I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

LOSSE

August Lod, född 6/1 1846 Ljur Lillegården Västerlid

Öster om Hjulsered i Ljurs socken låg en backstuga, som på 1820-talet beboddes av den avskedade soldaten Petter Lod och hans andra hustru Annicka Andersdotter. Petter hade varit gift tidigare, men Stina Andersdotter, som hustrun hette, hade dött några år efter giftermålet. Med henne fick han dottern Sara, som blev piga på Iglabo. Med hustru nummer två, Annicka, fick han fem barn. Den näst yngste av dessa hette Anders Petter och han kom liksom sin far att bli soldat.

Under senare hälften av 1800-talet innehades soldattorpet av sonen Anders Petter Lod, ”Lallen” kallad. Han var gift med Catarina Carlsdotter från torpet Lyckorna på Iglabos marker. Båda var födda 1817 och båda dog 1891 med bara ett par månaders mellanrum. Catarinas syster Anna var gift med ”Kala-Petter” som berättas om i ett annat kapitel i den här boken.

Anders Petter och Catarina fick två söner och två döttrar. Båda döttrarna fick oäkta barn i stort sett samtidigt och när dessa var 12 år gamla emigrerade de till Amerika.

August “Losse” Lod

Makarna Lod var hederliga människor, men sonen August, vanligen kallad “Losse”, blev en odygdig sälle. Han var en mycket robust och bestämd man, med stort vitt respektingivande skägg på kinderna. Han ställde sig som ledare för en vitt utgrenad tjuvliga, som opererade i trakten. Av fruktan för repressalier vågade man inte polisanmäla stölder och annat ofog. Ligan fick därför härja tämligen ostört.

”Losse” samlade omkring sig en hel stab av unga våldsmän. Ligan av förbrytare var ständigt i rörelse, för att bedriva sitt ofog. Den bröt sig in i traktens stugor, begick nidingsdåd mot andras egendom, plundrade skafferier och källare, överföll fredliga vägfarare och tog sig till och med för att kasta både häst och åkdon över ända. De bar huvudena högt och ansåg sig vara nyckeln till den rätta levnaden och hade inget till övers för den nyvaknade väckelse i bygden.

Läsare (personer, som betonade vikten av läseri, det vill säga läsande av Bibeln och annan kristen litteratur), församlade framför sitt missionshus i Slättås

”Losses” liga var därför synnerligen intresserad av att göra livet surt för de s.k. ”läsarna” och att gäckas med den heliga anden.

”Losse” var vild, våldsam och egenmäktig. Livet skulle levas på hans villkor. Egentligen var han och ”Ljurskamjönaren” som karaktärer inte helt olika. Båda var oförlåtande, hårda och övertygade om sin egen rätta väg. Ingen av de båda ville kompromissa eller förstå att det kunde finnas olika vägar till lycka.

Eftersom de levde under samma tid och på samma ort bara några hundra meter från varandra var det kanske inte så konstigt att det kom till stora motsättningar mellan de båda kompromisslösa männen.

”Ljurskamjölnaren” hade tagit över Ljurs kvarn och där bredvid hade han också en smedja. Vid ett tillfälle då han stod i denna, fick han besök av sin medarbetare Kasper Andersson och efter en stund inträdde “Losse”. Eftersom det var skördetid och regnet var ihållande sade “Losse” hånfullt: ”Varför kan ni icke be till edra gudar att det blir solsken och vackert skördeväder?”

Mjölnaren svarade i det han vänder sig till Kasper Andersson: ”Det kan vi göra omedelbart.”

De båda männen böjde sina knän vid smidesstädet och frambar sitt ärende i en allvarlig bön inför Gud.

Därpå frågade den nämnde gycklaren: ”Nå, när får vi vackert väder?”

Mjölnaren svarade: ”I morgon klockan åtta slutar det att regna!”

Med ett hångrin avlägsnade sig den ökände otroshjälten. Då de två övriga var ensamma sade den bestörte Kasper Andersson till mjölnaren: ”Min käre Anders Petter, hur kunde du våga utlova vackert väder på en så bestämd tid?” Anders Petter svarade självsäkert: ”Du skall få se, att det sker som jag sagt!”

Då Kasper Andersson senare berättade om den här händelsen tillade han: ”Då jag var på hemväg från mjölnaren var jag så orolig, att jag gång på gång måste böja knän i det våta gräset för att bedja om, att Anders Petters tro ej måtte komma på skam. Av oro kunde jag ej heller sova på natten. Alltjämt flödade regnet, ända framåt halv åtta regnade det, och allt oroligare blev jag och på mina knän i bön avvaktade jag utgången. Men då klockan slog åtta, upphörde regnet och solen började åter skina.”

”Losse” hade många uppfinningsrika sätt att ställa till förtret för ”läsarna” i bygden. Följande hände en Annandag-jul på morgonen. Man hade samlats till ottesång i Ljurs missionshus. Sammankomsten hade redan börjat med sång och bön då ”Losse” kom ridande in i byggnaden på en gammal hästkrake. Stor häpnad och förskräckelse uppstod förstås bland de församlade. Några av de mest handlingskraftiga i församlingen var dock snart redo att leda ut hästen och kasta ut fridstöraren, men eftersom ”Losse” bara var en av de många fridstörarna, upprepade sig händelse snart om än i något annorlunda form. Några af våldsmännen blev ursinniga över att deras ”förman” blev kastad ut ur lokalen. De kom därför tillbaka in i bönehuset med sin anförare i spetsen, i hemlighet försedda med några gamla ”harftinnar” (vassar spetsar som satt på harvarna) i fickorna. De ville hämnas oförrätten begången mot den som de alla såg upp till som deras frälsare. Det kom dock inte till några regelrätta slagsmål utan stannade vid hotelser. Väckelsemötet hade emellertid förlorat sin andliga kraft i styrkemätningen med de råbarkade otrohetsmännen.

Berättelserna om ”Losses” dragkamp med väckelsen slutar inte här. Det berättades även om en annan gång då det hade varit samling i Ljurs missionshus. Bland dem, som vandrade hem från mötet, var även en, som några år tidigare varit en av ortens mest framstående suputer och slagshjältar. Nu hade han dock funnit frid med Gud och blivit spak som ett lam. Den förändring som försiggått med honom var mycket påtaglig. När han vandrade på väg mot hemmet, rusade den vilde ”Losse” ut ur ett snår vid sidan om vägen, grep den ensamme vandraren i kragen och slog omkull honom så att han ramlade pladask med näsan före i backen. Den slagne reste sig dock stilla upp igen, borstade av byxorna, såg den råe våldsverkaren stadigt i ögonen och gav sig sen på ”Losse” med knytnävarna. Därpå yttrade han: ”Som du lätt kan förstå, är jag dig övermäktig i styrka. Du vet också, att jag innan jag kände Gud, kunde konsten att slåss och att jag också övade mig däri. Och olycklig hade du varit, om jag i mitt otrostillstånd rönt en sådan behandling av dig; jag hade då krossat dig på fläcken. Gå nu, och tacka Gud, att du slipper helskinnad undan. Jag vill icke hämnas på dig, men bedja Gud om din frälsning, det skall jag göra.”

”Losse”, som haft som avsikt att reta upp ”den gamla björnen”, och visa sin styrka och makt inför sina kumpaner, som gömde sig i buskarna, stod där nu förstummad och förlamad, och hans vänner hade inte heller lust att ge sig på den troende björnen. En och annan av dem blev emellertid så kraftigt berörd av Guds Ande och styrka, att de lät omvända sig och blev troende små lamm.

August Lod, ”Losse”, var dock inte den ende bråkmakaren i Ljurs socken. Även ”Kyrkebacken” ville vara med och ställa till förtret för andra när det gavs tillfälle. Kyrkebacken var vägen som gick från Gundlereds by via Iglabo och sen till Ljurs kyrka nere i Ljurs by.

Ljurskamjölnarens karriol

Bråkmakarna ställde upp farliga fällor för ”Ljurskamjölnaren” och åstadkom ojämnheter i vägbanan för att få dennes karriol (en kärra som han själv tillverkat) att stjälpa. De hade satt sig i sinnet att ”smörja upp” honom, därför att han ”for omkring i stugorna och fördömde folk”. ”Losse” eller kanske det var ”Kyrkebacken”, sökte lägligt tillfälle och trodde sig även ha funnit ett sådant en gång när Anders Petter skulle åka till ett väckelsemöte. Ogärningsmannen lade sig i försåt för predikanten och när denne kom till stället där de byggt ett hinder i vägen, rusade illvillingen fram och ropade i vredesmod: ”God da’, farisese”.

”Gu’ sönne, publikan” blev ”Ljurskamjölnarens” ögonblickliga svar.

”Du far till helvete, din — — ” röt åter den ursinnige anfallaren.

Lika blixtsnabbt var Anders Petter tillreds med svaret: ”Nej, det gör jag inte, jag far därifrå’. Adjö!”

Återigen hade ”Ljurskamjölnarens” rappa ordval besegrat den råa illvilliga muskelstyrkan.

Ljur Stommen, byggt 1860, rivet 1927. Hit fördes fönsterna mellan väckelsemötena

Bråkmakarna gick så långt att de till och med gav sig på fönsterna i Ljurs missionshus och slog sönder dessa. Efter varje väckelsemöte fick man ta ut dem och bära dem till August Jonssons på närbelägna Stommen. Vid ett tillfälle hade våldsverkare berett sig tillträde till Åreds missionshus och där bestrukit predikstolen och bänkarna med tjära.

Även de enskilda läsarna blev ofta föremål för våldshandlingar av olika slag. Dessa ansågs vara osolidariska eftersom de bröt sammanhållningen inom bygden när de skapade egna samfund. En från annan trakt nyinflyttad, sedermera mycket bemärkt läsare fick, där han gick på sin åker och körde med sina oxar, besök av en kommitté, som skulle känna honom på pulsen och tala om för honom hur man levde tillsammans i bygden. Då mannen försökte hävda sin självständighet och försvara sin ståndpunkt artade det sig till våldsamheter. Mannen rusade in i sitt hus och låste om sig för att inte bli misshandlad. De besökande nöjde sig då med att oka av oxarna och hissa upp årdret i ett träd.

Det var ofta trångt på fartygen. När matklockan ringde fick passagerarna ta sig ner under däck för att hämta sin ranson

Allt detta hände i väckelserörelsens begynnelseskede. Förhållandena ändrades sig tämligen snart, när ”Losse” blev anhållen och rymde till Amerika tillsammans med ”Kyrkebacken”. På andra sidan Atlanten gifte sig ”Losse” med Tilda Johansdotter från Ryagärde i Ornunga. Därefter kom det rapporter om att ”Losse stadgat sig” och till och med ”tager emot predikanter och skjutsar dem.

Så småningom återvände bråkstaken som tvingats fly sin egen bygd hem till sina forna trakter och blev en ordentlig och skötsam medborgare.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: