I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

BY OCH GÅRD

Äskhults medeltida by i Halland

I bondesamhället förr i tiden bodde de flesta ensamma på en gård i skogsbygden. I områden med god jordbruksmark levde man dock i byar. På varje gård fanns ett flertal hus: boningshus, fähus, stall, lada, brygghus, stekarehus, visthusbod och kanske en badstuga. Alla byggnaderna var i trä. Gården kunde ägas av en adelsman, ett kloster, kyrkan, kungen eller av bonden själv.

GÅRDENS HUS

Äskhults by Jönsas bostadshus från 1600-talet

På den medeltida bondgården fanns många byggnader. Ju större och rikare gården var, desto fler byggnader fanns det. I vissa områden var husen sammanbyggda och gården kunde bilda en sluten enhet. I andra trakter var husen utspridda över gårdsplanen.

Varje hus hade en speciell funktion. Det fanns ett boningshus där man åt, sov och umgicks. Var det en fin gård kunde boningshuset vara påkostat. Dessutom hade man stall, fähus och ladugård för djuren. Andra byggnader som fanns var en lada för höet och ett härbärge för säden, ett stekarehus där maten kunde lagas, ett malthus eller brygghus där ölen bryggdes, en visthusbod där kött, korv och annan mat förvarades, en bastu för tvätten och kanske en smedja. Det skiftade från gård till gård vilka byggnader man ansåg sig behöva. Även benämningarna på husen var olika i olika delar av landet.

Det vanligaste byggnadsmaterialet var trä. I sydligaste Sverige byggde man hus i skiftesverk eller korsvirke. Korsvirkeshus förekom även i städerna där det var svårt att få tag på byggnadsvirke. I mellersta och norra Sverige där det fanns gott om timmer var husen knuttimrade.

Taken var täckta med vass, halm, torv, bräder eller takspån. De enda ljusöppningar som fanns var ett hål uppe vid taket för röken och väggluggar som man öppnade och stängde med skjutbara luckor.

BYN

Medeltida by

I områden med goda jordar bodde man i byar. En by bestod av två eller flera gårdar, sällan fler än tio gårdar. Gårdarna i byn kunde var utplacerade på många olika sätt. I vissa områden, bland annat på Öland, låg gårdarna på rad längs en bygata. I andra områden bildade de en klunga. De naturliga förutsättningarna avgjorde i regel hur byn såg ut.

Åkrarna och ängarna var samlade i inhägnade gärden eller skiften. Byn kunde ha ett, två eller tre skiften. Fanns det tre skiften var det alltid ett som inte brukades. Det låg i träda för att ge bättre skörd när det plöjdes upp nästa år.

Varje gård hade en åkerbit i varje skifte. Var det många gårdar blev det i regel långsmala åkrar, så kallade tegar. Ju större gården var desto bredare teg fick man. Eftersom tegarna låg tätt ihop behövde bönderna samarbeta och komma överens om vad man skulle odla och när man skulle plöja, så och skörda. Man hjälptes också åt med att bygga och reparera hägnaderna runt gärdena, så att djuren inte kom in och förstörde grödorna.

Området utanför gärdena, åker- och ängsmarken, kallades utmarken. Dessa marker utnyttjade man gemensamt för skogsbete till djuren och fiske i sjöarna.

Bygdemenskapen gällde inte bara arbete. Man delade också fester, glädje och sorg. Barnen hade alltid lekkamrater.

ENSAMGÅRDAR

1600-talsgård från Leksand

De flesta bondgårdar låg för sig själva och inte i byar. Detta gällde framför allt i skogsbygder med mager mark som inte gav så stora skördar. Ensamgårdar var vanliga i Värmland och Dalarna liksom i stora delar av Småland.

I skogsbygderna hade boskapsskötseln stor betydelse. Man betalade sin skatt i kött, smör och ost. Skogen användes också till kolning och tjärbränning. I vissa områden framställde man järn. Ur skogen hämtade man byggnadstimmer, virke och ved. Skogen gav även kött då man jagade de vilda djuren.

Bönderna på ensamgårdarna framställde i regel allt vad de behövde och det överskott man kunde producerade sålda man på stadens marknad. Där avyttrade bönderna skinn, ved, timmer, smör, kol, tjära eller järn. Marknaderna var även viktiga för att skapa kontakter och få nyheter. När man återvände från marknaden hade man inte bara med sig nödvändigheter och lite annorlunda varor för staden utan även skvaller och information.

Även kyrkbesöken var viktiga ur social synvinkel. Där träffade också vänner och släktingar och fick nyheter om vad som hände på andra ställen i bygden.

VEM ÄGDE GÅRDEN?

Mycket gammal gård

Det var inte självklart att bonden ägde den gård han och hans familj levde på. Den kunde lika gärna ägas av en adelsman, en kyrka, ett kloster eller av kungamakten. Ungefär hälften av alla bönder ägde sina gårdar.

De som ägde sin gård betalade skatt till kungen. De som hyrde gården betalade en avgift till markägaren; adelsmannen, kyrkan eller klostret. Hyrde man en gård var kontraktet i regel på sex år. Sen förhandlade markägaren och bonden om nya villkor; om bonden skulle få vara kvar på gården och hur mycket han då skulle betala. Dessutom hjälpte bonden till på markägarens gård med vissa arbeten, inte minst vid höslåtter och skörd.

Alla måste betala tionde till kyrkan men det kunde det vara stor skillnad på hur mycket man betalade i skatt till kungen eller hyra till gårdens ägare. I tider med många lediga gårdar, som efter digerdöden, kunde de som hyrde gårdarna få göra det billigt. Under andra tider kunde avgiften vara mycket hög och bönderna fick göra många dagsverken hos jordägaren.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: