I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

HINRIK MED OXEN

Hinrik och Rika Johanssons gård i Nårunga Åsgärde Foto Josef Åhman

I Nårunga socken söder om Vårgårda blev en gammal seg och välartad oxe berömd i slutet av 1800-talet. Denne tillhörde bonden Hindric Johansson på gården Åsgärde. Där bodde han tillsammans med sin syster ”Rika”, som även hon var ogift. De hade flyttat tillbaka dit i slutet på 1880-talet, efter att ha flyttat därifrån några tiotal år tidigare. Gården på Åsgärde hade deras far gift till sig när han äktade modern Anna Katarina. Moderns broder Anders och alltså Hinriks och ”Rikas” farbror Anders Johansson hade blivit mördad på Åsgärde när ”Rika” endast var ett halvt år gammal (läs om detta här: www.iglabo.se/b4)

Rika Johansson Foto Josef Åhman

Hindric och ”Rika” bodde inte i föräldrarnas gård utan i en liten stuga med bara ett rum och kök alldeles i närheten. Finrummet använde de förstås endast när de hade fint folk på besök, eller när det var symöte. Köket var deras hela hem och sängkammare för båda syskonen. Väggarna och taket i stugan var klädda med tunna träspån.

En dag var Hindric (som han skrevs in i födelseboken) eller Hinrik, som han allmänt kallades, på granngården Mellomgärde för att hämta de ”sätepetäter” som han köpt där på gården. Med sig hade han förstås sin trogne oxe och gödselkärra att köra potatisen i. Vare sig Hinrik eller oxen hade dock särskilt bråttom, för som Hinrik sa ”Kom inte petätera i jola på måndag, så fanns det val flera dar i den veckan att säta petätera på.”

Han var onekligen en praktisk och pragmatisk man som tog livet från den lugna och soliga sidan.

Hinrik Johansson (1851-1935) Nårunga Åsgärde ”Hinrik med oxen”

Fotot ovan togs av grannen Lars Gunnarssons farfar denna dag då ”petätera” skulle hämtas på Mellomgärde. Lars berättade att när Hinrik visade den för systern ”Rika”ble hu först ärjer” för hon trodde att bilden tagits ”bara för å jära spektakel å’n”.

Sen tyckte nog båda att det var mest roligt och kanske var de även lite stolta, för fotot var senare med i ”ena tinning i Amerika”.

Om det var efter detta foto som Hinrik började kallas ”Hinrik med oxen”, vet vi inte, men i alla fall så blev det så han kallades därefter.

Håkan Brunnegård som var från en gård i närheten skrev följande:

”Ibland kom han till mitt föräldrahem för att köpa utsäde av något slag. Då åkte han ofta i »spjälakärran» som han ansåg vara något bättre att åka i än den andra.

Det var intressant att både höra och se de båda »kumpanerna». Ibland pratade Hinrik med sin oxe på det ädla västgötaspråket. Men det verkade som inte oxen riktigt förstod, vad han menade, och ändå var de båda infödda västgötar, men som vi vet, finns det olika dialekter inom vårt landskap. Kanske detta förklarar en del av språksvårigheterna. Men det fanns ord, som båda förstod. Då Hinrik rätt högljutt sade »hijt» vek oxen av åt vänster och vid kommandoordet »frå» gick han till höger. Vid »tjo» skulle farten ökas och vid ”to” sakta in eller stanna. Som man ser på bilden, är tömmen fästad vid hornen, vilket gjorde oxen svårmanövrerad.

 

”Ljurskaboa” vid tiden strax innan ”Rika” och Hinrik gick bort

Det blev naturligtvis inga långa resor. som de två gjorde. Till »Ljurskaboa» (Ljurs handelsbod) och till »Grevakvärna» blev det naturligtvis ärende ibland. Grannarna fick också ett besök emellanåt både med och utan oxen. En pratstund om gamla tider var inte det sämsta.

I sina unga år var Hinrik rättare på Hallanda egendom i Broddarp. Åtskilliga gånger har jag hört honom berätta om ”fogden (Jansson) på Hallanda”. Många havreforor var han med om under denna tid, då de körde dessa till Sörby (Floby) station for att säljas till uppköpare eller för vidare transport med järnväg.

Både Hinrik och Rika var mycket barnkära. Ofta fick vi gå dit med »slaktemat» eller med en brödkaka. Vid sådana tillfällen tog alltid Rika fram en hemmagjord »kaffekvärn». i vilken hon krossade någon böna. som tillsammans med litet vatten förpassades till den gamle trofaste »Petter», som alltid stod redo på spisen. Till kaffet vankades hembakta stora, rejäla kakor samt någon karamell ur struten, som alltid låg i köksbordets »skealöda».

Julkaka

Karamellerna var för det mesta köpta i ”Ljurskaboa”. Hinrik följde oss sedan till den närbelägna Pinalia, där han stannade för att se att vi kom ned för den och över bäcken för att sedan klättra över »strätta» utan att riva sönder varken »böxer» eller strumpor. Då han sig att allt gått som det skulle hurrade han några gånger till vår stora förnöjelse. Till jul gav Rika mina syskon och mej olika slags ”julabröd”, som vi skulle stapla upp på vår julahög hemma. Vi fick även pepparkakshästar och dito grisar, som vi fäste upp på en vägg.”

Tobaksflätor

Det berättas om Henrik att han var lite snål, så när han köpte sig en tobaksfläta delade han den i småbitar och tuggade bitarna omsorgsfullt och länge. Sedan lade han upp den tuggade tobaken på spishyllan för torkning så att han kunde stoppa den i pipan och röka för att slutligen snusa askan. Inget av livets väsentligheter fick gå till spillo.

Rika och Hinrik förde ett så gott liv som en enkel torpare kunde göra i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Båda fick leva tills de blev över åttio år gamla innan de båda syskonen gick nästan hand i hand in i det eviga livet.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: