ALLA BERÄTTELSER

STÅ Å SJONKA

Ryggåsstuga med framkammare Mosslanda by Skölvene socken. Observera plankorna! Foto V. Rehnberg 1946.

I mycket gamla hus kan man finna ekstockar, som uppgå till två fot och t.o.m. däröver. En bidragande orsak till att dessa stockar stått sig så bra genom tiderna är den, att de bestå uteslutande av kärnek. Men dels var det ett oerhört arbete, dels ett stort slöseri att skräda bort så mycket gott virke. Med tiden fick man emellertid en tillräckligt lång och kraftig såg, en kransåg, medelst vilken man kunde klyva ganska stora stockar. Klyvningen tillgick sålunda: stocken lades upp på en särskild ställning, sågeställninga, och så ställde sig en man ovanpå stocken och en eller två under densamma. Sågningen underlättades på så sätt, att stora kilar undan för undan drevs in i sömmen, d.v.s. sågskäret. Stockhalvornas runda sidor planades med yxans hjälp. Även i detta fall högg man bort det mesta av det yttre och lösare vedlagret, viteket, d.v.s. om man byggde med omsorg. Ty detta lager hade ej samma hållbarhet; det murknade med tiden, och då uppstod springor och hål mellan stocklagren.

Men hade man en bjässe om tre å fyra fot, fanns ingen såg, som gick igenom den. Då klöv mån först stocken i tvenne halvor. Sedan sågade man ut plankor om c:a 6 tum. Egentligen var det inga plankor, då 6 tum är måttet för ordinärt timmer, men det var i detta fall sågat virke i stället för ”hånnskrätt” (handskrätt).

”mee” Foto A. Winbo 1947

Detta redskap användes av byggmästare, då timmerstockarna höggs samman, och benämndes »mee›. Större eller mindre vidd mellan spetsarna erhölls med hjälp av en träkloss. Den på bilden uppåtriktade spetsen användes, dä man under arbetet ville fästa ”meen” i någon stock, där den var ur vägen men dock synlig och lätt åtkomlig.

Hade stocken en sågad och en huggen sida, lades den sågade sidan utåt, eftersom den var slätast och allt igenom bestod av kärnek. Ty när bönderna byggde, tänkte de först och främst på hållbarheten. En stuga borde stå sig något hundra år allra minst. Vidare får man betänka, att brädfodring sällan eller aldrig kom ifråga, och målning ännu mindre. Det var endast herrgårdarna som kunde bestå sig med den lyxen. Följaktligen erfordrades rätt tjocka väggar för att utestänga kölden. Och så skulle sol och vind ha något att tära på under årens lopp. När gubbarna tyckte, att de byggde stabilt och bra, brukade de säga: ”Nu bögger vi domedagsvark”.

Sågverket i Velanda 1922 Foto Anders Karlsson

Lejde man för kransågningen, var priset en skilling alnen. En ordinär stock borde mäta en 10 å 12 alnar och räckte då över hela gaveln. Men på långsidorna måste man sköta (skarva samman) här och var. När man skaffade fram virke, fäste man sig i allmänhet mera vid bredden än längden, ty det var de breda stockarna, som gjorde heder åt stugan. Tre ordentliga stockar brukade vara nog på sidan. Så ville bonden ha det. Inget pjosk, men rejält skulle det vara.

Så snart man kluvit och planhuggit stockarna, satte man i gång med bygget, ty det gällde att hugga samman stockarna medan virket var mjukt och fogligt. Torrt ekvirke var för hårdarbetat med den tidens enkla redskap. Det stocklager, på vilket byggnaden i övrigt vilade, kallades ”söll” (syll). Sedan man sågat och huggit ut ”håka” (haken), så att den ena stocken kunde fällas in i den andra på hörnen, drev man samman dessa med tillhjälp av tunga klubbor. Det kallades att knäppa ihop eller knäppa samman stockarna, i detta fall alltså syllstockarna, ”di knäppte sölla”, hette det, och så snart den var knäppt, drack man ”knäppekanna”. Då drack man för lycka och trevnad i huset, man byggde.

På nästa stockvarv högg man ut en skåra eller ränna, som svarade mot den undre stockens kupiga rygg. Detta kallades att ”mea” eller ”mehogga”. Och för att man skulle veta, var och hur mycket man skulle hugga undan, drog man upp en rita på den övre stocken. Det skedde med tillhjälp av ett verktyg, som man kallade ”mee” eller ”medra”. Men så kunde det hända att man högg ur väl mycket, och då ”räxade” man:

”Meen ljuger, öxa stjäl,

stopp i moss, dä blir la väl.”

Vidare är att märka, att varje stockvarv skulle liksom syllen nå en bit ut på knuten, en sex till åtta tum; ”di böggde mä uteknuta”. Den utskjutande biten kallades ”huvve” (huvud) eller skalle. Även mellanväggarna timrades med liggande stockar, och de utskjutande stockändarna bildade liksom stödpelare här och var på väggen.

Sedan man ”mehuggit” och format stockarna i övrigt, ”navra” (borrade) man ur hålen för ”dömlinga” (dymlingarna) i såväl översom understock. Dessa hål måste svara mot varandra. Dymlingarna klöv man ut av torrt och hårt ekvirke. De formades åttkantiga och var c:a 6 tum långa. En rätt huggen dymling skulle dra, d.v.s. den skulle hålla taget, allt eftersom stockarna drevs samman. När det återstod en springa på ungefär en tum, hejdade man slagen, ty då skulle det mossas. Då stoppade man in ett lager mossa mellan stockarna, för att väggarna skulle bli dragfria. Det var nu man fick bota, vad yxan tagit för mycket. Efter detta drev man samman stockarna så långt sig göra lät. Var huggningen rätt utförd, föll den senast inlagda stocken tätt efter den undre. De klubbor man använde vid bygget, kallades ”nöjer”.

Naver med naverställ Foto A. Winbo 1947

Stället består av två delar, nämligen »stocken» och »dockan». Under arbetet vilade dockan mot den borrandes bröst, varför denna del av verktyget även kallades »naverbord» eller »naverbröst». Stocken tillika med naver järnet vreds runt med tillhjälp av de s.k. vingarna. Ett och samma ställ kunde användas för järn av olika grovlek.

Såväl gavelrösten som mellanväggar timrades ända upp. Åsarna vilade alltså direkt på dessa timringar. Den övre åsen benämndes ”röggås”. Dessutom lades en ås på vardera sidan, på större byggnader två, ”siäser” (sidåsar). På så sätt fick man ett fast underlag för ”subotten”. Denna bestod av breda bräder, ”suen”, vilka lades över åsarna och sidoväggens översta stockvarv.

Lundahls ryggåsstugan i Ryd Larv. Här bodde skräddaren Johannes Lundahl och hans syster Stina Kajsa Andreasdotter

Så snart man lagt upp ryggåsen, var det åter bondens tur att bestå en kanna extra, nu ”röggåsakanna”. Det fick inte vara någon dålig kanna, om han ville hedra sig. Seden lever kvar än i dag i den s.k. taklagsfesten. Man brukar även hissa upp en krans, så snart man rest takstolarna, taklagskransen.

”Subotten” utgjorde alltså takets innersida på samma gång som den bildade underlaget för det övriga taktäckningsmaterialet. Med bättre tillgång på sågade bräder blev det sed att lägga in ett mellantak, som vilade på de båda sidåsarna. Själva takåsen försvann på så sätt ur stugan. Ett sådant tak kallades ”trejongstak”, d.v.s. tredelat tak.

Vad yttertaket beträffar, lades först ett lager björknäver ovanpå ”suena” (takbrädorna), om ej på hela taket, så dock ett par rader, som skyddade själva väggtimringen och takets nedre kant mot fukt och väta. Därpå täcktes med halm, och ovanpå denna lades ett lager med grästorv, som räckte halva sidan nedåt och väl det. Där torven slutade, låg en slana eller sparre, som gav stöd åt torven, så att den ej gled ned. Denna sparre kallades mullrevel eller endast revel och fasthölls i sin tur av några mindre sparrar, vilka, två och två, grenslade ryggåsen. Takets nedre tvärklippta kant kallades ”öfs”.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Ett sådant tak, som det här beskrivna, kallades halmtak, trots torvbeläggningen, ty halmen var det huvudsakliga taktäckningsmaterialet. Torven bidrog naturligtvis till att bevara värmen i stugan, men dess uppgift var först och främst att skydda taket för kringflygande eldgnistor, så att det ej antändes. På småstugorna åter var det ingalunda ovanligt, att hela taket var belagt med torv, vanligtvis på ett tunnare underlag av halm eller annat taktäckningsmaterial, t.ex. vass, och sådana tak kallades torvtak. Bondstugorna skilde sig alltså även i detta fall från torp- och backstugor.

Eken användes allmänt som byggnadsvirke intill 1840-talet. Då började man bygga med gran- och furutimmer. Detta virke lämpade sig långt bättre för de större och högre hus, som nu kom i bruk. För övrigt var det så gott som slut på ekvirket, om man bortser från kronans allmänningar, som dock vid denna tid sattes under särskild bevakning.

Även gran- och furutimmer fälldes under vintern och kördes fram, medan vinterföret varade. Det skräddes i vårskarven, och så snart man avslutat vårbruket, satte man i gång och. byggde. Timret hade då legat i omkring två månader och under denna tid lättat så pass, att man kunde handskas med det utan större svårigheter. Man byggde fortfarande enligt samma metod, som då man timrade med eke, frånsett de yttre knutarna. Stockarna ”medrogs” och höggs samman. Man fogade stock till stock med tillhjälp av dymlingar. Var det ett boningshus, man timrat upp, skulle det ”stå å sjonka” en tid, innan man inredde det, helst ett helt år.

Ryggåsstuga i Önum. Foto Runo Grolander

Betygsätt sidan!

Betyg 4.6 / 5. Omdömen 9

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken