I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

“STINES-LARS”

Torpet Ledet och ”Lotta på Ledet”

På Petter Olofsson, ”Kala-Petters”, ägor söder om Iglabosjön i Ljur låg ett torp, som hette Ledet. Det hade hört till Iglabo och varit belagt med en så hård dagsverksskyldighet som två dagar i veckan. Kalle och Kristina som berättas om i ”Ledsbackabarnen” var födda på detta torp. Läsa deras fruktansvärda berättelse här: www.iglabo.se/b52.

Alldeles bredvid Ledet fanns ett litet område som kallades Thån, eftersom det var så magert att det var svårt att hålla djur där. Andra hälften av 1800-talet bodde här i den gamla backstugan, som var rucklig men nödtorftig stod kvar på platsen, Lars Pettersson, alias ”Stines Lars”, född 1826 på torpet Gärdet.

Backstugan Olofstorpsstugan Herrljunga Foto Erik Björnänger Vänersborgs museum

Lars var en lång man, varför han hade en viss svårighet att komma in i sin stuga, vars dörr endast var omkring en meter hög. Han var gänglig och tunn, som man blir när man har för litet att äta. Utåt ville han dock visa upp sig som en värdig man och därför uppträdde han alltid i en gammaldags hög hatt när han väl lämnade sin stuga.

I 50-årsåldern slutade Lars med att arbeta. Han räknades för att vara sjuk, men förmodligen berodde kraftlösheten på att han hade för litet att äta. Han låg för det mesta påklädd på sängen.

Han hankade sig fram genom att leva på allmosor. Lars hade all tid i världen, eftersom han varken arbetade eller hade ett torp att ta hand om, men ändå försummade han att tvätta sig, och han var därför mörk i skinnet.

Om han var mindre noga med att vårda sin yttre människa, så var han desto mer noga med att tillfredsställa sina andliga behov. Han läste nästan ständigt uppbyggelselitteratur, som han lånade på grannställena Korpås och Iglabo. Båda var i slutet på 1800-talet centrum för den religiösa väckelsen i bygden. På en trebent stol framför sängen hade han biblioteket.

Han var enligt uppgift ”en snäll och gudfruktig man”.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: