I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

KOTTEN

En typisk Västgötsk torparmiljö

I ett torp i Södra Härene i Kullings härad, numera Vårgårda kommun, bodde Johannes Andersson, “Kotten”. Namnet hade han fått av att hans mamma alltid sa när han var liten “Si vårn lille Johannes vaxer ingenting han är som en lite kotte”. Han var född i Tarsled socken i början av 1800-talet. När han vuxit upp och blivit en yngling skulle han ut att tjäna sitt levebröd och blev då dräng på Stommen i Södra Härene. Efter att motvilligt ha arbetat där några år började han att intressera sig mer för pigan på gården än för arbetet som dräng och hans lovar runt henne blev snävare och snävare medan det blev allt längre ut till arbetet på åkrarna. Pigan hade inget emot Johannes uppmärksamhet och så bar det sig inte bättre än att de båda hamnade på höskullen med varandra och snart hade deras spirande kärlek gett resultat i en växande mage varpå de båda förstås blev tvungna att gifta sig.

Ett gömt bränneri i Svältorna

Ägaren till Stommen där Johannes tjänade dräng var gammal och när han blev orkeslös och inte mäktade med att sköta gården fick drängen bli arrendator. Johannes skötte gården så gott han kunde och det hade säkert gått bra om det inte hade funnits ett eget bränneri på gården. ”Kotten” lärde sig att bränna starka drycker till fulländning och produktionen var det absolut inget fel på. Han tyckte emellertid alltför mycket om att avsmaka sina varor och efter hand ökade avsmakningen till att bli ohejdad dryckenskap. Spritens begär blev snart för stort och gårdens sysslor blev åsidosatta. ”Kotten” tyckte att det var roligare att sitta vid brännvinspannan än att vara ute och plöja på åkrarna eller mocka för djuren.

En dag tog dock det slut med en förskräckelse för Johannes. Fordringsägarna som inte fått betalt kom och hämtade allt de kunde för sina förlorade fordringar och han blev av med allt han ägde.

På något sätt lyckades han dock att köpa en utmark till Stommen på förpantning på 49 år för 50 kronor och få ihop så mycket pengar att han kunde bygga både stuga och ladugård.

Karl Fredriksson Mellomgården Hudene plöjer med träkrok. Foto Gustaf Ewald 1903

Det fanns inga odlingar på hans nya förpantningsegendom så han fick börja med att odla upp allt själv. Som vi redan sett så var han inte särskilt intresserad av arbete så han försökte få hjälp med att odla. Det kostade förstås pengar att få inhyrd arbetskraft till jordbruket och kontanter hade han ont om, men så kom han på att han kunde göra affärer och tjäna en slant. Han gick till Ljung och hämtade brännvin och sålde till bönderna och torparna runt omkring. Även dessa hade dock ont om pengar, så Johannes lät dem komma och arbeta av sina skulder på sina nyligen uppodlade åkrar. På så sätt fick han uppodlat inte mindre än 17 olika åkrar som alla fick namn efter den som odlat den, t.ex. “Puka-Svenna åker“, “Sket-Svenna åker” och “Anders-Pettera åker“.

Stora enebuskar

Affärerna gick bra i många år, men så kom det klagomål från grannkommunerna Lekåsa och Åsaka. Folket där begärde att Härene- och Herrljunga prästerskap skulle göra något åt den olagliga brännvinsförsäljningen i socknen. ”Lass-Anders” som var fjärdingsman kom för att hämta ”Kotten”, men när denne fick se ordningsmannen, smet han ut ur huset och iväg ut på sina marker. Fjärdingsmannen sprang andfådd efter den flyende hembrännaren. När ”Kotten” kom till Hjortmossen gömde han sig bakom en stor enbuske som stod vid bergskanten.  ”Lass-Anders” såg honom inte utan sprang förbi och ”Kotten” klarade sig från lagens långa arm denna gång.

Det dröjde inte så länge förrän ”Lass-Anders” kom tillbaka tidigt en morgon och då hade han fjärdingsman från Härene med sig. ”Kotten” låg ännu kvar i sängen. ”Nu du lell”, sa ”Lass-Anders”, ”kommer du inte undan”. ”Kotten” hoppade upp ur sängen och fick på sig byxorna. Sen sade han till hustrun Johanna att hon skulle gå till Andreas i Skattegården och låna en kaka bröd ”så jag slipper att fara husvulten till Alingsås”. Johanna fick på sig schalen och gick ut genom dörren, och då sa ”Kotten” ”å de va sant, jag glömde att säga te na”, och så stack han ut och slog igen dörren efter sig och sprang iväg ut i skogen och gömde sig. Inne på soffan satt ”Lass-Anders” och Härenes fjärdingsman och väntade, men snart förstod de att den misstänkte lurat dem.

Samma procedur upprepade sig en tredje gång. ”Lass-Anders” kom hem till ”Kotten” för att hämta honom till rättskipning och även denna gång lyckades Johannes fly ut i skogen. Han kom ända till Kolsbogården där kröp han in under logen, men då var ”Lass-Anders” ifatt honom och släpade fram honom ur gömstället. Sen fick ”Kotten” beskedligt följa med till finkan. Han dömdes till 14 dagar på vatten och bröd, ett straff som han fick avtjäna på Vänersborgs fängelse.

Efter avtjänat straff slutade ”Kotten” med brännvinsaffärerna och började köpa och sälja tagel och lump. Han sålde också kryddor som han mätte upp med avsågade kohorn. Det var ett mått för 2 öre, ett för 3 öre, ett för 5 öre. Han vandrade omkring i bygderna under flera år och bedrev på så sätt sin affärsverksamhet.

När ”Kotten” hade slutat med brännvinsförsäljningen, tyckte Anna, som bodde i andra ändan av socknen och var gift med Petter Svensson, att affärer med brännvin nog skulle passa bra för henne, så hon tog över där ”Kotten” fått sluta. Affärerna gick bra någon tid, kanske något år, men lagens arm nådde även till Anna, En gång när länsman kom för att hämta henne hade hon turen på sin sida. Hon och maken, som kallades ”Annes-Petter”, varav vi kan dra slutsatsen att Anna var en dominerande kvinna, fick se länsman komma. De båda höll just på med att byta halm i ett bolster och när de fick se länsman komma, kröp Anna ner i bolstret. Petter tog hela bolstret med sitt levande innehåll och la dem på sängen och bäddade upp. När länsman kom in syntes Petter ensam i huset och då ordningsmannen frågade efter Anna svarade Petter att hon inte var hemma.

En annan gång gick det dock sämre för Anna, för då hann hon inte att gömma sig. Hon fick ta sitt straff, tjugoen dagars arrest på vatten och bröd, och efter detta slutade även hon med brännvinsaffärerna.

Härsket vatten och ruttet bröd kunde tydligen få vem som helst att komma på bättre tankar.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: