörr med två längsgående halvor.

När man steg in i den gamla allmogestugan, gällde det verkligen att buga i dörren, om man ville undvika att stöta emot, ty tröskeln var hög och dörren låg. Men väl innanför stugans dörr kunde även den resligaste man röra sig fritt och obehindrat. Golvet i förstugan bestod av plana stenhällar, och enahanda var fallet med golvet innanför dörren och så långt fram som spisen sträckte sig. Detta golv benämndes ”återgulvet” till skillnad från ”framgulvet”, som bestod av breda furuplankor och som vilade direkt på torr sand eller moge. Den senare fyllningen ansågs bäst, ty den strilade ej undan lika lätt som sanden, den låg kvar och utestängde drag och kyla. Fortfarande kan man träffa på ett och annat golv av detta slag. På en gård i Larv finns en gammal manbyggnad från 1700-talet, möjligen äldre, där samtliga golv vilar direkt på markfyllnad, och då gården varit sätesgård, var det ingalunda något fattigmansbygge för sin tid. Ännu för ett par årtionden sedan fanns ett av de ursprungliga golven i behåll. Det bestod av mycket tjocka och alnsbreda ekplankor, antagligen formade för hand. Ett sådant golv var lika hårt och kallt, som om det varit belagt med kalkstenshällar.

Ursprungligen bestod golven i allmogestugorna av kluvna och med yxan planhuggna furustockar, vilka man bäddat ned i mogen, den ena stockhalvan intill den andra. Det var rätt knöliga golv, jämfört med dem, vi är vana vid, men å andra sidan var det golv, som inte sviktade. Endast mogen kärnfuru kunde komma ifråga; den var lätt att klyva och planhugga, och den stod gott, även om golvfyllningen skulle fukta något. De sista golven av detta slag försvann under 1800-talets senare hälft.

SPISEN

Köket i Göttas stuga Äskhults by

I framkammarstugan upptog spismuren en god del av utrymmet; den upptog hela hörnet mellan stugans bakvägg och mellan-väggen, d.v.s. väggen mot förstugan och rummet där bakom samt rymde såväl härd som bakugn.

Härden låg i murens främre hörn och kallades spis. I de flesta fall var den försedd med valv och benämndes då valvspis till skillnad från de äldre ”gruvespisa”, där murens övre del vilade på en stock. Vad valvet beträffar gick det under olika namn. Det vanligaste var nog ”skrullhattevalv”. Namnet syftar på ett hattmode, som förekom under 1800-talets förra hälft. Men alldenstund valvet murades av ett slags glimmerrik gråsten, som lät klyva sig i skivor av lämplig tjocklek, kallades det även ”skrotthallevalv”. Ett annat namn var ”haltäckare” (hal= halv). Här åter syftade man på likheten med ett åkdon med samma namn, som användes på herrgårdarna. Tack vare valvet och de utåtvikta sidomurarna blev härden ej blott betydligt ljusare utan även vackrare och bekvämare, en sak som man satte stort värde på, ty den tiden visste man att värdera en vacker och bekväm spis. Det var ju omkring den, man samlades under vinterkvällarna till såväl arbete som förströelse, och över glöden efter brasan kokade man maten. Valvspisarna kom i bruk under 1700-talets senare hälft och försvann med några få undantag under 1800-talet.

För att underlätta matlagningen i de stora öppna spisarna hade man en ställning att hänga grytan på. Det var den s.k. ”grutekjaringa”. Sådana fanns dels av järn, dels av trä. En ”grutekjaring” av järn betraktades länge som en rikemanslyx. Det var endast på större bondgårdar, prästgårdar och officersboställen, som sådana förekom. På smågårdarna åter nöjde man sig i de flesta fall med en hänganordning av trä, vilken stod utanför spisen. Den bestod av en ’vridbar stolpe, som räckte från golv till tak, stötta, och en arm med hållare, ”grutearmen”, som var ställbar; den kunde alltså både höjas och sänkas. Själva hållaren bestod av en krok av järn eller ock lade. den ett litet järnbeslag. Grytan hängdes upp på armens hållare med tillhjälp av en grepe, ”grutegrepen”, och vindades därefter in över elden eller glöden i spisen. När maten var färdigkokt, vindades grytan, ut lika behändigt. Var det inget, som brådskade, fick den hänga några ögonblick, medan maten rök av.

Valvspis från gård i Ölanda Hudene. Foto V Rehnberg 1947

Träställningen var just ingen prydnad för stugan. Den var emellertid flyttbar, och därför ställde man undan den vid helgerna då man kokade maten i förväg. Då kunde man saklöst avstå från åbäket till förmån för trevnaden.

I och med att spisen omändrades till valvspis, lät man smida nätta och prydliga hänganordningar av järn, vilka monterades in i själva spisen till vänster om eldstaden. Därmed hade man vunnit åtskilligt, både vad trevnad och bekvämlighet beträffar.

Nedom härden, alltså på den sida av spismuren som vette mot dörren, var ”bakåmmen” (bakugnen) med ”åmgruva”, d.v.s. ugnsöppningen och rummet framför den. Ugnens botten bestod i de flesta fall av en enda stor stenhäll, ”åmhalla” eller ”åmalen”. Sådana hällar letade man rätt på borta i kärr och räser (rås=sidländ och vattensjuk mark). Där fanns och finns väl fortfarande stora stenblock, som låter klyva sig i plana skivor. Man kan även finna sådana block, som stå kluvna tillreds. Men som sagt, det är endast på sank mark, som i långliga tider stått under vatten, man finner sådana. Stenen är vanligtvis svart, hård och tung, varför den gick under namnet ”jarnsten” (järnsten). Kunde man bryta loss och forsla hem en tillräckligt stor stenhäll av det slaget, hade man en ”åmal” som dugde, en ”jarnal”. Men det fick inte vara någon liten häll, ty en ordinär bakugn skulle rymma minst 8 å 10 stora kakor samtidigt.

Under ugnshällen lade man ett lager av småsten, ju mindre desto bättre. Man brukade plocka ut sådan sten i någon grusgrop. Grus dugde dock inte, utan det skulle vara renplockad småsten. Det var den, som höll värmen, sedan ugnen blivit ordentligt upphettad.

MÖBLER

Plan av framkammarstuga i Stenunga-Aplagården, Hudene socken.

På 1860-talet hade boningsrummet följande möbler: 1 slagbord, 2 stolar, 3 skåp, 4 klocka, 5 framsäng, 6 sängskåp, 7 mattavla, 8 återsäng, 9 ugnsbänk.

En och annan bonde lät mura sig en bakugn av hårdbränt tegel, en ”tegelåm”. Men dessa ugnar kunde ingen gång mäta sig med de riktiga stenugnarna. Ugnshällar av järn kom i allmänt bruk först efter järnvägarnas tillkomst.

Sådan var spisen i de flesta bondstugor före utflyttningen från by. Där stugan fick stå kvar på sin ursprungliga tomt, fick också spisen stå orubbad tills vidare. I de fall man hade ett särskilt kök med härd och bakugn, hade man en valvspis i stugan enkom för lyse och värme. Denna spis kunde även ha den äldre formen med rektangulär spisöppning. Kakelugnar förekom endast på förmögnare ställen, vanligtvis på gårdar, vilka tidigare ägts av ståndspersoner men som sedan övergått i bondehänder.

Möbleringen var enkel. Utmed stugans högra långsida stod två sängar, av vilka den främre var husbondefolkets säng. Denna var störst och finast. Över sängöppningen var en hylla, lika lång som sängen. Den kallades ”sängakransen”, och på den stod vanligtvis en och annan ”sölverbolle” (bägare) till prydnad i vardagslag och till gagn vid festliga tillfällen. Vid sängens fotända fanns ett skåp, som kunde öppnas både utåt och inåt, ”sängaskåpet”.

Tack vare detta skåp kunde kära far och kära mor förse sig med en godbit och en sup på morgonkvisten utan att störa de övriga i stugan med det.

Den andra sängen stod i nedre hörnet, alltså till höger, när man kom in i stugan, och kallades ”återsänga”, ty den stod på återgolvet. Den bestod av en över- och en undersäng. I denna säng hade barn och tjänare sina sovplatser.

Mellan sängarna stod ett mindre bord, som var flyttbart och som användes i vardagslag. Det benämndes ”mattavla”. Men vid fönstret mitt emot, till vänster alltså, stod ett större bord, ett slag-bol, som man åt på om julen och vid andra högtidliga tillfällen. På den övre väggen stod ett klaffskåp med vackert målade dörrar, lister och sniderier. Egentligen bestod det av två skåp, nämligen ett underskåp och ett mindre överskåp samt ”sneklaff” mellan dem, därav namnet klaffskåp. I överskåpet förvarade husmodern bl.a. sina silverskedar hängande i grunda skåror på en av mitthyllorna. På så sätt var de lätt synliga, så snart hon öppnade skåpets dörrar. Och det var just meningen, det. Kom någon, som hon ville visa, vad huset gick för, så nog gjorde hon sig ärende till skåpet. Utmed samma vägg stod den stora blåmålade dalaklockan, som mätte ut tiden med tunga och sävliga tickanden, också den en raritet i allmogehemmen. I regel fanns även ett par karmstolar. Dessa hade sin plats på ömse sidor om det stora slagbordet och betraktades som högsäten. För övrigt bestod möbleringen av ”trebenastolar”, någon gång med, men för det mesta utan karm. På ”återgolvet” närmast spisen stod en bänk, ”åmbänken”. På den fick fattigt folk sitta ned, om man bad dem sitta. Tiggare fick vanligtvis uträtta sitt ärende stående vid dörren och sedan avlägsna sig. Endast gäster, som man ville hedra, ombads att stiga fram i stugan.

Framkammaren saknade eldstad. Den användes först och främst som förvaringsrum för kläder, garner och vävnader, såsom färdigberett vadmal, osömmat linne m.m. Men under sommaren användes framkammaren därjämte som gäst- och sovrum. Kom en gäst dit in, kunde han se vad hustrun genom flit och omtanke åstadkommit, utan att hon direkt behövde visa fram sina arbeten. Ingen hade då anledning att säga, att hon gjorde sig till. Äran av ett välförsett hus var naturligtvis även husfaderns. Dessutom var det alltid en viss ära att ha en kunnig och duktig hustru.

År 1928 inköpte Skölvene hembygdsförening denna stuga, varefter den flyttades till den plats i närheten av socknens kyrka, där den nu står. Mosslandastugans framkammare har, som synes, en dörr på baksidan. Det var ej utan orsak som framkammaren i skämtsamt tal kallades »mågakammern».

FÖRVARING

Hade stugan dubbla framkamrar, stod i regel endast en av dem i direkt förbindelse med stugan, nämligen den kammare, som låg till höger. Den inre kammaren var då det egentliga förvaringsrummet och kallades ”kistekammern”, ty här hade far och mor liksom övriga familjemedlemmar sina kistor. Husfadern brukade förvara sitt köpebrev och andra handlingar rörande gården, ”gålapaper”, i sin kista. Här förvarade han därjämte en del ärvda papper, såsom arvskifteshandlingar, testamenten, reverser och lånehandlingar, om så var, att han hade pengar utlånade, och kontanterna inte att förglömma. Hur vanligt det var att förvara pengar i kistan, framgår av det gamla talesättet: ”Det är en, som har samlat på kistebotten”. Eller: ”Det är en, som har åtskilligt på kistebotten”.

En ordentlig kista var gjord av eke och försedd med starka järnbeslag, ofta mycket vackert formade. Skulle kistan vara riktigt säker, som den naturligtvis borde vara, när det gällde husfaderns tillhörigheter, borde den ha dubbla lås. Det var inte vem som helst, som låste upp en sådan kista.

Hustrun förvarade en del finheter i klädesväg i sin kista, såsom silkeschaletter, helgdagsförkläden, spetsar, krås och broscher. Den var i regel lättare och mindre påkostad. Kistekammaren hade endast ett litet fönster på gaveln, ofta försett med ett järngaller på insidan, för. att inga tjuvar skulle kunna bryta sig in och stjäla.

Den yttre kammaren hade ett ordinärt fönster på husets framsida och var det egentliga gäst- och sovrummet under sommaren. På en del ställen hade denna kammare egen ingång, och i så fall satt fönstret på gaveln. Men det hörde mera till undantagen. Fanns giftasvuxen dotter i gården, var det närmast hon, som hade rätt till kammaren under sommaren, och då passade bygdens giftasvuxna unga män på att bekanta sig med henne. Det gick givetvis lättare, om kammaren hade sin egen ingång. I vilket fall som helst var det inget som hindrade, att flickan tog emot besök. Den unge mannen gick då in genom stugan. Men han dröjde, tills skymningen föll på och husets folk gått till vila; inte för att smyga sig in som en tjuv om natten, utan det hörde så att säga till skick och sed. Det var ingen som tog anstöt av dylika besök. Snarare var mor och dotter bekymrade, om ingen kom. »Kan en vara annat än lessen», sade en mora, »når ingen vell kännas ve tösa så pass». Framkammaren gick ock allmänt under namnet ”mågakammern”.

Skålar från Äskhults by

Rummet mitt emot förstugan användes till förvaring av varjehanda husgeråd, såsom pannor, grytor och kittlar, vilka man hade användning för endast vid vissa tillfällen. Den stora ”bröggekötel” till exempel hade man ej användning för oftare än man ”bryggade” eller ”bykade”. Detsamma gällde ”brånaringen” (brandringen) som kitteln stod på, då den var i bruk. Här förvarades vidare byttor och kar av skilda slag, såsom ”lakekar”, ”bröggekar”, ”måskekar”, ”ustekar” (yste-) m.fl. samt ett par-tre ”baketråg” jämte andra tillbehör för bak. Och i hörnet närmast dörren stod den stora och tunga ”hackekubben” av eke, som man hackade korvmaten (korvfyllningen) på var gång man slaktat. För mindre och mera tillfälliga hackningar, t.ex. då man ville förvandla ett stycke kött till färs, hade man en ”hackeho”, som bestod av en tjock ekplanka med ram omkring. Den kunde ställas på ett bord eller en pall, medan man arbetade. Dessutom hörde en mångfald andra redskap till husets förråd.

Så länge den stora gråstensmuren upptog hela det motsatta hörnet av stugan, hade man ingen förbindelse med detta rum mer än genom förstugan. Det var först i och med att man flyttade ut spis och bakugn, som man kan tala om kök. Samtidigt därmed tog man upp en dörr mellan stugan och köket. Men så värst mycket vann man ej i trevnad därmed, ty köket var kallt och dragigt. Det gängse talesättet var ock att gå ut i köket, när det var tid att tända upp eld i spisen för att laga mat eller förrätta andra sysslor. Fortfarande lagade man därför helst sin mat inne i stugan under den kalla årstiden. Men brygd, bak och lak förrättades givetvis i köket, till och med grisslakten. Köket motsvarade alltså närmast ett brygghus.

Vad slutligen rummet på bortgaveln beträffar, användes detta till förvaring av varjehanda förnödenheter. Det var husets visthusbod. Ingången gick genom förstugan, ty på så sätt var boden bäst skyddad för tjuvar. Fönster fanns ej, endast en liten glugg med lucka högst upp. Den öppnades inifrån, när man hade något att uträtta i boden. Här förvarades spannmålen i stora kar, ”säakara”. Dessa vilade på pallar eller bockar för att säden ej skulle unkna, och på samma gång var den rätt väl fredad mot råttor, och möss. I boden förvarade husmodern även sitt förråd av mjöl och gryn. Men brödet hängde på långa spett under taket inne i stugan. I boden stod vidare ett par, om inte tre—fyra ”sältebaljer” (saltbaljor), i vilka husets förråd av kött och fläsk förvarades. Den tiden användes en stor del av sovlet som ”spicke” under sommaren. När våren kom, tog man upp de bästa fårlåren liksom lämpliga fläskstycken ur saltbaljorna och hängde upp dem till tork i det s.k. ”krokabort” (krokabordet). Detta bestod av en brädtavla, som medelst starka tåg eller järnlänkar hängde fritt ned från någon bjälke i taket. Bordets storlek växlade från en till halvannan aln i fyrkant; större eller mindre, det berodde på husets förråd. Bordets undersida var fullsatt med järnkrokar, därav namnet. I dessa krokar hängde ”spickesovlet” fritt och luftigt på samma gång det var skyddat för de allestädes närvarande råttorna.

En hänganordning, som tydligen var av äldre ursprung, bestod av en stamdel av björk, ek eller furu, c:a en fot lång, till vilken hörde flera likformigt utgående grenar, som man kapat en eller halvannan fot från stammen. Denna hänganordning, som mest användes av fattigt folk, gick likaså under namnet ”krokabol”.

Även ”dreckatunna” hade sin plats i boden. Med sina tjocka ektimrade väggar och golv av stenhällar eller hårdtrampad jord samt den skuggande fläderbusken utanför, var boden kall som en källare t.o.m. mitt i högsommaren.

Någon gång fanns en källare utanför stugan, men det var mera sällan. Det var endast på de större bondgårdarna man bestod sig med sådana, och dessa användes för det mesta till förvaring av mjölk och smör under sommaren, mjölkkällare. Potatisen förvarades i de flesta fall i gravar, ”petätegraver”, som man grävde i södersluttningen av någon mo- eller fast sandbacke.

BYGGNATION AV EN STUGA

Ryggåsstuga med framkammare Mosslanda by Skölvene socken. Observera stockarna! Foto V. Rehnberg 1946.

I mycket gamla hus kan man finna ekstockar, som uppgå till två fot och t.o.m. däröver. En bidragande orsak till att dessa stockar stått sig så bra genom tiderna är den, att de bestå uteslutande av kärnek. Men dels var det ett oerhört arbete, dels ett stort slöseri att skräda bort så mycket gott virke. Med tiden fick man emellertid en tillräckligt lång och kraftig såg, en kransåg, medelst vilken man kunde klyva ganska stora stockar. Klyvningen tillgick sålunda: stocken lades upp på en särskild ställning, sågeställninga, och så ställde sig en man ovanpå stocken och en eller två under densamma. Sågningen underlättades på så sätt, att stora kilar undan för undan drevs in i sömmen, d.v.s. sågskäret. Stockhalvornas runda sidor planades med yxans hjälp. Även i detta fall högg man bort det mesta av det yttre och lösare vedlagret, viteket, d.v.s. om man byggde med omsorg. Ty detta lager hade ej samma hållbarhet; det murknade med tiden, och då uppstod springor och hål mellan stocklagren.

Men hade man en bjässe om tre å fyra fot, fanns ingen såg, som gick igenom den. Då klöv mån först stocken i tvenne halvor. Sedan sågade man ut plankor om c:a 6 tum. Egentligen var det inga plankor, då 6 tum är måttet för ordinärt timmer, men det var i detta fall sågat virke i stället för ”hånnskrätt” (handskrätt).

”mee” Foto A. Winbo 1947

Detta redskap användes av byggmästare, då timmerstockarna höggs samman, och benämndes »mee›. Större eller mindre vidd mellan spetsarna erhölls med hjälp av en träkloss. Den på bilden uppåtriktade spetsen användes, dä man under arbetet ville fästa ”meen” i någon stock, där den var ur vägen men dock synlig och lätt åtkomlig.

Hade stocken en sågad och en huggen sida, lades den sågade sidan utåt, eftersom den var slätast och allt igenom bestod av kärnek. Ty när bönderna byggde, tänkte de först och främst på hållbarheten. En stuga borde stå sig något hundra år allra minst. Vidare får man betänka, att brädfodring sällan eller aldrig kom ifråga, och målning ännu mindre. Det var endast herrgårdarna som kunde bestå sig med den lyxen. Följaktligen erfordrades rätt tjocka väggar för att utestänga kölden. Och så skulle sol och vind ha något att tära på under årens lopp. När gubbarna tyckte, att de byggde stabilt och bra, brukade de säga: ”Nu bögger vi domedagsvark”.

Lejde man för kransågningen, var priset en skilling alnen. En ordinär stock borde mäta en 10 å 12 alnar och räckte då över hela gaveln. Men på långsidorna måste man sköta (skarva samman) här och var. När man skaffade fram virke, fäste man sig i allmänhet mera vid bredden än längden, ty det var de breda stockarna, som gjorde heder åt stugan. Tre ordentliga stockar brukade vara nog på sidan. Så ville bonden ha det. Inget pjosk, men rejält skulle det vara.

Så snart man kluvit och planhuggit stockarna, satte man igång med bygget, ty det gällde att hugga samman stockarna medan virket var mjukt och fogligt. Torrt ekvirke var för hårdarbetat med den tidens enkla redskap. Det stocklager, på vilket byggnaden i övrigt vilade, kallades ”söll” (syll). Sedan man sågat och huggit ut ”håka” (haken), så att den ena stocken kunde fällas in i den andra på hörnen, drev man samman dessa med tillhjälp av tunga klubbor. Det kallades att knäppa ihop eller knäppa samman stockarna, i detta fall alltså syllstockarna, ”di knäppte sölla”, hette det, och så snart den var knäppt, drack man ”knäppekanna”. Då drack man för lycka och trevnad i huset, man byggde.

På nästa stockvarv högg man ut en skåra eller ränna, som svarade mot den undre stockens kupiga rygg. Detta kallades att ”mea” eller ”mehogga”. Och för att man skulle veta, var och hur mycket man skulle hugga undan, drog man upp en rita på den övre stocken. Det skedde med tillhjälp av ett verktyg, som man kallade ”mee” eller ”medra”. Men så kunde det hända att man högg ur väl mycket, och då ”räxade” man:

”Meen ljuger, öxa stjäl,

stopp i moss, dä blir la väl.”

Vidare är att märka, att varje stockvarv skulle liksom syllen nå en bit ut på knuten, en sex till åtta tum; ”di böggde mä uteknuta”. Den utskjutande biten kallades ”huvve” (huvud) eller skalle. Även mellanväggarna timrades med liggande stockar, och de utskjutande stockändarna bildade liksom stödpelare här och var på väggen.

Sedan man ”mehuggit” och format stockarna i övrigt, ”navra” (borrade) man ur hålen för ”dömlinga” (dymlingarna) i såväl översom understock. Dessa hål måste svara mot varandra. Dymlingarna klöv man ut av torrt och hårt ekvirke. De formades åttkantiga och var c:a 6 tum långa. En rätt huggen dymling skulle dra, d.v.s. den skulle hålla taget, allt eftersom stockarna drevs samman. När det återstod en springa på ungefär en tum, hejdade man slagen, ty då skulle det mossas. Då stoppade man in ett lager mossa mellan stockarna, för att väggarna skulle bli dragfria. Det var nu man fick bota, vad yxan tagit för mycket. Efter detta drev man samman stockarna så långt sig göra lät. Var huggningen rätt utförd, föll den senast inlagda stocken tätt efter den undre. De klubbor man använde vid bygget, kallades ”nöjer”.

Naver med naverställ Foto A. Winbo 1947

Stället består av två delar, nämligen »stocken» och »dockan». Under arbetet vilade dockan mot den borrandes bröst, varför denna del av verktyget även kallades »naverbord» eller »naverbröst». Stocken tillika med naver järnet vreds runt med tillhjälp av de s.k. vingarna. Ett och samma ställ kunde användas för järn av olika grovlek.

Såväl gavelrösten som mellanväggar timrades ända upp. Åsarna vilade alltså direkt på dessa timringar. Den övre åsen benämndes ”röggås”. Dessutom lades en ås på vardera sidan, på större byggnader två, ”siäser” (sidåsar). På så sätt fick man ett fast underlag för ”subotten”. Denna bestod av breda bräder, ”suen”, vilka lades över åsarna och sidoväggens översta stockvarv.

Så snart man lagt upp ryggåsen, var det åter bondens tur att bestå en kanna extra, nu ”röggåsakanna”. Det fick inte vara någon dålig kanna, om han ville hedra sig. Seden lever kvar än i dag i den s.k. taklagsfesten. Man brukar även hissa upp en krans, så snart man rest takstolarna, taklagskransen.

”Subotten” utgjorde alltså takets innersida på samma gång som den bildade underlaget för det övriga taktäckningsmaterialet. Med bättre tillgång på sågade bräder blev det sed att lägga in ett mellantak, som vilade på de båda sidåsarna. Själva takåsen försvann på så sätt ur stugan. Ett sådant tak kallades ”trejongstak”, d.v.s. tredelat tak.

Vad yttertaket beträffar, lades först ett lager björknäver ovanpå ”suena” (takbrädorna), om ej på hela taket, så dock ett par rader, som skyddade själva väggtimringen och takets nedre kant mot fukt och väta. Därpå täcktes med halm, och ovanpå denna lades ett lager med grästorv, som räckte halva sidan nedåt och väl det. Där torven slutade, låg en slana eller sparre, som gav stöd åt torven, så att den ej gled ned. Denna sparre kallades mullrevel eller endast revel och fasthölls i sin tur av några mindre sparrar, vilka, två och två, grenslade ryggåsen. Takets nedre tvärklippta kant kallades ”öfs”.

Ett sådant tak, som det här beskrivna, kallades halmtak, trots torvbeläggningen, ty halmen var det huvudsakliga taktäckningsmaterialet. Torven bidrog naturligtvis till att bevara värmen i stugan, men dess uppgift var först och främst att skydda taket för kringflygande eldgnistor, så att det ej antändes. På småstugorna åter var det ingalunda ovanligt, att hela taket var belagt med torv, vanligtvis på ett tunnare underlag av halm eller annat taktäckningsmaterial, t.ex. vass, och sådana tak kallades torvtak. Bondstugorna skilde sig alltså även i detta fall från torp- och backstugor.

Eken användes allmänt som byggnadsvirke intill 1840-talet. Då började man bygga med gran- och furutimmer. Detta virke lämpade sig långt bättre för de större och högre hus, som nu kom i bruk. För övrigt var det så gott som slut på ekvirket, om man bortser från kronans allmänningar, som dock vid denna tid sattes under särskild bevakning.

Även gran- och furutimmer fälldes under vintern och kördes fram, medan vinterföret varade. Det skräddes i vårskarven, och så snart man avslutat vårbruket, satte man igång och. byggde. Timret hade då legat i omkring två månader och under denna tid lättat så pass, att man kunde handskas med det utan större svårigheter. Man byggde fortfarande enligt samma metod, som då man timrade med eke, frånsett de yttre knutarna. Stockarna ”medrogs” och höggs samman. Man fogade stock till stock med tillhjälp av dymlingar. Var det ett boningshus, man timrat upp, skulle det ”stå å sjonka” en tid, innan man inredde det, helst ett helt år.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.9 / 5. Omdömen 22

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken