I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

ETT SLAVKONTRAKT

Fotomontage torp och herrgård

De stora godsen eller herrgårdarnas underlydande benämndes ”gossara”. Man brukade även omnämna dem efter den gård, under vilken de hörde, såsom ”bjeirttorpara”, ”hovskera”, ”sjötorpara”. I anförda fall syftar namnen på Bjärtorp, Stora Hov och Sjötorp. Bjärtorp och Stora Hov var gårdar som låg i Tråvad-Fyrunga socknar medan Sjötorp låg i Larvs socken i Västergötland.

 

Torp under gården Melltorp Hova socken i Västergötland Torparen Carl Olson med sin hustru och barnen Hilding och Ester Foto Gustav Heurlin

När en dräng och piga kommit överens om att gifta sig, hörde de sig för efter ett ledigt torp eller om de hade lite egna medel byggde de ett torp på socknens utmark. Om han tog upp sitt torp på någon annans mark var han tvungen att göra ett torparkontrakt med ägaren. Detta var i princip ett diktat från bondens sida och alla skyldigheter låg på torparen. Så kunde det till exempel förutom själva dagsverksskyldigheten, stipuleras att torparen inte fick jaga, hålla getter och hästar, inte fick samla in hö och halm från ängarna eller ta löv i skogen. Torparen var skyldig att omsorgsfullt vårda byggnaderna, åkrarna och ängarna, samt stängslen runt desamma. Ingen fick flytta in på torpet utan herrskapets godkännande. Torpare och hans familj skulle leva ett ”ordentligt, nycktert samt stilla lefverne”. Alla eventuella avgifter skulle givetvis betalas av torparen.

Ett exempel på ett sådant kontrakt finns längst ner i berättelsen.

Backstuga vid Linnabacken Bälstorp Torsås socken i Småland. Kvinnan på bilden var 82 år och hade bott i stugan sedan hon vid 22 års ålder gifte sig

När den före detta drängen fått ett eget torp bytte han drängtjänsten mot dagsverksskyldigheten under någon herrgård eller större gård. Med ett ”tredarstorp” kunde han fullgöra ”harrgållsrätten” under tre veckodagar och uträtta sina egna göromål under de tre återstående. Många, och väl de flesta, förblev sittande på sina torp, så länge hälsa och krafter stod dem bi, för att på äldre dagar flytta in i någon backstuga på sockenallmänningen eller i bästa fall till någon son eller dotter, där de blev inhyses.

Det fanns även en och annan torpare, som arbetade sig fram till bättre samhällsställning. Efter att ha arbetat som dagsverkare på en gård eller flera gårdar under några år, övertog han kanske en arrendegård, och var lyckan med, blev han med tiden ägare till egen gård och därmed självägande och självständig, en ”fri man”.

Torparfar Anders Larsson vid huggkubben

TORPARKONTRAKT

Emellan undertecknad och Anders Andersson som äger att bruka Torpet emot följande villkor och skyldigheter.

1) Från torpet utgöres 3 karldagsverken i veckan året om, efter den tur genom häfd öflig varit, och från den 24 april till den 24 oktober 2 kvinsdagsverken i veckan samt efter budning 9 kvinsdagsverken under bergslen i stället för ottetröskning, jämte vintertröskdagsverke. Vidare utgöre från torpet spånad af ½ Ltt blånor postföring i tur hvarje 3:dje vecka genom fullt pålitlig person. Årligen rengöres karet i Badstugan med ett (1) hjelpdagsverke om dagen, lämnas 1/4 T:na Enebär och 8 K:no lingon. Ävensom är torparen skyldig att efter bud, utgöra mans- eller kvinsdagsverken mot betalning som af mig bestämmes samt biträda vid Byk, Bak, Skurningar, Slagt m. m. med hjelpdagsverke, då maten erhålles, och utgå dessa sednare hjelpdagsverken ej efter det tur genom häfd varit eller tur torparen emellan utan endast efter bud och mitt gottfinnande.

(2) För varje, efter erhållit bud eller å utsatt dag och tid försummat dagsverke utgöre ett halft straffdagsverke utom och i likhet med det försummade. Till dagsverkens utgörande får ej framsändas andra än välfrejdade och arbetsföra personer som av mig godkännas. De medhafda efter bud nödig verktyg såsom Yx, Lia, Räfsa, Spade m.m. Beten bör emotagas der sådana kunna utdelas och fullgöras vid äfentyr att det bristande skall å förstkommande fridag af den försumlige fullbordas utan ersättning.

(3) Det åligger torparen att utan dröjsmål fortskafta dagsverks­och andra bud torpen och gårdarna emellan.

(4) Torpets byggnader vidmakthålles och åker och äng bör af torparen omsorgsfullt vårdas och årligen förbättras samt stängsel kring desamma i godt skick underhållas. Der stenrör och jordstenar i åkern finnas böra dessa företrädesvis borttagas och i stenmur läggas. Tre gärden bör för jordbruket bibehållas.

(5) Till årligt behof af brännved, löftägt och stängselvirke får torparen hugga endast mot utsyning. I äng-och betesmark är torparen deremot skyldig verkställa röjdning enligt min föreskrift. All fällning och svedjning, flåhackning och bränning samt trädeslyckors intagande utan mitt serskildta tillstånd vare förbjudet.

(6) Torparen eller dess folk får ej från torpet bortföra eller förskingra någon slags skogseffekt, hö, halm eller gödsel vid påföljd att detsammas värde till mig fyradubbels ersätta.

Detta gäller äfeven om torparen utan utsyning toppar eller nedfäller löf- eller barrträd.

Det hö eller halmfoder som vid af trädet finnes vid torpet skall hembjudas åt jordegaren som är berättigad att inlösa detsamma mot hälften af då gällande markegångspris.

(7) Torparen har ej rättighet att å egorna idka jagt. Hästar, bockar eller getter får ej å torpet framfodras eller betas. Ej heller får han utan mitt särskilda tillstånd låta någon dit inflytta eller mantalskrivas.

(8) Den av mig införda arbetsordning ställer sig torparen till noga efterrättelse. Lydnad, ett höfligt bemötande och ett noggrant uppfyllande av detta kontrakt, vid äfentyr af kontraktets förlust utan fardag och att såväl torparen som hans hustru, barn och tjenstefolk förer ett ordentligt, nycktert samt stilla lefverne, och gäller i sådant fall detta kontrakt, som ej får lagfaras, till dess laga uppsägning å någondera sidan sker.

(9) För alla onera och utskylder, af hvad namn de vara eller blifva må, ansvarar torparen.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: