I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

INTE ALLTID SÅ SKARP

Avrättning i Tyskland 1554. Det finns nog ingen anledning att tro att det var mycket annorlunda i Sverige på den tiden

Så länge som det funnits människor har det funnits de som brutit mot de regler, skrivna eller oskrivna, som samfundet bestämt skall gälla för alla. Reglerna har varierat över tiden och varit olika mellan länder och samhällen, men två element finns gemensamma för alla, nämligen brottet och straffet. Följer man inte reglerna begår man ett brott och har man begått ett brott så skall man straffas.

Ett brott mot de gemensamma normerna och reglerna kräver ett straff. Ju grövre brottet är desto strängare skalla straffet vara. Det ultimata straffet var förr att dömas till döden även om det kanske inte av alla betraktats som det grymmaste. En del fångar i Sverige valde att bli avrättade i stället för att behöva genomlida fängelse på förgiftat vatten och härsket bröd. Valet var mellan en lång plågsam död eller en snabb relativt smärtfri, även om skräcken inför den fallande bilan måste ha varit oerhörd.

Att ta någon annans liv har nästan alltid och i de allra flesta samhällen betraktas som ett brott i sig, förutom i ett par situationer, nämligen krig och avrättningar. Även om avrättningarna var en av staten eller samhället legitimerad handling, måste den likväl ha medfaret ett oerhört samvetskval för de flesta som var satta att utföra den.

En tysk ”Scharfrichter” avrättar ett antal sjörövare år 1573

Bödelsyrket har haft många namn. Ordet skarprättare kom från tyskans ”Scharfrichter”. Kanske var det den tyske bödeln ”Hans” som tog med namnet från sitt hemland, när han blev verksam i Stockholm under de första åren på 1600-talet. Under medeltiden användes även benämningarna mästerman eller stupagreve.

Bödel eller skarprättare var en av samhället anställd person, en respekterad tjänsteman, utsedd att verkställa dödsstraff, prygel och andra kroppsstraff. Under 1600-talet var det svårt att rekrytera skarprättare varför man i stället utnyttjade dömda fångar till arbetsuppgiften. Dessa kunde få slippa sitt straff genom att själva bli skarprättare. Innan den nye bödeln trädde i tjänst fick han öronen avskurna eller stadens märke inbränt på kroppen, så att han skulle bli lätt att identifiera om han avvek från sin syssla.

Trots att vissa dödsdömda personer valde att bli bödlar för att slippa att bli avrättade, hamnade de likväl under bilan så småningom. En bödel blev stenad till döds i Stockholm år 1594. En annan bödel, Klemet Persson Foss, som var bödel 1594 och 1595 avrättades och det noterades att hans hustru var en tjuv. Anders, som var Stockholms bödel innan skarprättaren Hans ankom till staden 1602, avrättades mitt i sommaren detta år och hans hustru, som omtalades som ”kona” förvisades ur staden. Ytterligare minst två bödlar avrättades under 1600-talet, varav en hette Mikael Reisuer och förmodligen var en tysk ”Scharfrichter”,

Skarprättaren hade till yrke att avrätta samhällets värsta brottslingar. Enligt traditionen gjorde denna syssla  honom allmänt föraktad och vissa bödlar blev till och  med misshandlade till döds under 1600-talet. I senare tid verkar det dock som om bödeln blev en mer respekterad statlig tjänsteman som till och med bar uniform eller åtminstone uniformsmössa. Totalt har Sverige under perioden från medeltiden tills dödsstraffet avskaffande haft drygt 200 skarprättare.

Stegling

Formellt skulle varje län ha en skarprättare anställd, men i praktiken delade ofta flera län på en. Skarprättaren utförde även stegling, det vill säga styckning av den avrättades kropp. Kroppsdelarna spikades sedan upp på pålar till allmän förfäran och avskräckelse.

För kroppsstraff som spö och ris fanns det en särskild tjänsteman, profossen.

Typiskt för det svenska rättssystemet var att olika strafformer kombinerades så att man fick en gradvis stegring av straffen. Dödsstraff gjordes olika hårda genom den behandling som kroppen fick efter att den dömde avrättats, bland annat genom att kroppen brändes, steglades eller grävdes ner i skogen eller på avrättningsplatsen. Den dömde skulle alltså fortsätta att straffas även efter att döden inträtt.

Anckarström får spöstraff

Den kanske mest omtalade avrättningen i Sverige var Jacob Johan Anckarströms, Gustav III:s mördare, på Galgbacken på Hammarbyhöjden i Stockholm. Den 27 april 1792 fick han först slita spö flera gånger, sedan halshöggs han och därefter styckades kroppen och sattes upp på pålar och hjul på avrättningsplatsen.

Resandefolk (även benämnt tattare på 1800-talet) från Bohuslän

Under 1800-talet blev dödsstraffen allt färre och skarprättarna fick därmed mindre att göra. Deras huvudsakliga inkomster kom då från annan sysselsättning, bland annat hantverk. Fram till slutet av 1700-talet tillhörde skarprättarna ofta så kallade resandesläkter, av omgivningen benämndes de ”tattare”, men under 1800-talet rekryterades skarprättarna företrädesvis ur andra grupper.

Av skarprättarna krävdes inte minst att de kunde hantera bilan, en sort yxa, eftersom man inte ville ha en bödel som fumlade. Det finns exempel på att skarprättare fått provhugga i en stock för att visa sin träffsäkerhet innan de anställdes. I slutet av 1800-talet fick skarprättarna uniformsmössa och i vissa fall hade de tjänstebostad. De som levde ett sunt liv accepterades mer av folk, medan de som söp och festade fick utstå mycken kritik.

Det kan vara intressant att ta del av ett par kända bödlars öden.

Hällristning av tidelag

Skarprättare Brun avrättade i Malmö den 11 mars 1743 Magnus Wessman för tidelag (sex med djur). Brun fick göra sex hugg med bilan för att skilja huvudet från kroppen på Wessman. Enligt uppgift hade Brun avrättat 40 personer dessförinnan så han borde varit erfaren nog för att kunna ha avrättat Wessman på ett effektivare sätt. Efter halshuggningen brändes Wessman på bål. Skarprättaren ursäkta sig med att han fått vänta väldigt länge innan fången fördes fram till avrättningsplatsen och att hans armar blivit så nedkylda att de fått sämre rörlighet. Den dömde hade även haft en mycket kort hals och höga skuldror varför det var svårt att hitta rätt med bilan. Dessutom hade den dödsdömde haft både skjorta och väst på sig och dessa plagg hade täckt hans hals. Stadsfiskalen frågade bödeln hur många hugg han gjort och då svarade denna att han först gjort ett som gått igenom kläderna och träffat halsen men ej huggit av huvudet. Därvid hade han blivit så förvirrad att han inte kom ihåg hur många gånger han låtit bilan hugga igen. Stadsfiskalen upplyste skarprättaren om att han sett att denne gjort fem hugg och sen kastade ifrån sig yxan för att strax ta upp den igen och hugga en sjätte gång. Lagmannen beslutade emellertid att skarprättare Brun skulle slippa straff för sin dåligt utförda avrättning eftersom han levde ett nyktert leverne och till och med varit nykter dagen före avrättningen.

Anders Gustaf Dahlman 17/2 1848 – 30/7 1920

1920 dog Anders Gustaf Dahlman, Sveriges sista skarprättare. Han avrättade bland annat mångmördaren Nordlund. Fram till 1994 var Nordlund den värste massmördaren i Sverige. Det året överträffade dock fänriken Mattias Flinck honom när han sköt ihjäl sju personer i Falun. Läs hela berättelsen om ”Morden på Prins Carl” här: www.iglabo.se/b71.

Anna Månsdotter i vit klänning förs fram till avrättningen den 7 augusti 1890. Dahlman är den långe mannen till vänster

Dahlman avrättade även Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Denna avrättning gick inte helt perfekt. Anna Månsdotter hade förts fram till stupstocken. Dahlman höjde bilan och lät den falla tungt och snabbt ner mot kvinnans hals. Om det berodde på hans ovana och nervositet, eller att hon ryckte till precis då han skulle hugga, må vara osagt, men hugget träffade snett och för högt. Det gick in genom nedre delen av bakhuvudet och ut genom munnen. Den dödsdömda kvinnan dog dock omedelbart och Dahlman slapp att göra ytterligare hugg. Läs hela berättelsen om Yngsjömörderskan här.

Ödets ironi ville att den man som högg huvudet av ett flertal människor inte själv skulle få dö en naturlig död, utan blev påkörd av en spårvagn och dog strax efter av sviterna från olyckan.

När Dahlman gick ur tiden försvann även en månghundraårig yrkestradition ner i graven. Året efter hans död avskaffades dödsstraffet i Sverige och alla eventuella aspiranter på detta makabra yrke fick se hoppet om ett annorlunda arbete försvinna i tomma intet.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: