I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

BROTT ATT DÖMA

Gäsene tingshus gamla tingssal från 1776. Foto Birgitta Saunders

Kriminalitet har alltid varit ett problem. En del upplever att tiderna är brutalare nu än de var förr. Kanske är det rätt, men det betyder inte att allt var frid och fröjd tidigare.

1636 avgjordes på en enda dag inte mindre än nio rättsmål angående mord av Svea hovrätt.

Vid detta tillfälle dömdes en dräpare till döden efter att han erkänt att han gripit till vapen för att skydda sig själv. Merparten av hovrättens medlemmar ansåg trots detta att han var en brottsling, eftersom han skjutit mot huvudet på mannen som angrep honom.

En annan man, som mördat sin broder, benådades dock, eftersom »modern hafver mist mannen, hafver ock mist sin son; om hon nu skall mista den tredje, är mycket betänkeligt». I det här fallet avgjorde empatin till mördarens moder och därför benådades han.

En kock vid hovet dömdes vid samma ting till att ”ristas igenom hand med knifven” efter att ha deltagit i ett slagsmål. Man drog sig alltså inte för att bestraffa enligt ”tand för tand” principen. Han hade använt händerna för att slåss och därför skulle dessa stympas för evigt.

En bedragare från Småland rekryterade år 1634, försedd med en falsk fullmakt från ”marsken”, folk i Norrland och han lyckades samla två kompanier, innan man kom underfund med att han var en bedragare. Hans straff blev dock till följd av att hovdamerna vid slottet bett en förbön för honom mildrat till gatlopp och sex års landsförvisning.

Under 1800-talet noterades att ”tiden var våldsammare än vår och detta bestyrkes äfven af protokollen.”

Förr i tiden fanns det egentligen bara tre sorters direkta bestraffningar – böter, skamstraff och dödsstraff. Som tillägg till dessa straff kunde man också förklaras fredlös eller landsförvisas. Kyrkan hade sina egna straff och kunde döma till bannlysning eller botgöring, till exempel genom en lång pilgrimsfärd.

Villkorliga domar fanns inte, utan begick man ett brott och blev dömd var man tvungen att avtjäna sitt straff. Kunde man inte betala sina böter fick man ”plikta med kroppen”, det vill säga man fick spöstraff i stället. Fängelser fanns det inte i någon egentlig mening förrän fram på 1800-talet. Det förekom dock ibland att någon blev dömd att sitta en månad eller två i ett torn, på vatten och bröd. Detta, oftast fatala straff, avskaffades 1884. Villkorlig dom infördes först 1906.

Det fanns många brott man kunde dömas för, handlingar som vi idag inte ens tänker på som brott. Exempelvis kunde man dömas för förolämpningar, ”sabbatsbrott” om man hade en handelsbod öppen på helgdagar/söndagar, och ”avfall från den sanna evangeliska läran”, vilket kunde medföra landsförvisning.

Straffen skulle vara så pass avskräckande att andra inte skulle göra om samma sak, detta kallades för ”androm till varnagel”. Det fanns heller inga förmildrande omständigheter som vi har idag, utan stöld var stöld oavsett om man stal av hunger eller inte. För fjärde resan stöld (stöld fyra gånger) kunde den dömde bli hängd. Stöld från kyrkor straffades dubbelt så hårt som vanlig stöld.

När Gustav III blev kung 1771 fanns det dödsstraff för 68 olika typer av brott. Han strök dock några av dem, bland annat för trolldom, tvegifte, dubbelt hor, och för den som gripits för fjärde resan stöld.

Teckning av tysk avrättning från 1573

Fram till 1800-talet brukade avrättningar äga rum på offentliga platser och det var i det närmaste feststämning runt händelsen där både kvinnor, barn och ungdomar samlades för att se på. Vid halshuggningar brukade en del människor försöka få tag på lite blod från den avrättade, eftersom man trodde att blod från en avrättad kunde bota sjukdomar.

DULGADRÅP

Om man hittade ett lik utomhus och man inte fick fram mördaren ”inom natt och år” (ett år där dagen för händelsen inte medräknades), så skulle hela häradet ställas till ansvar. Det fick böta för ”dulgadråp” som det kallades. Påträffades liket inomhus var det husets ägare som fick böta om inte gärningsmannen hittades. Hälften av bötespengarna tog staten och målsägarna tog den andra hälften.

SJÄLVMORD

Gravsten som placerades vid en mosse där före detta soldaten Anders Alf dränkte sig (läs denna berättelse här: www.iglabo.se/b1 )

Att begå självmord var brottsligt och de som gjorde det fick inte begravas på kyrkogården utan grävdes som regel ner på galgbacken eller utanför kyrkogårdsmuren. Självmördarna kallades för ”självspillingar” (en som själv förspillt sitt liv). Ända fram till tidigt 1900-tal betraktades självspillingarna som mördare eftersom lagen byggde på de tio budorden från Bibeln, där ett av dem säger ”Du skall icke dräpa”, och detta gällde även om man dödade sig själv. Man ansågs då vara en mördare och som sådan skulle man bestraffas. Eftersom man inte kunde bestraffa den som begått självmord, eftersom han var död, straffades i stället själen och kroppen. För det mesta brändes eller grävdes kroppen ner på galgbacken, i skogen eller utanför kyrkogårdsmuren. Kunde det bevisas att personen som tagit livet av sig varit psykiskt sjuk, kunde ”självspillaren” dock ha turen att bli begravd på kyrkogården i stället. Det fick i så fall ske utan klockringning och ibland till och med utan präst, och för det mesta på den norra sidan av kyrkogården som ansågs som den dåliga sidan.

SEXUELLA BROTT

En förbindelse mellan två som inte var gifta och som ej stod i ”skyld- eller svågerskap” med varandra kallades för ”lägersmål” eller ”lönskaläge” och var straffbart fram till 1855.

Sådana förhållanden kunde vara svåra att upptäcka om det inte blev barn av det hela förstås.

”Enkelt hor” uppstod vid en förbindelse mellan en ogift och en gift person. Straffet för detta var döden, men hovrätterna omvandlade nästan alltid tingsrätternas dödsdomar till böter. Bötesbeloppet var 80 daler för den gifta och 40 daler för den ogifta. Detta var mycket höga böter som sällan kunde betalas, förutom av de rika. Kunde man inte betala omvandlades straffet till kroppsstraff. Kvinnan fick vanligtvis spöstraff och mannen bestraffades med sex stycken gatlopp, vilket motsvarade 80 daler.

1653 ändrades lagen så att enkelt hor bara straffades med böter. Böterna skulle dömas ut redan på tinget eller i rådstugan.

Förbindelser mellan två gifta kallades för ”dubbelt hor” och var belagt med dödsstraff. Dödsstraffet gällde under hela 1600-talet utan möjlighet till nåd. Detta luckrades sedan upp under 1700-talet.

”Blodskam”, det vi i dag kallar incest, straffades också med döden, vilket även gällde för ”tidelag”, det vill säga sex med djur. Även djuret som blivit utsatt för händelsen dödades eftersom man var rädd för att det skulle bli avkomma, som man trodde skulle bli ett ”djävulsbarn” och därmed en styggelse mot gud, vilket inte kunde tillåtas.

Våldtäkt straffades också med döden. I alla domar med horsbrott (utom för de med dödsstraff) ingick också att de dömda skulle ”stå uppenbar skrift”. Detta innebar att brottet också skulle pliktas i kyrkan. Den dömdes namn upplästes under gudstjänsten och denne skulle bekänna sina synder. Inne i kyrkan fanns en särskild pliktpall, den så kallades horpallen som syndarna fick stå vid under gudstjänsten.

Två män sitter i en kyrkstock

Vidare var det vanligt att de dömda fick stå vid kyrkdörren ett antal söndagar i rad med blottade axlar och ris i handen. Detta var naturligtvis mycket förnedrande.

1741 ändrades denna ”pliktning” i kyrkan till en enskild förrättning i sakristian. 1855 avskaffades även detta straff.

MORD

Många barnamord inträffade efter att en ogift kvinna blivit gravid med en man som hon stod i beroendeställning till, till exempel en husbonde. Eftersom det var straffbart att ha sex om man inte var gift så är det ganska självklart att kvinnorna måste ha blivit hysteriskt rädda när de upptäckte att de var med barn. De kunde ju bli avrättade för det. Många försökte därför att dölja sin växande mage och födde sedan barnet i lönndom för att sedan döda det. I regel blev de förstås upptäckta vilket ledde till ett säkert dödsstraff. Kvinnor som dömdes för barnamord brukade halshuggas och därefter brännas på bål.

Abort och fosterfördrivning var också straffbart. Vissa möjligheter till laglig abort kom 1938 och helt fri abort 1975.

Folk som begått mord dömdes till döden, liksom de som utförde rånmord eller mordbrand.

UPPROR

Uppror sågs också allvarligt, vilket den 24-åriga drängen Mårten Bengtsson och hans arbetskamrat Pehr Ottosson blev varse om. De deltog i ett uppror mot soldatutskrivning i Skåne 1811 och blev dömda att mista höger hand, halshuggas och sedan steglas.

AGA

Förr var det föräldrarnas plikt att aga och bestraffa sina barn, till exempel om de svor på en helgdag. Man fick emellertid inte slå dom så mycket att de dog, men om det ändå skedde så fick man bara bötesstraff. Om däremot barnet slog sina föräldrar kunde de i värsta fall bli dömda till döden.

Husaga var tillåten, såvida det inte övergick till misshandel.

SPÖSTRAFF

Spöslitning vid skampåle

Spö- och risstraff, prygel med spö eller ris, var ett ofta förekommande straff i äldre tid. Spöstraff kunde man få för enklare brott såsom förolämpningsbrott, sedlighetsförbrytelser eller lättare misshandelsbrott. Hade man fått böter och inte kunde betala dem kunde man ta spöstraff i stället. Män fick högst 40 par spö och kvinnor högst 30 par ris mot den nakna ryggen, därav uttrycket hudstrykning eller hudflängning. Straffet utfördes vanligen vid skampålen. Spö- och risstraff avskaffades 1855, men prygel fanns kvar inom fängelser fram till 1938.

Något liknande var ”kåkstrykning” som brukade bestå av prygel med ris, spö eller knutpiska vid ”kåken” eller vid skampålen som för det mesta stod uppställd på stadens torg så att alla skulle kunna se på. Ordet kåkstrykning lever kvar i ”ett kok stryk”. Metoden avskaffades i mitten av 1800-talet tillsammans med en del andra föråldrade straff.

GATLOPP

Teckning av ett gatlopp

Blev man dömd till gatlopp så kunde man aldrig vara säker på att man kom ifrån det med livet i behåll. Det finns exempel på personer som avlidit av sina skador. Omkring 50 man ställde upp sig i två parallella rader och sedan fick den dömda springa mellan männen, vilka slog denne med käppar och spön.

HÄNGNING

Rep redo för hängning av en dödsdömd

Tjuvar brukade för det mesta bli hängda, vilket var ett straff som enbart kunde tilldömas män. Att bli hängd var ett mycket förnedrande avrättningsmetod tyckte man. Hängningarna brukade ske en bit utanför staden.

LEVANDE BEGRAVD

Kvinnor som blivit dömda för stöld blev ofta levande begravda.

KÖLHALNING

Om man var ute till sjöss och gjorde sig skyldig till något brott kunde man bli dömd till kölhalning. Den dömde bands fast med ett rep och sedan drogs han under fartygets köl från den ena sidan till den andra. Många dog av den här behandlingen, antingen genom att drunkna eller blev så illa skurna att de dog av blodförlust. Kölhalning avskaffades 1755.

FREDLÖS, BANNLYST, BILTOG

Om man hade gjort sig skyldig till ”urbota brott”, det vill säga sådana brott som man ansåg inte kunna sonas med böter, kunde man bli fredlös. Gällde straffet i hela landet kallades det för ”biltog”. En fredlös var rättslös och den som slog ihjäl en fredlös straffades därför inte. Att bli fredlös ansågs vara ett av lagens strängaste straff. Det var dock lite mildare än att bli avrättad, eftersom det fanns en viss möjlighet att brottslingen skulle överleva.

HALSHUGGNING

Avrättning med bila. Detalj ur en bild av Mattias Olsson

Att bli halshuggen ansågs vara finare än att bli hängd. Det fanns två typer av halshuggning, med yxa eller med svärd. Det sistnämnda ansågs dessutom finare än med yxa. Adelsmän kunde kräva att få bli avrättade med svärd i stället för med yxa. Ofta fick den dömde först ena handen avhuggen och sedan huvudet.

Därefter delades kroppen i mindre bitar och dessa spikades upp på pålar, ”steglades”, om brottslingen var dömd till ett ”kvalificerat dödsstraff”.

BRÄNNING PÅ BÅL

Straffet att brännas levande på bål kunde man få för bland annat tidelag, incest, mordbrand, barnamord, giftmord och häxeri. I Sverige var det dock ovanligt att man brändes levande på bål utan det vanligaste var att domen mildrades av högre instans och att man i stället offentligt brände liket på bål efter avrättning på annat sätt, till exempel genom halshuggning.

RÅDBRÅKNING

Två män spänns fast på hjul efter att ha rådbråkats

Rådbråkning var ett så kallat kvalificerat dödsstraff vilket menades att straffet var särskilt plågsamt och långvarigt. Vid rådbråkning lades den dömde på en bädd av stockar. Därefter krossade bödeln med hjälp av en järnstång eller ett vagnshjul så många ben som möjligt i kroppen utan att den dömde dog. Därefter antingen flätades den misshandlade kroppen in i ett stort hjul som därefter sattes upp vågrätt på en påle, till allmän beskådan, eller så avslutades livet genom halshuggning. Ursprungligen ingick det i straffet att förbrytaren skulle vara vid liv när han fästes vid hjulet, där han kunde förbli vid liv i flera dagar innan han slutligen dog.

Senare i tiden gjorde man ofta slut på lidandet redan när man krossade benen i kroppen genom att trycka in bröstbenet på dem. I Sverige förekom enligt 1734 års lag endast rådbråkning för den som våldfört och dödat en skeppsbruten. Däremot förekom halshuggning och därefter stegling för åtskilliga brott. Rådbråkning avskaffades definitivt som straff 1835.

STEGLING

Stegling  var ett straff som endast män utsattes för

Stegling skedde efter att den dömde avrättats, till skillnad från rådbråkning där dom skulle vara vid liv så länge som möjligt. Den dödsdömde hängdes eller halshöggs först och därefter styckades kroppen i mindre delar, vilka därpå placerades på stora hjul som sattes upp horisontellt på pålar. En person som fick genomgå den här avrättningen var till exempel Gustav III:s mördare Jacob Johan Anckarström. Metoden användes ända in på 1820-talet men avskaffades 1841.

SPETSNING PÅ PÅLE

Pålning

Spetsning på påle gick ut på att skära ett snitt i skinnet vid nedre delen av ryggen varefter förbrytaren levande träddes upp på en påle som kom ut uppe vid näsan. Därefter sattes pålen med den spetsade kroppen ut till allmän beskådan där det passerade mycket folk, andra till varnagel. Den här metoden användes ofta på snapphanarna som härjade i Skåne under Karl XI:s tid på 1670-talet.

TILL SLUT

Kanske tiderna är våldsammare nu än de var förr, men det betyder inte att brott och elände är något nytt för vårt samhälle. Vad man nog med ganska så stor bestämdhet kan säga är att metoderna att möta brott, åtminstone en del av dem, var betydligt hårdare, brutalare och omänskligare förr.

En hel del handlingar som förr i tiden ansågs som allvarliga brott, betraktas i dag som naturligt och positivt.

Brott har dock sällan lönat sig och samhället har försökt göra sitt bästa för att döma brottslingar till ett för aktuell tids adekvat straff.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: