I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

​TILLSTÅND ATT TIGGA

TIGGERI

Tiggarbricka från Arboga med påskriften ”Tillåten tiggare inom Arboga”

Att tigga till sitt uppehälle är idag fullt lagligt. Tidigare benämndes det även “bettleri” och det som gavs kallades, och kallas fortfarande, allmosa. Det har dock inte alltid varit lagligt att tigga i Sverige.

För att kontrollera tiggare utfärdades från 1500-talet och framåt tiggarpass, ett intyg som visade att en person hade rätt att tigga.

Drottning Kristina lät i 1642 års ”tiggareordning” slå fast att ansvaret för de fattiga i första hand låg på de anhöriga och i andra hand på den egna församlingen, som borde uppföra sjukstuga och fattigstuga för gamla och sjuka samt barnhus för de föräldralösa.

Tiggeri var länge ett billigt sätt för socknen att ta hand om sina fattiga. Från 1698 fick den som hade ett fattigpass vanligtvis bara tigga inom socknens gränser. På vissa ställen i landet infördes så kallade ”ståtarkungar”. Dessa hade som uppgift att mota bort tiggande som kom utifrån. Genom passet fick den fattige en hembygd. Tiggeri med tiggarpass ersattes efter 1817 med rotehållning av fattiga. Tiggeri utan giltigt pass, så kallat ”olovligt bettlande”, betraktades som lösdriveri, vilket var förbjudet.

Från Gillberga berättade Knyt Lilljebjörn, uppvuxen på ett av socknens största Gods, odenstrand, om nödåren i början av 1770-talet. Han skriver följande: ”Allmogen måste för det mesta använda barkmjöl för sitt uppehälle. Stora flockar av uthungrade människor kringströko, och det hände ej sällan, att sådana funnos vid vägen, liggande döda på sin tomma tiggarpåse. I mina föräldrars hus kokades för kommande tiggare i en särskild gryta, som af tjänstefolket kallades kalfhagen för dess storleks skull. Epidemier av olika slag, i synnerhet rödsot, utbredde sig och gjorde en otrolig förödelse. Under missväxtåren 1772 och 1773 utdog på flere smärre hemmanslotter och torp hela innebyggarpersonalen. Så bortburos till grafven från ett torp under Odenstad inom tvenne veckor husbonde, matmoder, dräng och piga samt tvenne fullväxta döttrar.”

Från 1847 fram till 1964 var tiggeri förbjudet i Sverige. Tiggeri sågs som lösdriveri och tiggare kunde straffas med straffarbete på fästning eller spinnhus.

”JOFFA”

Nils Johan Nilsson ”Joffa” framför sin fallfärdiga stuga

När inget annat hjälpte fick man tigga, så som hände med Nils Johan Nilsson Juffa, eller ”Joffa” kallad. Han föddes i Ljusfjäll Vilhelmina 1849 och var son till en svensk kvinna och en norsk same. Han hade turen att få gå i svensk lappskola och kunde både läsa, skriva och räkna. När ”Joffa” var ung pojk drabbades han av smittkoppor och detta gjorde honom både stendöv och ”tokig”.

Stationshuset i Holmselehamn 1939 efter att banan lagts ner

Han var inte förmögen till ett normalt arbete och fick därför försörja sig genom tiggeri. Från sin usla stuga vid Sågån i Lövliden kunde han se tågen till Holmselehamn komma och gå.

Trots sin fattigdom upplevdes ”Joffa” som en god granne och Lövlidenborna kom alltid ihåg honom när det bakades tunnbröd och när julgrisen slaktades till jul.

Vintertid gick ”Joffa” ofta iväg på tiggarturer söderut i landet och när han kom tillbaka hem var hans kälke alltid fullastad med varor som han lyckats tigga ihop.

Den 29 september 1928 hade den då åttiåriga ”Joffa” varit på besök hos en granne och på hemvägen gick han längs rälsen på järnvägsbanan hem mot sin stuga. Sträckan mellan Lövliden och Holmselehamn var ett stickspår till inlandsbanan och dessutom var det inte särskilt eftertraktat att skicka gods eller folk på denna linje så det kom inte så många tåg så “Joffa” var inte särskilt orolig för att promenera på banvallen. Just då kom emellertide ett tåg från Holmselehamn. När det närmade sig den gamla mannen på spåret upptäckte lokföraren förvisso honom och signalerade vilt, men eftersom “Joffa” var döv hörde han inte tågsirenerna. Han fortsatte lugnt och tryggt framåt i spåret. Lokföraren slog till bromsarna, men hann inte få stopp på tåget och fullständigt omedvetande om den förödande kraft som kom med mördande hastighet mot honom fortsatte “Joffa” sin promenad hemåt. Loket träffade honom obarmhärtigt och han dog på fläcken.

Mindre än en vecka efter att ”Joffa” så brutalt blivit nedmejat av tåget lades all persontrafik på denna järnvägslinje ner.

”ETTÖRES-HALLGREN”

Porträtt av Per Albert Hallgren, kallad ”Ettöres-Hallgren”, född 1842 och död 1911. Foto från 1900, Örebro läns museum

Ett annat verkligt original som tiggare var Per Albert Hallgren boende i Kumlatrakten i slutet på 1800-talet. Han tiggde av officerare och manskap på övningsplatsen Sannahed vid Kumla. Om Hallgren berättas att han alltid var först på plats vid mötena. ”Snälla goa stilige herrn skänk en peng till den goda saken”, var hans stående ramsa till de övande soldaterna. Han tiggde ettöringar och fick han mer gav han pengar tillbaka. Han kanske klarade sig bra på sina ettöringar för på Sannahed fanns det 2500 soldater på denna tid.

TIGGARSTOCK

Tiggarstock vid St. Peders kyrka Gamla Lödöse

Förutom att tigga personligen fanns det mer subtila sätt att be om hjälp. Ett sådant sätt var tiggarstocken. Den placerades vid kyrkan i socknen och där fanns det då i regel också en fattigbössa, så att förbipasseranden eller kyrkobesökare kunde skänka en slant till de fattiga.

Fattigbössa med påskriften: ”Gifwen och eder skall warda gifvet. Luk. 6:38”. Foto Hilding Mickelsson

När prosten kom på visitation till Hols kyrka år 1721 fick han veta att somliga begärt att få sätta upp en tiggarstock vid landsvägen vid kyrkan. Han beslutade då att inte förvägra dem detta eftersom det skett på andra ställen med gott resultat och noterade även att de gudfruktiga resenärer som passerade kyrkan nog gärna skulle skänka en penning.

ROTEHJON

”Tåars-Johan” Sätunas sista rotehjon. Foto Gustaf Holm 1890 Västergötlands museum

Tiggare gick från hus till hus för att få hjälp, men det var helt och hållet på eget bevåg. Rote- eller kringgång var däremot en av socknen organiserad hjälp till de allra fattigaste. Systemet innebar att ett antal gårdar tillsammans försörjde ett eller två så kallade rotehjon.

Fattigklubba från Söderala tillverkad 1689 Foto Thomas Adelsson Nordiska museet

Ett rotehjon fick gå från gård till gård under året och få husrum och mat eller endast mat. Antalet rotedagar, alltså dagar rotehjonet skulle stanna på var gård, bestämdes av sockenstämman utifrån hemmanets storlek. Som ett bevis för att rotehjonet fick gå runt till gårdarna bar han på en fattigklubba eller fattigbräda.

FATTIGHJONSKORG

Torp med fattighjonskorg framför

När hjonet inte längre orkade gå själv mellan gårdarna bäddades de ner i så kallad rotehjonskorg som sedan bars eller fraktades mellan gårdarna. Det är lätt att tänka sig att dessa stackars fattiga och för det allra mesta gamla människor kände sig som en belastning i dubbel bemärkelse.

När hjonet inte längre kunde ”hålla tätt” fick de flytta ut med sin rotehjonskorg till något fähus eller annat uthus, och det var inte alls säkert att någon tog ansvar för att hjälpa dem med hygien eller kläder. Då visste de att nu var det bara en väntan på det oundvikliga. Ingen hjälp fanns mer att få. I denna kista ovan mark fick de invänta befrielsen.

GÅ PÅ SOCKNEN

Kristinehamns sista fattighjon

En annan typ av ambulerande ”utanförsmänniskor” var de som ”gick på socknen”. En sådan var Jon Håkansson i Borgstena norr om Borås. Han hade lov att stanna endast en dag på varje ställe, vare sig det var sommar eller vinter, vardag eller helgdag. Därefter var han tvungen att gå vidare. Sockenborna var ålagda att köpa kläder åt honom men många tyckte att detta var en onödig kostnad och valde att byta bort dem eller köpa färre plagg än vad som var bestämt och på så sätt göra sig en hacka själva. När sockenstämman upptäckte detta bedrägeri beslutade den att Jon skulle visa upp sina kläder regelbundet för kontroll.

Fattigstämpel Nr 40 från Väse

I Bredared också utanför Borås hade soldaten Gös fött och vårdat den gamla pigan Kjerstin Thoresdotter under ett år och fått betalt av socknen för sin insats, men så tyckte sockenstämman att det blev för dyrt och att socknen själv skulle ta hand om den gamla tanten. Hon skulle vistas två dagar på varje gård och sen ”transporteras” vidare till närmaste gård. De kläder hon behövde skulle ropas in på auktion och fattigkassan skulle betala dessa.

Även om en sockenstämma beslutat att en fattig skulle omhändertas av en viss person eller gård, så betydde inte detta att det gjordes med välvilja eller på ett mänskligt sätt. Det berättades i Habo 1773 att nämndemannen Anders Carlsson i Släbråten behandlat de fattiga med ”okristlig hårdhet” och motsträvigt sörjt för deras underhåll.  Sockenstämman varnade honom att om hans misskötsel fortsatte skulle stämman vidtaga åtgärder mot honom.

Psykiskt sjuka kunde skickas på rotegång om de var för besvärliga att ha i fattigstugan eller på annat sätt svårplacerade. Ibland bands dessa personer fast, antingen inne i stugan eller i något uthus. Vissa var så snurriga eller förvirrade att de behövde ständig övervakning. I vissa fattigstugor fanns det till och med en isoleringscell där dessa personer kunde spärras in. Gammal, sjuk eller kriminell, var ungefär det samma på denna tid.

Knätte kyrka Foto Gustaf Ewald 1927

Inte ens när ett fattighjon dött kunde han vara säker på att bli behandlad med respekt, vilket visade sig i Knätte år 1765. Knätte socken låg nordost om dåtidens Bogesund, numera Ulricehamn. Kornetten Pehr Gudheim på Björkelund anmälde till sockenmännen att den gamle fattige mannen Anders Andersson Udd, som flyttade runt från ett hem till ett nytt varje dag, hastigt hade dött hemma hos Jon Jacobsson i Kjättetorp. Jon Jacobsson hade tillsammans med några andra bönder slängt den döde ”nästan blott och bar” på en släde och kört honom till Knätte by, med avsikt att låta kyrkvärden ombesörja den avlidnes begravning. För detta okristliga förfarande utan respekt för den döde, fick Jon Jacobsson böta 4 daler silvermynt.

Läs nästa avsnitt TEMPEL ÖVER SVENSK FATTIGDOM www.iglabo.se/b173

Om du inte läst del 1 kan du göra det här: www.iglabo.se/b171 

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: