I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

STÅ Å SJONKA

Ryggåsstuga med framkammare Mosslanda by Skölvene socken. Observera plankorna! Foto V. Rehnberg 1946.

I mycket gamla hus kan man finna ekstockar, som uppgå till två fot och t.o.m. däröver. En bidragande orsak till att dessa stockar stått sig så bra genom tiderna är den, att de bestå uteslutande av kärnek. Men dels var det ett oerhört arbete, dels ett stort slöseri att skräda bort så mycket gott virke. Med tiden fick man emellertid en tillräckligt lång och kraftig såg, en kransåg, medelst vilken man kunde klyva ganska stora stockar. Klyvningen tillgick sålunda: stocken lades upp på en särskild ställning, sågeställninga, och så ställde sig en man ovanpå stocken och en eller två under densamma. Sågningen underlättades på så sätt, att stora kilar undan för undan drevs in i sömmen, d.v.s. sågskäret. Stockhalvornas runda sidor planades med yxans hjälp. Även i detta fall högg man bort det mesta av det yttre och lösare vedlagret, viteket, d.v.s. om man byggde med omsorg. Ty detta lager hade ej samma hållbarhet; det murknade med tiden, och då uppstod springor och hål mellan stocklagren.

Men hade man en bjässe om tre å fyra fot, fanns ingen såg, som gick igenom den. Då klöv mån först stocken i tvenne halvor. Sedan sågade man ut plankor om c:a 6 tum. Egentligen var det inga plankor, då 6 tum är måttet för ordinärt timmer, men det var i detta fall sågat virke i stället för ”hånnskrätt” (handskrätt).

”mee” Foto A. Winbo 1947

Detta redskap användes av byggmästare, då timmerstockarna höggs samman, och benämndes »mee›. Större eller mindre vidd mellan spetsarna erhölls med hjälp av en träkloss. Den på bilden uppåtriktade spetsen användes, dä man under arbetet ville fästa ”meen” i någon stock, där den var ur vägen men dock synlig och lätt åtkomlig.

Hade stocken en sågad och en huggen sida, lades den sågade sidan utåt, eftersom den var slätast och allt igenom bestod av kärnek. Ty när bönderna byggde, tänkte de först och främst på hållbarheten. En stuga borde stå sig något hundra år allra minst. Vidare får man betänka, att brädfodring sällan eller aldrig kom ifråga, och målning ännu mindre. Det var endast herrgårdarna som kunde bestå sig med den lyxen. Följaktligen erfordrades rätt tjocka väggar för att utestänga kölden. Och så skulle sol och vind ha något att tära på under årens lopp. När gubbarna tyckte, att de byggde stabilt och bra, brukade de säga: ”Nu bögger vi domedagsvark”.

Sågverket i Velanda 1922 Foto Anders Karlsson

Lejde man för kransågningen, var priset en skilling alnen. En ordinär stock borde mäta en 10 å 12 alnar och räckte då över hela gaveln. Men på långsidorna måste man sköta (skarva samman) här och var. När man skaffade fram virke, fäste man sig i allmänhet mera vid bredden än längden, ty det var de breda stockarna, som gjorde heder åt stugan. Tre ordentliga stockar brukade vara nog på sidan. Så ville bonden ha det. Inget pjosk, men rejält skulle det vara.

Så snart man kluvit och planhuggit stockarna, satte man i gång med bygget, ty det gällde att hugga samman stockarna medan virket var mjukt och fogligt. Torrt ekvirke var för hårdarbetat med den tidens enkla redskap. Det stocklager, på vilket byggnaden i övrigt vilade, kallades ”söll” (syll). Sedan man sågat och huggit ut ”håka” (haken), så att den ena stocken kunde fällas in i den andra på hörnen, drev man samman dessa med tillhjälp av tunga klubbor. Det kallades att knäppa ihop eller knäppa samman stockarna, i detta fall alltså syllstockarna, ”di knäppte sölla”, hette det, och så snart den var knäppt, drack man ”knäppekanna”. Då drack man för lycka och trevnad i huset, man byggde.

På nästa stockvarv högg man ut en skåra eller ränna, som svarade mot den undre stockens kupiga rygg. Detta kallades att ”mea” eller ”mehogga”. Och för att man skulle veta, var och hur mycket man skulle hugga undan, drog man upp en rita på den övre stocken. Det skedde med tillhjälp av ett verktyg, som man kallade ”mee” eller ”medra”. Men så kunde det hända att man högg ur väl mycket, och då ”räxade” man:

”Meen ljuger, öxa stjäl,

stopp i moss, dä blir la väl.”

Vidare är att märka, att varje stockvarv skulle liksom syllen nå en bit ut på knuten, en sex till åtta tum; ”di böggde mä uteknuta”. Den utskjutande biten kallades ”huvve” (huvud) eller skalle. Även mellanväggarna timrades med liggande stockar, och de utskjutande stockändarna bildade liksom stödpelare här och var på väggen.

Sedan man ”mehuggit” och format stockarna i övrigt, ”navra” (borrade) man ur hålen för ”dömlinga” (dymlingarna) i såväl översom understock. Dessa hål måste svara mot varandra. Dymlingarna klöv man ut av torrt och hårt ekvirke. De formades åttkantiga och var c:a 6 tum långa. En rätt huggen dymling skulle dra, d.v.s. den skulle hålla taget, allt eftersom stockarna drevs samman. När det återstod en springa på ungefär en tum, hejdade man slagen, ty då skulle det mossas. Då stoppade man in ett lager mossa mellan stockarna, för att väggarna skulle bli dragfria. Det var nu man fick bota, vad yxan tagit för mycket. Efter detta drev man samman stockarna så långt sig göra lät. Var huggningen rätt utförd, föll den senast inlagda stocken tätt efter den undre. De klubbor man använde vid bygget, kallades ”nöjer”.

Naver med naverställ Foto A. Winbo 1947

Stället består av två delar, nämligen »stocken» och »dockan». Under arbetet vilade dockan mot den borrandes bröst, varför denna del av verktyget även kallades »naverbord» eller »naverbröst». Stocken tillika med naver järnet vreds runt med tillhjälp av de s.k. vingarna. Ett och samma ställ kunde användas för järn av olika grovlek.

Såväl gavelrösten som mellanväggar timrades ända upp. Åsarna vilade alltså direkt på dessa timringar. Den övre åsen benämndes ”röggås”. Dessutom lades en ås på vardera sidan, på större byggnader två, ”siäser” (sidåsar). På så sätt fick man ett fast underlag för ”subotten”. Denna bestod av breda bräder, ”suen”, vilka lades över åsarna och sidoväggens översta stockvarv.

Lundahls ryggåsstugan i Ryd Larv. Här bodde skräddaren Johannes Lundahl och hans syster Stina Kajsa Andreasdotter

Så snart man lagt upp ryggåsen, var det åter bondens tur att bestå en kanna extra, nu ”röggåsakanna”. Det fick inte vara någon dålig kanna, om han ville hedra sig. Seden lever kvar än i dag i den s.k. taklagsfesten. Man brukar även hissa upp en krans, så snart man rest takstolarna, taklagskransen.

”Subotten” utgjorde alltså takets innersida på samma gång som den bildade underlaget för det övriga taktäckningsmaterialet. Med bättre tillgång på sågade bräder blev det sed att lägga in ett mellantak, som vilade på de båda sidåsarna. Själva takåsen försvann på så sätt ur stugan. Ett sådant tak kallades ”trejongstak”, d.v.s. tredelat tak.

Vad yttertaket beträffar, lades först ett lager björknäver ovanpå ”suena” (takbrädorna), om ej på hela taket, så dock ett par rader, som skyddade själva väggtimringen och takets nedre kant mot fukt och väta. Därpå täcktes med halm, och ovanpå denna lades ett lager med grästorv, som räckte halva sidan nedåt och väl det. Där torven slutade, låg en slana eller sparre, som gav stöd åt torven, så att den ej gled ned. Denna sparre kallades mullrevel eller endast revel och fasthölls i sin tur av några mindre sparrar, vilka, två och två, grenslade ryggåsen. Takets nedre tvärklippta kant kallades ”öfs”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett sådant tak, som det här beskrivna, kallades halmtak, trots torvbeläggningen, ty halmen var det huvudsakliga taktäckningsmaterialet. Torven bidrog naturligtvis till att bevara värmen i stugan, men dess uppgift var först och främst att skydda taket för kringflygande eldgnistor, så att det ej antändes. På småstugorna åter var det ingalunda ovanligt, att hela taket var belagt med torv, vanligtvis på ett tunnare underlag av halm eller annat taktäckningsmaterial, t.ex. vass, och sådana tak kallades torvtak. Bondstugorna skilde sig alltså även i detta fall från torp- och backstugor.

Eken användes allmänt som byggnadsvirke intill 1840-talet. Då började man bygga med gran- och furutimmer. Detta virke lämpade sig långt bättre för de större och högre hus, som nu kom i bruk. För övrigt var det så gott som slut på ekvirket, om man bortser från kronans allmänningar, som dock vid denna tid sattes under särskild bevakning.

Även gran- och furutimmer fälldes under vintern och kördes fram, medan vinterföret varade. Det skräddes i vårskarven, och så snart man avslutat vårbruket, satte man i gång och. byggde. Timret hade då legat i omkring två månader och under denna tid lättat så pass, att man kunde handskas med det utan större svårigheter. Man byggde fortfarande enligt samma metod, som då man timrade med eke, frånsett de yttre knutarna. Stockarna ”medrogs” och höggs samman. Man fogade stock till stock med tillhjälp av dymlingar. Var det ett boningshus, man timrat upp, skulle det ”stå å sjonka” en tid, innan man inredde det, helst ett helt år.

Ryggåsstuga i Önum. Foto Runo Grolander

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: