ALLA BERÄTTELSER

BRÅTT ATT DÖ

Domarsäte vid Lunnagården i Bjellum. Foto Hilding Abrahamsson 1926

Hans Gunnarsson föddes av bondefolk i Dala, nordost om Falköping, den 3 maj 1764. Som vuxen brukade han och bodde på Lunnagården i Bjellum dit han kom i trettiofemårsåldern. Gården, som låg vid Hornborgasjöns östra strand, var egentligen boställe åt indelningshavaren och fältväbeln Axel Gustaf Friberg från Odensåker, men denne bodde själv på det betydligt ståtligare Ökull.

Ökull Foto Albert Granqvist 1904

Gunnarsson var änkeman sedan år 1817, då hans hustru Anna Larsdotter dog i bröstfeber, 50 år gammal. Paret hade ett enda barn, en son, Anders, som bodde hos fadern även efter moderns död.

Det hände allt oftare att Hans inte kände sig riktigt kry. Emellanåt hade han huvudvärk som var svår. Han sörjde sin hustru och han hade bekymmer för hur allt skulle bli. Stundom föreföll han tankfull och var dyster och då gick han tyst för sig själv. En gång när en granne frågade honom hur han mådde, svarade han: ”Den där skallen är inte nu som förr.” Men ibland blev han irriterad då folk frågade vad det var med honom och då kom svaret vresigt: ”Era förbannade stollar, vad skulle väl jag ha å grubbla på!”

På hösten 1818 behövdes ytterligare en piga på gården och det blev den 21-åriga Anna Andersdotter, som lämnade föräldrarna i Braskatorp i Berg och begav sig till Lunnagården i Bjellum.

På gården hade ett flertal pigor och drängar tjänst och det fanns en hel del ungdomar i byn. Alltid var det någon av dem som spelade något instrument och så ordnade man ”Lekestugor”. Något ställe i byn upplät villigt plats i sitt hus och så träffades man där och spelade och dansade. Förtäring, både fast och flytande, hade var och en själv med sig.

I början på september 1819 hade det ordnats ”Lekestuga” i granngården till Lunnagården. Husbondens son Anders och pigan Anna gjorde sällskap till tillställningen och roade sig tills sent inpå kvällen då ”gossen Per Andersson” kom fram till Anders och Anna och sa att det var hälsningar från Anders far, Hans, att de båda skulle komma hem. Fadern brukade skicka bud så där, det var inget ovanligt, så de fäste sig inte vid det, men när Per återigen bad dem gå hem, fann Anna för gott att lyda uppmaningen. Anders däremot ville inte gå förrän ”leken” var slut, men gick trots allt hem strax efter midnatt och inte så långt efter att Anna lämnat festandet.

När han kom hem fann han dörren låst. Han ville inte väcka upp fadern och Anna som sov i huset, så han gick till stallet och lade sig att sova där. Han steg upp i gryningen dagen därpå och gick ut och fram boningshuset och tog tag i dörrhandtaget, men dörren var fortfarande låst. Anders fann detta ovanligt eftersom man vanligtvis brukade gå upp vid den här tiden. Han knackade hårt på dörren, men ingen öppnade. Då bultade han ännu hårdare, men ingen hörde honom.

Han gick då till granngården, som inte var långt därifrån. Där frågade om någon sett om hans far och Anna, men ingen visste var de var. Orolig skyndade han tillbaka till hemmet och ryckte i dörren, slog och bankade och bröt sig slutligen in och där, i en blodpöl på köksgolvet, med krossat huvud, låg Anna död. Han stod som förstenad. Blod hade stänkt över soffan, där det tycktes som om Anna legat, och det fanns även blod runt omkring i köket. I detta ögonblick kom gossen Per dit och Anders sa åt honom att skynda sig i väg och hämta grannarna. När dessa kom till gården och fadern fortfarande inte synts till började de söka efter honom.

Det tog tre dagar innan man hittade Hans Gunnarsson ute i skogen.

När en av grannarna pratade med Hans om det som hänt, berättade han att han skickat bud efter Anna när hon varit i ”Lekestugan”, men sade att han gjort det för att de skulle upp tidigt om morgonen dagen efter. När de kom in på vad som hänt under kvällen när Anna blev mördad, svarade Hans bara ”att han inte visste varför han skulle göra så illa och så mycket mindre skett i något rusigt tillstånd som han den föregående dagen endast förtärt en sup brännvin”. Hans fortsatte med att säga att han såg det som en ”lycklig händelse att icke hans son åtlydt denna kallelse, efter han då till äfventyrs fått undergå samma behandling som Anna”. Han sade att ”om der varit 10 grefwar tillstädes hade de vid det tillfället kunnat strukit med”.

Mariestad länscellfängelse 1890-1900 Foto Eriksen

Hans häktades och fördes till Länshäktet i Mariestad och det ”företogs rannsakning efter anmälan af herr Krono Befallningsmannen J W Wictorin att Bonden Hans Gunnarsson från Lunnagården Bjällum, natten mellan den 26 och 27 nästledne september skall med en tälgyxa afdagatagit sin tjenstepiga Anna Andersdotter”.

Hans, som efter en tid hämtades till förhör från Länshäktet, berättade nu sin egen version av händelsen. Han sade att när Anna kommit hem från ”Lekestugan” hade hon ”visat sig stursk” mot honom. Han berättade vidare att hon påföljande morgon ”då han tillsagt henne att stiga upp för att koka mat, inte åtlydt denna befallning, utan på hans ytterligare tillsägelse svarat, att hon frågade inte efter honom och att hon ämnade snart lemna honom, öfwer hwilket bemötande han blifwit så uppretad att han fattat uti en för handen varande skarpslipad tälgyxa, och sedan Anna i anledning af hans hot att döda henne, satt sig upp i sängen, han dermed huggit henne i hufvudet, tills dess hon föll ned i sängen, då han omsider sansade sig och förskräckt öfwer sin ogerning, begifwit sig åt skogen där han undangömd uppehållit sig tre dygn utan att under denna tid erhålla annan föda än sådan som han plockade i skogen, hwarefter han slutligen igenom anställda efterlysningen ertappades och blef gripen.”

Åklagaren menade då att Hans grymma handling skulle ha förorsakats av svartsjuka på grund av att hon inte svarade på hans kärlek till henne, men den anklagade nekade till denna förklaring. Han menade i stället att händelsen utlösts av ”oro öfwer sin hustrus för ungefärligen 2ne år sedan död, han tidtals blifwit angripen af sinnessvaghet, som efter Anna Andersdotters ovannämnda uppförande mot honom påkommit och bragt honom till det raseri genom missgärningen föröfwades”. Han erkände också att han förut inte hade något att klaga över vad gällde Annas arbete på gården.

Valle härads tingshus

Ett antal vittnen hade kallats till tinget, de flesta grannar till Hans. Nog för att de tyckte att Hans hade varit lite underlig ibland men kände inte till några misshälligheter och hade aldrig märkt att Anna blivit illa eller hårt behandlad. Snarare var det så att när Anna inte varit tillstädes, hade en viss ”sorgfällighet” märkts. Anna hade berättat att Hans någon gång ”visat kärliga åtbördor” mot henne och då hon inte besvarat dessa, hade han blivit arg och ”fattat uti henne och kastat henne i sängen”. På frågan om Hans sinnesstånd svarade en av grannarna att Hans aldrig ”förrådt någon sinnessvaghet men väl har han ofta förefallit ovanligt tankspridd” och en annan tillade att Hans var fullständigt klok.

Ytterligare grannar stärkte intrycket av att Hans var normal. Vid ett tillfälle då Hans blev tillfrågad av en granne varför han inte besökt senaste marknaden i Falköping hade Hans dock givit ett märkligt svar ”Det är icke värdt för mig att besöka marknaden ty då skållan rider mig vet jag icke hwad jag företager mig”.

Till slut framträdde fältväbel Friberg och han intygade att Hans under den tid han varit ”Brukare å wittnets Boställe i Lunnagården Bjellum” skött gården så att ”wittnet icke haft något att påminna, möjligen oredighet i sitt hus”.

Gossen Per Andersson kallades också att vittna. Han var minderårig, men fick efter varning för menad tillåtelse att berätta vad han visste. Han redogjorde då för händelserna vid ”Lekestugan” och budet efter Anna och Anders och han berättade också om att Hans ofta frågat efter Anna då hon inte var närvarande, som om han hade ”behof af hennes närvaro”. Han fortfor sin redogörelse med att säga att Hans alltid kallat henne för ”sin ädla Anna”. Han hade också hört Hans klaga över ”plåga i Hufvudet”. Dessutom hade gossen varit vittne till hur Anders gömt undan en stor kniv i en soffa i stugan.

Gustaf Bratt vice pastor i Broddetorp, levde från 1773 till 1830

Vice pastor i Broddetorp Gustaf Bratt gav både Hans och den mördade Anna goda vitsord, även om han påpekade att Hans emellanåt konsumerade mycket brännvin.

Hans bestred inte riktigheten av vittnesmålen, men ville inte erkänna att han haft för avsikt att ingå äktenskap med Anna och nekade till att ha gett henne något anbud, eller att han försökt kränka henne och att budskickningen till ”Lekestugan” inte var i avsikt att tillfoga dem något ont utan endast avsåg att de skulle vara ”skickeliga till arbete” påföljande dag tidigt om morgonen och att den av Per upptäckta kniven ”förvarad under hufvudkudden i sängen endast af den anledning att han för densamma der hade det wanliga förwaringsstället”.

Häradsrätten beslöt om sinnesundersökning av Hans och målet sköts upp till nästa Urtima Ting.

”Hans Gunnarsson, liten till växten, slank kroppsbyggnad, något krokig och med magert ansikte och grått hår, fast i det närmaste skallig, och med grå ögonbryn och blå ögon, klädd i ”wallmarsjacka”, grå underkläder ”likaledes af wallmar”, grå strumpor, lährskor och en gammal hatt”, sändes så tillbaka till Länshäktet i väntan på sinnesundersökning.

Den 2 oktober verkställde ”Prov medicus” S Westman i Mariestad obduktion och besiktning av Annas kropp. Anna uppgavs vara ”af 22 års ålder, af synnerlig stark kroppsbeskaffenhet”. Mordvapnet var en ”tälgyxa af cirka ett qwarters längd i eggen och hwilken senare war lika skarp och hwass öfweer allt”.

Tälgyxa inte alls olik en bila, som man använde vid avrättningar

Första hugget tog från höger öga och rakt över vänster öga så djupt att näsan var avhuggen vid roten, vänster öga var kluvet och synnerven avhuggen. För att skydda sig hade Anna lyft upp vänster arm för ansiktet, varvid tre fingrar höggs av. Ytterligare fem hugg hade med stor kraft träffat Annas huvud. Obduktionsläkaren konstaterade att var och ett av dessa hugg var tillräckligt för att döda den försvarslösa Anna, så oerhört brutal hade Hans attack på henne varit.

Den 29 oktober förrättades Urtima Ting med Valle Härad i Bolums gästgivargård.

Av största intresse var nu Prow. medicus S. Westmans yttrande. Hans Gunnarssons liv hängde på en skör tråd. Westmans yttrande kunde vara avgörande för om Hans skulle få leva eller dö. Doktorn tänkte först att ett mord ”af så excempellös wildhet” verkligen inte kunde vara begånget av en människa med fullt förstånd. Han hade sedan haft långa samtal både ensam med Hans Gunnarsson och tillsammans med fånghuspredikanten. De talade både om mordet och ”åtskillige andra ämne” och inte under något av dessa samtal kunde något ”förståndets förvirring” förmärkas. Westmans slutsats blev: ”är sålunda min öfwertygelse att Hans Gunnarsson äger all den sinnes- och själsfullkomlighet, som kräfwes för att wara fullt answarig för sina handlingar, . . .så sant mig Gud hjälpe till lif och själ.”

Annas far var också kallad till förhör. Han hade intet mer att säga än att han ”önskade endast såsom den afdagatagnas anförwandt” att Hans Gunnarsson måtte för sin missgärning lida det straff vartill han enligt lagen blir dömd.

Åklagaren instämde och överlämnade till domstolen att fastställa domen.

 Tingssal från 1776. Foto Birgitta Saunders

Hans Gunnarsson fördes ut ur rättssalen och efter överläggning meddelade Rätten sitt beslut. De dömde Hans Gunnarsson ”att för denna missgärning mista Lifwet och halshuggas”.

Domen skulle dock underställas Göta Hovrätts prövning och Hans förpassades åter igen till Länshäktet.

Hovrättens dom blev den samma som Häradsrättens: ”till straff och andra till warning mista lifwet genom halshuggning”.  

Hans Gunnarsson författade därefter en nådeansökan till Kungl Majt.

”Stormägtigste Allernådigste Konung!

Enligt Högloft Kongl Hof Rättens Utslag af den 20de December förledet år, är jag mig till straff och andra till Varning, dömd att mista Lif mitt genom halshuggning, Men ack, Stormägtigste Allernådigste Konung! mildra af nåde detta hårda straff visserligen var för varje rättänkade varelse, detta ett rysligt uppträde och sådant är äfven af mig inför min Gud och hela verlden bekänt, med tillkännagifvande att ingen menniska, blott och allena jag, hafver deltagande i detta Brott men igenom min svåra hufvudyra eller Sinnessvaghet har jag fallit på denna bedröfveliga verkställighet, I anseende härtill, gjör jag mig den säkra förtröstan, att en nådig Konung, som i allt åsyftar sine undersåtars timliga och eviga väl, så vidh sig gjöra låter förunnar mig behållning ’af Lifvet, intill dess att den nådige Guden i sin allvishet behagar kalla mig hädan, så att jag, igenom en mer och mer tilltagande ånger öfver mitt begångna brott kan komma att försona mig med min Frälsare och Försonare, men skulle denna min underdåniga Suppliec ej blifva bifallen, är min allerödmjukaste begäran, för att det måtte blifva utrönt att detta Brott är genom Sinnessvaghet af mig begånget, Jag måtte på en viss förelagd tid, och af vederbörlig Läkare, på något Hospital blifva undersökt. I djup underdånighet och i hopp om Nåd, framhärdar

Stormägtigste Allernådigste Konung!

Eder Kongl Majt!

Underdånigste och Trogligste undersåte

Hans Gunnarsson”

Inte heller Konungen såg någon anledningen att ge mördaren något annat straff än döden och avrättningsdagen bestämdes till den 26e april 1820. Denna dag låg fast och då avrättades även den då 56 årige Hans Gunnarsson på galgbacken vid Billingen, men det gick inte helt utan missöden, som kunde ha stod länsmannen dyrt.

Allt var klart för avrättningen ”spettegården” var redan ”satt” och skarprättaren med sin yxa stod på platsen, men fångskjutsen hade av någon anledning blivit fördröjd, så att delinkventen saknades. Nervös häröver red länsmannen fram och åter mellan landsvägen och stupstocken och blev allt nervösare. När skarprättaren slutligen frågade vad detta var för spektakel kunde länsmannen inte behärska sin ilska över dröjsmålet och skarprättarens fråga, utan svarade bryskt:

Dra du åt helvete – här har du inget att göra! Ge dej iväg!”

Ja, då får befallningsman hugga själv då, Adjö!” svarade skarprättaren, som råkat få se den väntade fångskjutsen närma sig, men beredde sig ändå för sin avfärd.

I detsamma såg också länsmannen skjutsen och fick orsak att ångra sin häftighet. När skarprättaren på anrop om att stanna, förklarade, att han redan fått sina order och icke lät sig övertalas att lyda andra sådana, förrän länsmannen pungat ut med 400 daler extra för besväret. Detta var på den tiden en stor summa och motsvarade ungefär hans årslön.

Transport av fånge

Under den tid som underhandlingarna mellan länsmannen och skarprättaren drog ut, hade fångskjutsen anlänt till avrättningsplatsen och de denna åtföljande fångknektarna fört Hans till stupstocken, där allt gjorts i ordning för exekutionen, som ändå lät vänta på sig.

För knektarna och åskådarna gick väl något an att så stå och vänta men för delinkventen blev detta till slut för mycket och orolig, måhända även generad av de gloende åskådarnas blickar, skrek han:

Sjönna ere! Här ä summe fôlk sum fåtiar på mäk! –u-u-u-u-!”

Orden hördes kanske inte så långt, men de som stod närmast hörde det. Sa han att dom skulle skynda sig? Kunde han mena det? Ville han verkligen att dom skulle skynda sig? Ja, det ville han nog. Det fanns liksom inget val för honom. Han var redan framme vid stupstocken. Om ett ögonblick skulle allt vara slut, men länsmannen och skarprättaren hade kommit ihop sig och under diskussionens gång fick delinkventen vänta. Han blev orolig. Tyckte det blev obehagligt att stå där med allt folket stirrande på honom.

”Sjönna ere! Här ä summe folk som fåtiar på mäk! -u-u-u-u!”

Sen föll bilan och mördaren fick betala för sin ogärning, men om skarprättaren fick sina 400 daler extra vet vi inte…

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 25

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken