I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

KALLE PÅ KLINTEN.

Ruinen efter torpet Klinten i Gundlered Ornunga

I Gundlereds by i Ljurs socken fanns det förr nio torp. På ett av de nio torpen bodde en gammal soldat som hette Petter Ekman. Petter och hustrun Elin hade tio barn. Sonen Gustav drev några år smidesrörelse på arrenderad tomt i Korpås. Alexander började den tillverkning av lantbruksmaskiner som sen kom att få heta Ljurhalla Tröskverksfabrik, trots att den inte alls låg i Ljurs socken, utan i Ornunga.

Sonen Karl övertog torpet Klinten som låg på faderns mark. Han var en i hög grad eftersökt och uppskattad dagsverkare på den närbelägna gården Korpås. Särskilt var han övermåttan flink med sin lie. Ryktet att göra två mans arbete var han själv mycket angelägen om att upprätthålla. Sak samma när det gällde mejandet vid sädesskörden.

”Jag kommer”, kunde han säga, ”men får jag inte två upptagerskor går jag hem igen”.

Havreslåtter på Hallavadet i Ornunga socken

På det villkoret hade han en dag inställt sig i Korpås. Men på något sätt så snärjde det till sig i sista stund, så det fanns bara en upptagerska till hans förfogande, nämligen ”Dala Rika”. Hon var dock lika känd på sitt håll för otrolig raskhet och uthållighet, då hon satte den sidan till. ”Dala Rika”, som egentligen hette Johanna Fredrika Dahl, var dotter till soldaten Lars Dahl på Mellomgården i Ornunga och halvsyskon till Anders, som dog i en mordbrand på Mellomgården när han var fyra år gammal. För det fick förövaren Gustaf Kvick betala med sitt huvud på galgbacken i Mörlanda 1845. ”Dala Rika” var gift med ”Arabissen” som berättas om på ett annat ställe här i boken.

På sädesfältet brummade Kalle och ville gå hem då han inte ansåg sig värdig någon av de upptagerskor som fanns tillgängliga, inte heller Rika. Man enades dock om en kompromiss. Kalle skulle börja slå, men om det visade sig att Rika blev så mycket efter att det hindrade honom i arbetet, skulle någon av de andra mannarna avstå sin upptagerska och lämna över henne till Kalle.

”Om, ja”, sa Kalle och satte i gång i med lien.

Rika följde honom hack i häl. Snart kastade Kalle av sig den varma rocken. Rika fortsatte envist att följa honom tätt inpå. Kalle svettades och slängde av sig västen. Det hjälpte inte heller. Han försökte öka tempot ännu mer, men Rika följde honom hack i häl. Så höll de två arbetarna på och jagade varandra, utan att Kalle förmådde nå det försprång som hon trodde sig vara kapabel till.

Han blev mer och mer irriterad, men när naturen trängde på var han ändå tvungen att göra ett litet avbrott för en viss förrättning, som skulle gå fort att ordna. Rika var snabb att kommentera Kalles påtvingade paus:

”Det är bäst Kalle kastar av sig byxorna med”, lät då den omöjliga Rika, ”så slipper han att sinka sig på detta vis.”

Den gången fick Kalle så att han teg och Rika kasserade hem dagens bästa poäng.

 

Arabissen och ”Dala-Rika”

Så blev ”Dala Rika” sädesfältets okrönta drottning.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: