I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

KNALLEN SOM LURADE MARBOBÖNNER

Andreas Johansson Vacker, född 1828 Eggvena. Foto Gustaf Ewald 1909 när Andreas var 80 år i Öttums socken, Skaraborgs län

Inte alla västgötaknallar var så stiliga och försedda med så vackra kläder, långrock och allt som knallen i Lars Madséns gamla film om Västergötland.

Nej, då! Det fanns även de, ja, de flesta, som var mindre prydliga, vilket framgår av ovanstående foto av en gammal knalle, som verkade i trakterna runt Herrljunga i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Han var kanske inte precis vacker, fastän hans namn var Andreas Vacker, men visst hade han en fascinerande utstrålning. Andreas far hette Johannes Andersson Vacker och hans mor Ingeborg Andersdotter. Paret fick tre söner och en dotter. Alla tre sönerna fick klingande smeknamn av fadern: Petter kallade han ”Stärkefös”, Andreas, som var äldst av alla barnen, fick heta ”Phillijanka” och minstingen Anders kallades ”Mildefors”.

“Vackra Andreas” var ingen arbetsmänniska varför han valde ett i hans tycke lättare yrke, han ”gick med knall”. Bland annat gick han till Fåglaviks Glasbruk och köpte arsenik, som var förbjudet att marknadsföra. Detta fruktansvärda gift sålde han sedan till folk för att användas till att ta livet av hundar, katter och råttor.

Han tordes inte ta sig till de fina slotten och herrgårdarna för att saluföra sina varor, utan gick vackert in genom köksdörren i torpen och de mindre bondgårdarna och frågade snällt och beskedligt om “Dä feck vara nöt i da“.

Han började alltid sina hälsningar på följande sätt:

“Gu ‘da ‘ härinne! . . . Tack för långesina. Dä har blåst många vä ‘ er sina ja sist va här”.

Algot Johansson fabrik på 1950-talet

Han hade stor människokännedom och visste hur han skulle ta folk och försmådde inte smicker, om det kunde hjälpa upp affären. De flesta knallar var liksom Andreas hemmahörande i södra Älvsborgs län, en på “knalletiden” fattig bygd och de tjänade i allmänhet inte några större rikedomar. Ofta började de med två tomma händer, och slutade i regel likadant, men det kunde dock hända att en och annan, “som genom tiggning ihopskrapat sexton skilling kunde sluta som förläggare med tre hundra vävstolar på bygden”, vilket hände till exempel Algot Johansson, som började som fattig knalle och så småningom skapade Sveriges störst textilföretag ”Algots”. Få var dock lika lyckliga: “man drog sin dag, det var allt”. En och annan kunde slå sig till ro, men det kringvandrande livet blev dem en vana som de inte släppte förrän benen inte orkade bära dem längre.

Det finns en massa historier i hela riket om hur dumma och löjliga västgötaknallarna var, men det talas också om hur deras arbetsmetoder gick ut på att lura sig fram. Det berättades om en ung handelsman från Borås som en gång var med på ett föredrag, och då berättade han om åtskilliga knep, som man utan betänkande kunde använda i sin handel med lantbefolkningen. Detta gav en av åhörarna anledning att göra vissa anmärkningar mot sådana tillvägagångssätt. Den unge mercuriesonen hörde på en stund, men slutligen utbrast han med gapande mun och full av förvåning: “Va ?… Va ?… Sa’ en inte få lura marbobönner?”

En knalle från Västergötland. Foto Visitfotografi Västergötlands museum

Med sitt kringvandrande liv under vilket ändamålet nästan i allt helgade medlen, stod knallens religiösa liv inte så högt. Sällan besökte han kyrkan. Han gjorde ofta “spott och spe” av de andliga tingen. Det berättades bland annat följande historia:

Två knallar träffades och lunkade vägen fram med sina påsar på ryggen. De pratade om ett och annat, inte bara om väder och vind, utan också om sina upplevda händelser över vad han hört i kyrkan föregående juldag och säger: “Dä ä möet te å begripa. Ja va i körka på juldan å hörde på både ottesången å högmässa. I ottesången sa prästen, att Hin onde lå bunnen i mörksens kedjor, men i högmässa sa han, att Hin onde går omkring som ett rutanne lejon, hur sa kanna begripa dä?”

Efter en stunds funderande svarade den andre knallen: “Kan inte veta a ent än att han måtte ha sleet (slitit) säk mell tjänstera”.

Tre knallar träffades och kom överens om att framställa var sin önskan. Den som kunde önska sig mest, skulle få en kanna brännvin. Den som var först färdig sade: “Jag önskar, att alla kyrkor va’ fulla med synålar, och sedan så skulle jag ha skräddare till varje nål för att sy säckar tills nålarna ble’ utslitna jäms med ögat. Dessa säckar skulle sedan fullpackas med guldpengar som skulle bli min egendom.”

Nu kom den andre knallen. Han stod och rev sig i skallen, och till sist sade han: “Jag önskar att alla träd i Sverige skulle huggas av sex kvarter (1,5 m) från marken. På alla stubbar skulle alla guldpengarna räknas upp ända till dess stubbarna va ‘ jämnslitna med marken”.

Den tredje knallen skulle så komma med sin önskan, och efter åtskilligt grunnande sade han: “Jag vill helst slippa ifrån det myckna räknandet av guldpengar, så jag önskar att ni, när edra önskningar uppfyllts, skall dö båda två och att jag se’ n skall få arvet.” Den siste knallen med sin önskan måste nu tillerkännas brännvinskannan.

En knalle från Västergötland. Foto Visitfotografi Västergötlands museum

För övrigt hör knallens liv oåterkalleligen till det förgångna. Redan på 1880-talet var han på avskrivning och porträtterades av författaren Johannes Sundblad i “Gamla seder och bruk”:

“Han skall ej vidare inträda i dannemannens stuga eller i herregårdarnas kök, där han alltid var välkommen. Barnen roade han genom sin språksamhet och sina roliga historier; de äldre sågo ej ogärna, att de fingo varan hem till sig, och för ett sådant pris sedan! Voro pigan och drängen av någon annan aldrig betrodda för så mycket som ett rundstycke, så blevo de det av honom både för “nattkappetuge” och “halsdukesneppen”. Under knallens glansdagar hade tidningsbladet ej ännu funnit vägen till snart sagt varje torpstuga, men han gjorde det, låg hon än aldrig så långt borta i obygden, och för icke blott alla sådana utan även bättre lottat hem blev han en välkommen mellanlänk med den yttre världen. Han var ett levande nyhetsmagasin, till vilket dörrarna slogos upp på vid gavel, och var han “prång” och gnidig vid utminuterandet av sina andra varor, så var detta ej händelsen med nyhetskramet. Belyst av barndomsminnet står hans bild efter de fyllda femtio åren lika klar framför mig som då jag en gång såg honom livs levande träda över tröskeln till mitt barnahem. Vid hågkomsten av alla de roliga stunder, han skänkt såväl mig själv som tusentals av mina samtida, har jag åt eftervärlden velat överlämna bilden av denna bygdetyp, sammanvävd av idel kontraster, och som därför i mer än ett fall utgjorde en psykologisk gåta, vilken bör kunna erbjuda även henne ett ämne för både nöje och eftertanke.”

Anders Nyman, 1835 — 1921, utanför sin stuga vid Välan, Hällestad. Anders kombinerade småbruk med gårdfarihandel i liten skala. Hans lilla åker kunde bara föda en ko. så det var nödvändigt med extrainkomster. Under många år gick Anders runt i gårdarna kring Floby och sålde snus, tråd. nålar, pennor, tvålar m.m.

Västgötaknallen dog emellertid inte ut med Johannes Sundblad (avled 1892) utan gick omkring med sina varor ännu i närmare en mansålder. Till slut ville han dock helst tituleras för resehandlande. I Borås fanns fram till mitten av 1900-talet en liten affär med namnet “Västgötaknallens lager”.

Sen försvann knallarna och knallelandet från den västsvenska kartan, ända till 1975 då inköpscentrat ”Knalleland” öppnades i Borås.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: