ALLA BERÄTTELSER

SKOMAKARE BLI VID DIN LÄST

Träskomakare med fru och dotter

Förr i tiden bestod landsbygden framför allt av bönder och torpare. Dessa brukade jord och därmed kunde de vara mer eller mindre självförsörjande. Bonden ägde sin jord medan torparen i regel fick bruka någon annans jord mot att han gjorde dagsverken. Backstugusittarna ägde eller brukade ingen jord utan var i regel tjänare eller tiggare.

Ingen klarade sig dock helt och hållet på egen hand utan det behövdes även specialister för att tillverka det som jorden inte gav.

TRÄSKOMAKAREN

Träskomakare och före detta soldaten Klas Viktor Lidborg (1853-1940) vid sin ”träskomärr” på Nybroslätt i Hudene. Foto Gustaf Ewald 1903

I början på 1900-talet var det inte längre ”fint” att gå i träskor och de gamla träskomakarnas blev snart arbetslösa. Annat, var det ”förr i världen”, åtminstone på landet, då både herre och dräng, matmor och piga, begagnade sig av sådana ”fotfodral”. Då trätofflorna och de så kallade skånska träskorna med läder och stoppning över vristerna allmänt kom i bruk i mitten av 1800-talet, ansåg sig en dräng vara särdeles prydlig och fin med sådana ”plagg” på fötterna. Han spände benen ungefär lika stolt som de unga damer, som i början på 1900-talet klampade omkring med mera moderna trätofflor. Träskon slängdes undan och fick dåligt anseende. ”Jag värderar däk inte för mer än min gamle sprockne träsko”, var ett av de allra värsta skällsord som fanns att tillgå, då pojkarna vid slagsmål och trätor ville bespotta varandra.

Bilden ovan visar en av de gamla yrkesmännen vid sin ”träskomärr” ute på vedbacken. Sedan ett hål i träskoämnet tagits upp med ”navern”, arbetades vidare med ”röscha” till dess ihåligheten blev lagom stor för foten. Att träskon icke blev av bästa passform säger sig självt. Sist skräddes och täljdes träskon till det yttre i mer eller mindre eleganta former. En gammal träskomakare, som ägde en gård ute på landet med namnet ”Huvudet”, berättade efter det han flyttat in till staden: ”Dä va på den tia då ja sto på Huvet (Huvudet) å gjorde attan par träsko om da’n.”

Träskomakare Nils Jönsson, Hästveda. Foto Hemslöjdens Samlingar

Träskor gjordes förr av al-trä. Man svärtade skorna med stenkolsolja. En förbättring kom emellertid när ”putan” av skinn ersatte överdelen av trä. På fotot ovan ses en hybridvariant med den främre överdelen trä och den bakre i skinn.

Lars i Häradsvad berättade att hans farmors far gjorde träskor på vintrarna när jordbruket inte tog så mycket tid. Hans farmor berättade att hennes far gjorde ”så fina träskor” till henne och syskonen som dom fick till jul. ”Di va så slätta å fina, å alldeles blanka för han smorde in dom ena kokter petäta”. Kokt potatis användes som en slags impregnering och på det sättet blev det en ännu blankare yta.

Mycket gamla träskor. Foto Elisabet Eriksson Nordiska Museet

BYSMEDEN

Linus Andersson, ”Åbackarn”, Åbacken, Hudene, i sin smedja. Foto Gustaf Ewald 1910

”Åbackarn” tillverkade tusentals stämgafflar åt förlaget Norstedts i Stockholm. ”Åbacka-stämgafflarna” överträffade till och med de bästa stämgafflarna från utlandet och var så eftertraktade att Linus inte hann med alla beställningar.

Bysmedshantverket, sådant det bedrevs i den gamla tiden, var ett yrke som försvann i början på 1900-talet. Tillverkningen av smidda produkter moderniserades med alla slag av maskiner, och detta gjorde det omöjligt för de små yrkesutövarna att driva rörelsen på det gamla hantverksmässiga sättet. Man kunde oftast köpa ett nytt redskap lika billigt som det blev att låta reparera det gamla.

”Men di gamle smeera, di va säkra”, påstås det, och det berättades om både den ene och den andre smeden, ”som kunde sätta egg på en lie, så att grässtråa datt (föll) som för den varste rakekniv”.

Bysmedjan i Hudene. ”Lunnagårdssmeen” Johan Andersson. Foto Gustaf Ewald runt 1904

Smederna från Kinds och Marks härader var redan på 1500-talet berömda för sin yrkesskicklighet. De kallades till Stockholm av såväl Gustav Vasa som andra rikshushållare. Enligt historikern Nils Hufwedsson Dahl, som var från Borås och levde i början på 1700-talet, var även invånarna i Ås härad ”til smide wel fallne och benägne, så att man där haft prof af rakokniv, bysspipa och uhr”.

Interiör från smedjan i Hudene. ”Lunnagårdssmeen” Johan Andersson. Foto Gustaf Ewald runt 1904

Smederna från Vedens härad var likaså framstående yrkesmän: ”The äro när sit städ och wachta på sina smido”, och ”the tyckas aldra bäst hafva behållit smidkonsten efter Odin, som then skall hafva i Sverige upfunnit”.

KOLAREN

Kolning på kronoparken Edsmären. Foto Gustaf Ewald omkring 1910

Kolning i milor förekom förr allmänt i Västergötlands skogsbygder. Det behövdes mycket kol till framställning av järn och stål, men sedan andra smältningsmetoder kommit till användning minskades efterfrågan på träkol och därmed även behovet av milor.

Kolare vid sin kolarkoja. Foto Gunnar Sandgren

Under kristiden på 1930-talet kom visserligen kolningen åter till heders för framställning av bränsle till gengas för bilar, men detta upphörde när krisen var förbi. Därefter förekom ingen kolning utom på någon enstaka plats uppe i Tivedens djupa skogar, där kolare sedan århundraden förekommit såsom särskild yrkesgrupp.

REPSLAGAREN

Repet ”lägges”. Henrik Svensson med son, Stenunga Ambjörns gården, Hudene.

Det slag av repslageri, som förr utfördes på landsbygden, räknade väl knappast sina utövare från det hedervärda repslageriämbetets skrå i städerna. Bland allmogen fanns det händiga män, som ”slo” såväl sina egna som grannarnas rep, och att en sådan ”mäster” kom att få heta repslagare, var precis inte i samma yrkesegenskap som till exempel skräddare eller skomakare.

Interiör av repslagare K. A. Karlssons repslageri. Foto Samuel Lindskog

Det fordrades heller ingen större konst till att ”slå” eller ”lägga” rep, bara man hade det ingalunda konstmässiga ”repatut”. Men nog kunde det hända, att de rep som ”Rulten” ”lae” höll dubbelt så länge som de, vilka ”Katten” snodde ihop, fastän materialet kunde vara detsamma. Repen gjordes för det mesta av nöt-och svinhår samt någon gång av hampa och sämre lin.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 10

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken