I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

DEN ORIGINELLE GÄSTGIVAREN

Gästgivaregården i Hägna, Ods socken. Foto Gustaf Ewald 1956

Forna tiders resor krävde tid och möda, vilket gamla reseskildringar ger besked om. I viss mån kompenserades mödorna av att gästgivargårdarna låg tätt, oftast bara med 1,5 mils avstånd. Så var det längs den gamla vägen från Timmele till Göteborg. Redaktör G Thulin, Borås, som intresserade sig för vägarna i Sjuhäradsbygden och deras historia, berättade om en av de mera originella gästgivarna i dessa trakter.

Intill landsvägen Mörlanda—Ulricehamn ligger, inom Ods socken, låg några grå byggnader, inramade av gamla träd. Det var Hägna urgamla gästgivargård. Den gamla manbyggnaden var bebodd till 1955. De sista invånarna i densamma var arrendatorn av gårdens jordbruk och hans hustru. De grå byggnaderna och gårdsinteriören med sina gamla aplar, sin “brunnsvågt” utgör ett mycket måleriskt parti. Bebyggelsen har bestått dels av manbyggnaden, vars ena långsida vetter mot vägen, dels av en källare, några magasin och en ladugård.

 

Gästgivargården i Hägna Ods socken

Gästgivarbyggnadens ålder är okänd, men troligen härrör huset från 1700-talet. Det är byggt av bastanta ekstockar —sådana fanns det fordom riklig tillgång på i Gäsene härad —och dessa har stått sig bra mot tidens tand. Däremot har brädfodringen och fönsterkarmarna tagit skada. Invändigt består huset av kök, en storstuga, där serveringen på sin tid skedde, och två kamrar, där resande fick logera. De två kraftiga murverken upptar en stor del av utrymmet i huset.

Då den vid 1700-talets slut kände lanthushållaren Anders Gustaf Barchaeus år 1773 var på resa i Västergötland, antecknade han i sin journal; “Den 18. juli. Jag kom till Hägna i Od och såg där för första gång exempel av de ynkeliga Westgötska bondehusen. En god landsed måtte fela detta folket, ty de synas så fattiga och hava ändå ej brist på jord och rymnd.”

En av de gästgivare som på 1800-talet residerade på Hägna hette Samuel Svensson, vanligen kallad “Sammel i Hägna”. Samuel. Han var en mycket originell man, och många historier som belyser detta har gått till eftervärlden och lever än i dag i gott minne i bygden.

Samuel tog över gästgivargården i Hägna år 1864 efter änkan Cajsa Andreasdotter, som flyttade till Amerika med sina faderlösa barn.

Utmärkande för Sammel var hans starka motvilja mot ändringar i det en gång invanda samt hans vana att alltid under hemfärden återupprepa vad som hänt på bortfärden. Traskade han då i en uppförsbacke vid sidan av lasset, som han rätt ofta gjorde, ty han var snäll mot sin dragare, så steg han på hemfärden av och gick utför samma backe, oavsett lass eller inte. Välte lasset på bortfärden, stjälpte han det med full avsikt på hemvägen.

Interiör från en gästgivargård 1910

En gång mötte ”Sammel” en annan forkarl (en man som transporterade varor) på landsvägen mitt för den plats där Ods missionskyrka nu ligger. Vägarna var på den tiden mycket smala, och vagnarnas och kärrornas hjul hade ätit djupa spår i vägen. När de båda männen möttes stannade Samuel och lyfte inför mötet sin vagn upp ur hjulspåret. När den mötande passerat förbi lyfte ”Sammel” tillbaka sin vagn. Något nytt spår ville han inte köra upp.

En gång då ”Sammel” var med sitt tjänstefolk ute på åkrarna och tog av havre råkade han trampa ned i en källa och blev våt om ben och fötter. När man efter slutad dag vände åter mot hemmet klev husbonden med berått mod ned i samma källa. Tjänarna, som väl kände till hans egenheter, blev ingalunda förvånade.

En annan egenhet hos den gamle gästgivaren var att han alltid lagade så att han stod på samma plats på gårdsplanen när hushållerskan budade om mat. Och alltid skulle han ropas in med samma ord. I annat fall uteblev han från den måltiden.

År 1900, kort efter Samuels död, berättades om ”Sammel” i Trelleborgstidningen:

“Om hans okonstlade sätt att sörja för gästernas välfägnad berättas åtskilliga anekdoter…

En herre frågade en gång för långliga tider sedan, då han kom in på Hägna gästgifvaregård: Finns här någon konjak? – och fick då till svar:

Någon konjak vet jag inte om, men dä’ finns en som heter “Bälfrack” (Belfrage), men han bor i alla fall inte här, utan i Borgstena.”

”Sammel” lär ha utfärdat detaljerade bestämmelser om hur det skulle förfaras med honom efter hans död. Bland annat skulle han bäras ut ur huset genom en viss dörr och på visst sitt. Annars hotade han att “gå igen”. Men ödet ville att gästgivaren på gamla dagar nödgades att lämna sitt kära gästgiveri och bosätta sig hos en broder. Där vistades han till sin död i januari år 1900 då han var 72 år gammal.

Samuel gifte sig aldrig och hade inga barn. När han dog lämnade han efter sig en inte helt liten förmögenhet, som brodern Carl August Svensson fick ärva.

”Sammels” föreskrifter om likfärden följdes inte som han begärt, men det finns veterligen inga skildringar om att den annorlunda mannen spökade efter sin död.

Nils Johan Nilsson (26/6 1891 Södra Björke- ) och hustrun Ellen Elisabet Andersson (23/4 1892 Od- ) tog över Hägna i mitten av 1920-talet. De gifte sig den 7 november 1820. I mitten står Erik Holmén

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: