I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

MULLBÄNKEN VAR INGEN PRILLA

Stuga med en mullbänk som är skottad så högt upp på stugväggen att den räcker till underkant av fönstret

När man hör ordet ”mullbänk” tänker nog de flesta på det som man lägger under läppen och som kommer i små runda burkar, men det verkliga ursprunget till ordet står att söka någon helt annanstans. Man måste bege sig bakåt i tiden till åtminstone 1600-talet och möjligtvis ännu tidigare. Förvissa skulle mullbänken göra livet lite angenämare men det var knappast genom att ge ett litet rus, utan var en del av torparstugornas konstruktion.

Torpen var oftast byggd direkt på marken och utan grund. Ofta hade man ingen trossbotten utan innergolvet låg direkt på det stampade jordgolvet. Mot kyla och drag utifrån lade man därför upp en så kallad mullbänk runt stugan. Redan från 1600-talet finns källor som talar om att mullbänkar byggts som isolering kring huset för att skydda mot kyla. I arkiven finns en skrivelse om mullbänken från 1609. “Kyrkan köpte af Lasse Finne, stockar till muldbenckiar kring träästughum”. I detta fall byggdes mullbänken av stockar. Dessa stockar användes troligtvis för att bygga en träram runt stugan för att hålla den isolerande jorden på plats. År 1616 skrivs det även i Stockholms tänkeböcker “…nhär hon kom heem fan hon Brijta och dän andra som medh henne stodh wijdh kåken sittandes på muldbenken det hänne tyckte illa wara…”. 1621 berättades om mullbänken “Dijt gick han in, och fan där 3 quinfålck på mullbänken sittande.”

Mullbänken hade en del olika funktioner, men dess primära var att skapa ett utvändigt skydd mot golvdrag. Detta gjordes genom att jord lades eller skottades upp mot husgrunden eller väggen. När detta gjordes uppstod även fler användningsområden för mullbänken, som en plats att sitta på, ett skydd mot råttor och en blomstrande rabatt.

Idag finns det fortfarande stugor kvar som står på en invändig mullbänk medan den yttre isolerande mullbänken är borta. Användandet av mullbänk som isolering försvann kanske, men ordet mullbänk som en typ av rabatt verkar leva kvar.

Ordet mullbänk är en sammansättning av två ord, mull och bänk. Ordet mull började användas under 1600-talet då ordet ”muld” övergick i mull. Ordet betyder för utom jord och mylla även damm. Ordet bänks ursprungliga betydelse kommer troligen från ordet backe eller upphöjning. Mullbänken var med andra ord en jordbacke.

Stuga med mullbänksplanka. Stugan fanns i Västergötland

Byggnation av mullbänk med hjälp av en så kallad mullbänksplanka var ett annat sätt att bygga mullbänk på. “Så var det vanligt, att man kring alla gamla stuggår, la åpp en s.k. mullbänk, på så vis, att man reste en planka ell. fyrkantig ståck, cirka 3 kvarter (ungefär 40 cm) från vägg, och slog ner pinnar mot denna, så att han låg still, ock på minst en gavel ock långväggen vid ingången hade man mullbänksplanka ell. ståck, och mellan denna, ock väggen fylldes med fin lucker jord, så att grunden var övertäckt, liksom att jorden låg upp på syllstocken, så det inte skulle dra kallt, in i stugan, vilken vanligen saknade tråssbotten, så att golvet låg, istället på bara jorden”

Stuga med flera mullbänksplankor staplade på varandra

Det förekom även att man använde flera plankor som staplades ovanpå varandra och därmed fick en extra hög mullbänk på sin stuga. Detta gav förstås ett extra skydd mot drag in i stugan.

Stuga med skottad mullbänk som syns till höger om kvinnan

Ett annat sätt att bygga en mullbänk bestod i att man skottade fin jord upp mot väggen till “fotträt” vilket kan antas vara syllstocken på huset. “Att lägga mullbänk utanför stenfoten gjordes på somliga ställen män då rappades dän ej med bruk, då forslades fram fin jord och skottades upp i sned lutning till kanten av fotträt trampades och packades hårt så dät blev jämnt. och sedan skars upp fina valltorver och lades utgå mäd grässidan ut,”

”Västorpaskräddarens” stuga, Floby. Här är mullbänken överväxt, möjligtvis sammanvuxen med halm

Mullbänkarna gjordes även av halm vilket beskrevs på följande sätt: “mullbänkarna omkring gammaldags stugor blev så höga, var beroende derav att då stuan behövde att omtäckas och vars tak utgjordes av halm och torv, detta nedrevs och lades på mullbänken för att få varmare på golvet i stugan och utan golvdrag. Det gamla takämnet, halmen och torvet, hade under den tid som det legat på taket, hunnit att sammanruttna. till mull alltsammans och då det lades på mullbänken sammanväxte med den övriga jorden och blev en jordvall, högre inåt väggen samt sluttande ned åt, marken,”

Anna Kajsas stuga på Åsle tå På bilden syns en vitkalkad (limmad) mullbänk i sten. Foto år 1900

En gammal man som bodde i Åsle Tå berättade om hur Anna Kajsa limmade stenfoten på sin stuga:

“Anna Kajsa bodde mitt emot oss i en liten stuga (numera en av stugorna i hembygdsmuseet Åsle Tå). Den var lika med bara ett rum. Hon hade en liten täppa med vita och röda rosor i. På gaveln var det en första (förstuga) och på andra sidan åt solen ett fönster, som var mycket litet. Hon limmade (vitkalkade) stenfoten och mullbänken. Jag vet inte vad hon arbetade och levde av.”

Anna Kajsas stuga finns kvar än idag och är en del av Åsle Tås upplevelsemuseum, beläget nära Falköping. Åsle tå har Sveriges största samling backstugor, som än idag ligger kvar på sina ursprungliga platser längs med tågatan, och bildar tillsammans en historisk miljö från 1700–1800-talet.

Anna Kajsas stuga går numera under namnet “Majes”, men har haft en rad olika namn som “Halta Majes”, “Lilla Halles Tilda” och även “Skölta-Kajses”.

Stugan på denna bild har en mullbänk på både gaveln och på långsidan, det ser även ut att odlas blommor på båda

“Mullbänken som skulle skydda stugan från golvdrag var ju en bra planterings bädd för blommor” sas det. Då stugorna vanligen låg i “solrätt” läge, det vill säga med gavlarna i väst och öst och ytterdörren mot söder blev denna sida av huset uppvärmd av solen och skyddad mot vinden, vilket skapade goda förutsättningar för odling av kryddväxter och blommor. Därför var det vanligt att denna del av mullbänken, som låg utanför vardagsstugan utnyttjades till just detta ändamål. I nära anslutning till dörren var det inte heller ovanligt att både slaskvatten och urin hamnade på mullbänken, vilket gav den ytterligare näring.

Åsle tå, fattiggata med backstugor. Foto Gustaf Ewald

I Åsle Tå finns ytterligare en stuga med en murad mullbänk. Denna kallas “Friskoppas” stuga, men har även historiskt kallats “Skäldes” och “Hallberg Elises”. Stugan är knuttimrad från början av 1800-talet. Längs med södra gaveln och västra långväggen fanns en mullbänk murad av kalk och sandstenshällar, med ett djup på 25 resp. 30 cm och sluter sig till trappan (Sandberg 1948).

Friskoppa stugan ligger inte i “solrätt” läge, det vill säga med gavlarna i öster och väster och dörren in till stugan i söderläge. “Friskoppa” ligger med gavlarna i norr och söder. På fotografiet från omkring 1900 ser det ut som mullbänken längs med kortsidan är belagd med stenar även ovanpå, likt ett lock. Detta betyder troligtvis att denna del inte användes för plantering av växter utan snarare för att sitta på. Studeras i stället den västra långväggen ser det ut som att mullbänken bakom bänken inte har samma typ av lock som finns på gaveln. Denna del skulle därför rimligtvis kunna använts för odling av olika växter. Dock ser det inte ut att växa något i mullbänken när bilden togs.

Vid stugans norra gavel byggdes omkring 1900 en visthusbod, det vill säga en bod för förvaring av mat.

”Friskoppas” stuga. Mullbänken har en sittplats. Foto runt 1900

På fotot av “Friskoppa” stuga från omkring 1900 syns den stenbyggda mullbänken längs med gaveln och långsidan Det syns också att stenar ligger likt ett “lock” över mullbänken på gaveln. Detta “lock” ser ut att upphöra vid den högra änden av bänken.

“Mullbänk vid gaveln hade många; den var bra till att sitta på. Den var gräsvuxen. Den var så bred som ett vanligt bord. Modisa satte blommor på sina mullbänkar.”

 När mullbänkens jord kom i kontakt med träväggen var risken för röta med tiden mycket stor. Trägolvet inomhus, om man hade sådant, låg direkt mot jorden liksom mullbänkens jord kom i omedelbar kontakt med ytterväggen. Det skapade visserligen en tätning mot djur, vind och kyla, men också risk för röta.

Stuga framför Kungslena kyrka. Stugan har vitkalkad mullbänk

En mullbänk byggd mot en stengrund verkar varit vanligt förekommande i Västergötland och därmed fördelaktigt för att undvika röta, men ett annat sätt att minska risken var att använda näver, det vill säga barken från björk, som lades som ett skydd mellan marken och träväggen. På detta sätt kunde jorden få gå ända upp mot huset och det bildades en fin sammanhängande gräsmatta, såvida man inte ville använda den närmaste delen mot huset för planteringar.

Golv i torp som ruttnat. Kanske finns det därunder en invändig mullbänk

Ett annat sätt att minska risken för röta var att helt enkelt gräva bort jorden där den kom i kontakt med träet “där jorden berörde träväggen, där grävde man bort den för att hindra röta”. Denna teknik är troligtvis ett sämre skydd mot rötan då jorden lätt riskerade att falla tillbaka mot träet. Det borde även inneburit att mullbänken isolerade sämre mot kyla och såg mindre välorganiserad ut.

Råttor var ett vanligt problem i och kring hemmet under 1800-talet och även mullbänken togs till hjälp av som ett skydd mot dessa inkräktare. I vissa fall användes enris i mullbänken som ett skydd. Andra sätt att skydda sig mot dessa gnagare var att lägga glasflisor och törnkvistar, samt kornagnar på strategiska ställen. I knuthörnen ströks tjocka lager med tjära.

”Västtorpaskräddaren” Johan Viktor Andersson framför sin stuga. Observera den höga mullbänken, som även var en bra sittplats

Mullbänken kunde, förutom att vara ett skydd mot golvdrag och råttor även tjäna som sittplats. Under en tid när ekonomin inte tillät några möbler utomhus, kan tänkas att mullbänkens placering i nära anslutning till dörren ofta fick tjäna även som en tillfällig plats att slå sig ned på.

Att mullbänken används som sittplats finns det uppgifter på från mitten av 1700-talet. Det finns skrivet om en kyrkoherde och dennes trädgård i Skanör 1756. Han hade en mullbänk under sin lind “att angenämnt sitta om vackra sommaraftnar”. Här är det uppenbart att mullbänken var något till för att sitta på och inte tjänade som isolering. Det rörde sig alltså mer om en uppskottad jordhög med gräs avsedd att sitta på.

En liknande typ av mullbänk dök upp under 1700-talet. 1728 står det i ett syneprotokoll från Växjö domkyrkoakter “En liten oxel, och 2ne stora på gården med mullbenkar omkring”. Även här används ordet mullbänk för att beskriva något som funnits under träd, samt något som utnyttjades som sittplats. Även dessa mullbänkar är troligen mer rimliga att se som gräsbänkar än isolerande mullbänkar. Dessa mullbänkar skiljer sig något från den Augusta Karlsson född 1865 beskriver från Rackeby “Medlaren bodde i sin barndom i en ryggåstestova. Utanför väggen fanns en mullbänk. Där satt vi å molla och roga oss”. Mullbänken beskrivs fortfarande som något man sitter på, men i detta fall är den placerad utanför stugväggen.

Även Fru Emma Larsson från Tiarps socken berättade om mullbänken som en gräsbevuxen plats att sitta på. “Mullbänk vid gaveln hade många; den var bra till att sitta på. Den var gräsvuxen. Den var så bred som ett vanligt bord. Modisa satte blommor på sina mullbänkar.” Fru Emma Larsson berättar vidare om fler mullbänkar längs med gaveln som använts som sittplats. “Han hade en mullbänk av jord vid ena gaveln, och om sommaren satt han ofta på den och kardade-“

Stuga med blommor längs väggen

I Rådene Socken, söder om Skövde, berättade Inga Marie Andersdotter, född 1848, om sin barndoms trädgård. Hon nämner inte ordet mullbänk, men det är troligt att blommorna är planterade på platsen för en sådan, då det talas om stugans väggar. “Mor var synnerligen kär i blommor och hade ordnat en liten trädgård med fleråriga blommor i rabatter och runt stugans väggar. Jag mins lövkoja, pion, pingstliljor, lejongap m.fl.”. Runt stugan växte både perenner, fleråriga växter och lökar. Samtliga av dessa växter var vanliga hos allmogen under 1800-talet.

Mullbänken som byggnadssätt och som ett sätt att försöka hålla kylan ute från huset må ha försvunnit, men ordet lever kvar och det är lätt att förstå hur det kan komma sig att en ordentlig prilla under läppen, kallas just mullbänk.

EPILOG

Se en video hur en mullbänk grävs fram: https://www.facebook.com/watch/?v=327277547928312

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: