I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

KOTTEN

En typisk Västgötsk torparmiljö

I ett torp i Södra Härene i Kullings härad, numera Vårgårda kommun, bodde Johannes Andersson, “Kotten”. Namnet hade han fått av att hans mamma alltid sa när han var liten “Si vårn lille Johannes vaxer ingenting han är som en lite kotte”. Han var född i Tarsled socken i början av 1800-talet. När han vuxit upp och blivit en yngling skulle han ut att tjäna sitt levebröd och blev då dräng på Stommen i Södra Härene. Efter att motvilligt ha arbetat där några år började han att intressera sig mer för pigan på gården än för arbetet som dräng och hans lovar runt henne blev snävare och snävare medan det blev allt längre ut till arbetet på åkrarna. Pigan hade inget emot Johannes uppmärksamhet och så bar det sig inte bättre än att de båda hamnade på höskullen med varandra och snart hade deras spirande kärlek gett resultat i en växande mage varpå de båda förstås blev tvungna att gifta sig.

Ett gömt bränneri i Svältorna

Ägaren till Stommen där Johannes tjänade dräng var gammal och när han blev orkeslös och inte mäktade med att sköta gården fick drängen bli arrendator. Johannes skötte gården så gott han kunde och det hade säkert gått bra om det inte hade funnits ett eget bränneri på gården. ”Kotten” lärde sig att bränna starka drycker till fulländning och produktionen var det absolut inget fel på. Han tyckte emellertid alltför mycket om att avsmaka sina varor och efter hand ökade avsmakningen till att bli ohejdad dryckenskap. Spritens begär blev snart för stort och gårdens sysslor blev åsidosatta. ”Kotten” tyckte att det var roligare att sitta vid brännvinspannan än att vara ute och plöja på åkrarna eller mocka för djuren.

En dag tog dock det slut med en förskräckelse för Johannes. Fordringsägarna som inte fått betalt kom och hämtade allt de kunde för sina förlorade fordringar och han blev av med allt han ägde.

På något sätt lyckades han dock att köpa en utmark till Stommen på förpantning på 49 år för 50 kronor och få ihop så mycket pengar att han kunde bygga både stuga och ladugård.

Karl Fredriksson Mellomgården Hudene plöjer med träkrok. Foto Gustaf Ewald 1903

Det fanns inga odlingar på hans nya förpantningsegendom så han fick börja med att odla upp allt själv. Som vi redan sett så var han inte särskilt intresserad av arbete så han försökte få hjälp med att odla. Det kostade förstås pengar att få inhyrd arbetskraft till jordbruket och kontanter hade han ont om, men så kom han på att han kunde göra affärer och tjäna en slant. Han gick till Ljung och hämtade brännvin och sålde till bönderna och torparna runt omkring. Även dessa hade dock ont om pengar, så Johannes lät dem komma och arbeta av sina skulder på sina nyligen uppodlade åkrar. På så sätt fick han uppodlat inte mindre än 17 olika åkrar som alla fick namn efter den som odlat den, t.ex. “Puka-Svenna åker“, “Sket-Svenna åker” och “Anders-Pettera åker“.

Stora enebuskar

Affärerna gick bra i många år, men så kom det klagomål från grannkommunerna Lekåsa och Åsaka. Folket där begärde att Härene- och Herrljunga prästerskap skulle göra något åt den olagliga brännvinsförsäljningen i socknen. ”Lass-Anders” som var fjärdingsman kom för att hämta ”Kotten”, men när denne fick se ordningsmannen, smet han ut ur huset och iväg ut på sina marker. Fjärdingsmannen sprang andfådd efter den flyende hembrännaren. När ”Kotten” kom till Hjortmossen gömde han sig bakom en stor enbuske som stod vid bergskanten.  ”Lass-Anders” såg honom inte utan sprang förbi och ”Kotten” klarade sig från lagens långa arm denna gång.

Det dröjde inte så länge förrän ”Lass-Anders” kom tillbaka tidigt en morgon och då hade han fjärdingsman från Härene med sig. ”Kotten” låg ännu kvar i sängen. ”Nu du lell”, sa ”Lass-Anders”, ”kommer du inte undan”. ”Kotten” hoppade upp ur sängen och fick på sig byxorna. Sen sade han till hustrun Johanna att hon skulle gå till Andreas i Skattegården och låna en kaka bröd ”så jag slipper att fara husvulten till Alingsås”. Johanna fick på sig schalen och gick ut genom dörren, och då sa ”Kotten” ”å de va sant, jag glömde att säga te na”, och så stack han ut och slog igen dörren efter sig och sprang iväg ut i skogen och gömde sig. Inne på soffan satt ”Lass-Anders” och Härenes fjärdingsman och väntade, men snart förstod de att den misstänkte lurat dem.

Samma procedur upprepade sig en tredje gång. ”Lass-Anders” kom hem till ”Kotten” för att hämta honom till rättskipning och även denna gång lyckades Johannes fly ut i skogen. Han kom ända till Kolsbogården där kröp han in under logen, men då var ”Lass-Anders” ifatt honom och släpade fram honom ur gömstället. Sen fick ”Kotten” beskedligt följa med till finkan. Han dömdes till 14 dagar på vatten och bröd, ett straff som han fick avtjäna på Vänersborgs fängelse.

Efter avtjänat straff slutade ”Kotten” med brännvinsaffärerna och började köpa och sälja tagel och lump. Han sålde också kryddor som han mätte upp med avsågade kohorn. Det var ett mått för 2 öre, ett för 3 öre, ett för 5 öre. Han vandrade omkring i bygderna under flera år och bedrev på så sätt sin affärsverksamhet.

När ”Kotten” hade slutat med brännvinsförsäljningen, tyckte Anna, som bodde i andra ändan av socknen och var gift med Petter Svensson, att affärer med brännvin nog skulle passa bra för henne, så hon tog över där ”Kotten” fått sluta. Affärerna gick bra någon tid, kanske något år, men lagens arm nådde även till Anna, En gång när länsman kom för att hämta henne hade hon turen på sin sida. Hon och maken, som kallades ”Annes-Petter”, varav vi kan dra slutsatsen att Anna var en dominerande kvinna, fick se länsman komma. De båda höll just på med att byta halm i ett bolster och när de fick se länsman komma, kröp Anna ner i bolstret. Petter tog hela bolstret med sitt levande innehåll och la dem på sängen och bäddade upp. När länsman kom in syntes Petter ensam i huset och då ordningsmannen frågade efter Anna svarade Petter att hon inte var hemma.

En annan gång gick det dock sämre för Anna, för då hann hon inte att gömma sig. Hon fick ta sitt straff, tjugoen dagars arrest på vatten och bröd, och efter detta slutade även hon med brännvinsaffärerna.

Härsket vatten och ruttet bröd kunde tydligen få vem som helst att komma på bättre tankar.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: