I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

SKOMAKARE BLI VID DIN LÄST

Träskomakare med fru och dotter

Förr i tiden bestod landsbygden framför allt av bönder och torpare. Dessa brukade jord och därmed kunde de vara mer eller mindre självförsörjande. Bonden ägde sin jord medan torparen i regel fick bruka någon annans jord mot att han gjorde dagsverken. Backstugusittarna ägde eller brukade ingen jord utan var i regel tjänare eller tiggare.

Ingen klarade sig dock helt och hållet på egen hand utan det behövdes även specialister för att tillverka det som jorden inte gav.

TRÄSKOMAKAREN

Träskomakare och före detta soldaten Klas Viktor Lidborg (1853-1940) vid sin ”träskomärr” på Nybroslätt i Hudene. Foto Gustaf Ewald 1903

I början på 1900-talet var det inte längre ”fint” att gå i träskor och de gamla träskomakarnas blev snart arbetslösa. Annat, var det ”förr i världen”, åtminstone på landet, då både herre och dräng, matmor och piga, begagnade sig av sådana “fotfodral”. Då trätofflorna och de så kallade skånska träskorna med läder och stoppning över vristerna allmänt kom i bruk i mitten av 1800-talet, ansåg sig en dräng vara särdeles prydlig och fin med sådana “plagg” på fötterna. Han spände benen ungefär lika stolt som de unga damer, som i början på 1900-talet klampade omkring med mera moderna trätofflor. Träskon slängdes undan och fick dåligt anseende. “Jag värderar däk inte för mer än min gamle sprockne träsko”, var ett av de allra värsta skällsord som fanns att tillgå, då pojkarna vid slagsmål och trätor ville bespotta varandra.

Bilden ovan visar en av de gamla yrkesmännen vid sin “träskomärr” ute på vedbacken. Sedan ett hål i träskoämnet tagits upp med “navern”, arbetades vidare med “röscha” till dess ihåligheten blev lagom stor för foten. Att träskon icke blev av bästa passform säger sig självt. Sist skräddes och täljdes träskon till det yttre i mer eller mindre eleganta former. En gammal träskomakare, som ägde en gård ute på landet med namnet ”Huvudet”, berättade efter det han flyttat in till staden: “Dä va på den tia då ja sto på Huvet (Huvudet) å gjorde attan par träsko om da’n.”

Träskomakare Nils Jönsson, Hästveda. Foto Hemslöjdens Samlingar

Träskor gjordes förr av al-trä. Man svärtade skorna med stenkolsolja. En förbättring kom emellertid när ”putan” av skinn ersatte överdelen av trä. På fotot ovan ses en hybridvariant med den främre överdelen trä och den bakre i skinn.

Lars i Häradsvad berättade att hans farmors far gjorde träskor på vintrarna när jordbruket inte tog så mycket tid. Hans farmor berättade att hennes far gjorde ”så fina träskor” till henne och syskonen som dom fick till jul. ”Di va så slätta å fina, å alldeles blanka för han smorde in dom ena kokter petäta”. Kokt potatis användes som en slags impregnering och på det sättet blev det en ännu blankare yta.

Mycket gamla träskor. Foto Elisabet Eriksson Nordiska Museet

BYSMEDEN

Linus Andersson, “Åbackarn”, Åbacken, Hudene, i sin smedja. Foto Gustaf Ewald 1910

”Åbackarn” tillverkade tusentals stämgafflar åt förlaget Norstedts i Stockholm. ”Åbacka-stämgafflarna” överträffade till och med de bästa stämgafflarna från utlandet och var så eftertraktade att Linus inte hann med alla beställningar.

Bysmedshantverket, sådant det bedrevs i den gamla tiden, var ett yrke som försvann i början på 1900-talet. Tillverkningen av smidda produkter moderniserades med alla slag av maskiner, och detta gjorde det omöjligt för de små yrkesutövarna att driva rörelsen på det gamla hantverksmässiga sättet. Man kunde oftast köpa ett nytt redskap lika billigt som det blev att låta reparera det gamla.

“Men di gamle smeera, di va säkra”, påstås det, och det berättades om både den ene och den andre smeden, “som kunde sätta egg på en lie, så att grässtråa datt (föll) som för den varste rakekniv”.

Bysmedjan i Hudene. ”Lunnagårdssmeen” Johan Andersson. Foto Gustaf Ewald runt 1904

Smederna från Kinds och Marks härader var redan på 1500-talet berömda för sin yrkesskicklighet. De kallades till Stockholm av såväl Gustav Vasa som andra rikshushållare. Enligt historikern Nils Hufwedsson Dahl, som var från Borås och levde i början på 1700-talet, var även invånarna i Ås härad “til smide wel fallne och benägne, så att man där haft prof af rakokniv, bysspipa och uhr”.

Interiör från smedjan i Hudene. ”Lunnagårdssmeen” Johan Andersson. Foto Gustaf Ewald runt 1904

Smederna från Vedens härad var likaså framstående yrkesmän: “The äro när sit städ och wachta på sina smido”, och “the tyckas aldra bäst hafva behållit smidkonsten efter Odin, som then skall hafva i Sverige upfunnit”.

KOLAREN

Kolning på kronoparken Edsmären. Foto Gustaf Ewald omkring 1910

Kolning i milor förekom förr allmänt i Västergötlands skogsbygder. Det behövdes mycket kol till framställning av järn och stål, men sedan andra smältningsmetoder kommit till användning minskades efterfrågan på träkol och därmed även behovet av milor.

Kolare vid sin kolarkoja. Foto Gunnar Sandgren

Under kristiden på 1930-talet kom visserligen kolningen åter till heders för framställning av bränsle till gengas för bilar, men detta upphörde när krisen var förbi. Därefter förekom ingen kolning utom på någon enstaka plats uppe i Tivedens djupa skogar, där kolare sedan århundraden förekommit såsom särskild yrkesgrupp.

REPSLAGAREN

Repet “lägges”. Henrik Svensson med son, Stenunga Ambjörns gården, Hudene.

Det slag av repslageri, som förr utfördes på landsbygden, räknade väl knappast sina utövare från det hedervärda repslageriämbetets skrå i städerna. Bland allmogen fanns det händiga män, som “slo” såväl sina egna som grannarnas rep, och att en sådan “mäster” kom att få heta repslagare, var precis inte i samma yrkesegenskap som till exempel skräddare eller skomakare.

Interiör av repslagare K. A. Karlssons repslageri. Foto Samuel Lindskog

Det fordrades heller ingen större konst till att “slå” eller “lägga” rep, bara man hade det ingalunda konstmässiga “repatut“. Men nog kunde det hända, att de rep som “Rulten” “lae” höll dubbelt så länge som de, vilka “Katten” snodde ihop, fastän materialet kunde vara detsamma. Repen gjordes för det mesta av nöt-och svinhår samt någon gång av hampa och sämre lin.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: