I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

SNUSEN

Wilsonbåten vid Packhuskajen i Göteborg lastar emigranter 1904

Mellan Spångakil och Ornunga by låg en kal och ljungbeväxt utmark, som kallades Stammerbacka. Där hade ett par ekonomiskt förolyckade före detta bönder slagit sig ned. Det ena stället odlades upp 1850 av Johannes Andersson och kallades i folkmun ”Snusalyckan”. Själv gick Johannes vanligtvis under smeknamnet ”Snusen”.

Lövbrytning 1917

Han hade några får, som han matade med löv som han fick lov att bryta på Korpas mark. Med hjälp av sin hustru, Ella från Kyrkebol i Ornunga, båda ovanligt kortväxta, fraktade han hem förrådet på en dragkärra.

Johannes och Ella hade ägt en del av Nordgården, men inte kunnat klara ekonomin. De tvingades sälja gården, men behöll ett undantag. Ett år senare flyttade de till Göteborg för att sex år senare flytta tillbaka till sitt undantag. Då hade emellertid någon annan lagt beslag på deras hus och de fick i stället ta upp ett torp en bit bort därifrån.

Johannes fick en liten inkomst genom att arbeta åt bönderna med odlingsarbete och liknande. Sådant tungt arbete passade emellertid inte Johannes, utan han trivdes bättre i trädgården. Han grävde upp ett stycke av ljungheden och anlade en vacker trädgård med många fruktträd, bärbuskar och prydnadsbuskar. Han gjorde detta så bra att han blev efterfrågad som trädgårdsmästare i hela socknen. Han klarade detta jobb, fast han saknade tumme på båda händerna. Dessa hade han förlorat genom en olyckshändelse. 

Ornunga kvarn runt 1900 levererade säkert mjöl till bageriet

Då trädgårdsarbetet var säsongsbetonat, behövde Johannes ha annat arbete under mellantiden. Han åtog sig då att vara brödförsäljare åt ett småbrödsbageri i Ornunga by. Under sina vandringar med småbrödskorgarna fick han kännedom om vilka ungdomar, som passade ihop. Då Johannes var mycket vältalig kunde han så att säga tala för ”varan”. På det här sättet parade han ihop många giftasvuxna ungdomar. Hans verksamhetsområde sträckte sig långt utanför pastoratet. Kompensationen för en lyckligt utförd förmedling var en skjorta, ett par strumpor och ett par sockar, men det kunde bli betydligt mera om parterna blev mycket belåtna med varandra.

På den tiden var äktenskapet en bra affär, den ömsesidiga kärleken fick komma sedan, om den nu kom någon gång.

Med sin första hustru, Ella, hade Johannes två söner och en dotter. Två av dem hamnade i Göteborg och en flyttade till Amerika.

Sex år efter att den jämnåriga hustrun Ella dött, 48 år gammal, gifte Johannes om sig med Maja-Stina Larsdotter från Önahed i Ljur.

Paret fick 15 år tillsammans men sen dog även Maja-Stina. Johannes, som då var 69 år gammal kunde inte klara sig ensam och riskerade att hamna på fattighuset eller att behöva gå på socknen. Sockenmännen kom emellertid på en billigare lösning på detta fattigvårdsproblem och köpte en biljett till Amerika åt Johannes.

1891, efter en lång mödosam att farofylld resa över Atlanten kunde Johannes förenas med sin son Albert.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: