I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

IDYLL ELLER AVGRUND

TORPARIDYLLEN

Relativt välmående torparfamilj vid torpet Lövhagen tillhörande Julita gård i Julita socken

Ordet torp väcker känslor hos de mesta av oss lite äldre personer, speciellt om vi växt upp på landet. Det finns något enkelt, vackert och substantiellt i detta ord och det som det står för. Det väcker drömmar om det enkla livet med evig sommar, blommande ängar och lekande barn.

Sverige hade som flest torp i mitten på 1800-talet, då det fanns runt 100 000. 50 år senare hade antalet halverats. Torpen övergavs när det blev möjligt för dem som inte ägde sin jord att hitta arbeten i industrierna vilka växte upp som svampar i slutet på 1800-talet. De torpare som ville och kunde, friköpte sina torp och den mark de så mödosamt odlat genom generationer. 1943 försvann de ”äkta” torparna när det blev förbjudet att bruka annans jord och betala arrendet genom dagsverken. Torpen som institution försvann, byggnaderna omvandlas ofta till sommarstugor för de välbeställda och många torpare blev fabriksarbetare i städerna.

Det var helt säkert mycket enkelt och sparsamt på samtliga torp under 1800-talet även om en hel del av torparna lyckades väl och kunde mätta familjen. En del av dessa torparbarn kunde till och med skaffa sig en egen liten gård och få ett bättre liv.

MISSVÄXT OCH FATTIGDOM

Men så här ”idylliskt” var det inte för alla, tvärtom fick många lida och utstå oerhörda påfrestningar och umbäranden. För den som var sjuk eller utan arbete var livet speciellt hårt i 1800-talets Sverige. Socknarna hade förvisso plikt att ta hand om sina utslagna, men det skedde högst motvilligt, och med så små utgifter som möjligt. Vissa år blev det speciellt svårt när skördarna slog fel då det blev missväxtår. Dessa inföll under ett flertal gånger på 1800-talet. Den sista riktigt stora missväxten i Sverige inträffade 1867–1869.

1867 var ett ovanligt kallt och fuktigt år, speciellt i norra Sverige. Efter en fin vår 1868 kom en långvarig torka som höll i sig ända till början på hösten. I juli var hettan tropisk. Bönder och torpare tvingades se hur säd och gräs brände bort på åkrar och ängar. Mjölken från korna sinade och var ofta blodblandad som en följd av kornas tomma magar och försök att idissla det som inte fanns. Kor, grisar och hästar måste nödslaktas på grund av bristen på mat och vatten.

Säden kunde inte växa på de torra åkrarna så det blev inget mjöl att tröska fram. I kvarnarna maldes i stället halm, bark, mossa och skott av lind för att få fram något som kunde ersätta det riktiga mjölet. De allra fattigaste livnärde sig på välling gjord på malda ben och råghalm och några blandade till och med fårspillning i mjölet för att få något som helst i magen.

Under de här åren var det många som fick gråta sig till sömns när magen skrek efter något att fylla den med. När barnen grät sig till sömns över de skrikande magarna, blev smärtan för föräldrarna dubbelt, de var inte bara hungriga och utmärglade själva, de tvingades även se sina barn lida och tyna bort av bristen på näring.

Stuga i Lekvattnet Foto Nils Keyland

I en uppteckning från Lekvattnet i Värmland beskriver en bonde hur han passerar en gård där han känner folket men där det är märkligt tyst och stilla. När han går in förmår änkan i huset nätt och jämnt sätta sig upp på grund av hunger. Hennes söner ligger tysta och livlösa i sina sängar fast det är mitt på dagen.

Två fattigpojkar på 1800-talet

Många dog i vad som kallades för ”svältfeber”, som förvisso inte var någon direkt sjukdom, men inte desto mindre skördade oerhört många offer. I ren desperation blev vanligtvis ärliga människor tvingade till tjuvnad. Antalet människor dömda för stöld fördubblades. Året efter hungersnöden, 1869, slogs också ett dystert rekord för fattigvården, det fanns då över två hundra tusen registrerade understödstagare i riket, nästan 10 procent av landets befolkning.

Hunger och fattigdom har funnits i alla tider, och i en tid utan sociala skyddsnät var steget mellan bärgning och fattigdom kort, liksom mellan fattigdom och total misär. Bränder, sjukdom, dödsfall eller handikapp i familjen kunde snabbt göra situationen katastrofal.

Synen på dem som inte klarade av sin egen försörjning var ofta negativ under åtminstone under den första delen av 1800-talet. De bättre beställda menade att de fattiga hade sig själva att skylla.

Att den allmänna fattigdomen var utbredd var en sak, men nöd var något annat. “Husvillhet, nakenhet, hunger eller vanvård” skulle leda till åtgärder, som det stod i ett bystämmoprotokoll. Ända sedan 1600-talet hade ansvaret för de nödställda fallit på i första hand hushållet, i andra hand socknen. Ansvarsstrukturen byggde på den så kallade ”hustavlan”, som gällde långt in på 1800-talet.

Enligt denna, från början publicerad i Luthers lilla katekes, var världen organiserad enligt ett strikt och rangordnat schema. Där hade varje stånd, yrkeskategori och hushållsmedlem sin speciella plats.

Kvinna och hennes dotter framför fallfärdig backstuga i Enskede Stockholm Foto Ivar Nilsson 1906

I respektive grupp fanns en överhöghet med rätt att straffa underlydande, men denne var också skyldig att sörja för dem. Husbonden skulle vara som en far inte bara för sin familj utan också för tjänstefolket. Gamla föräldrar som inte längre orkade arbeta skulle tas om hand av barnen och pigor, drängar och arbetare hållas med mat, husrum och kläder. Så här sas det bland annat i Luthers Lilla Katekes: ”När var och en sin syssla sköter, då går det väl, vad än oss möter”.

Så långt var allt i sin ordning. Det var människor som föll utanför det här systemet, som inte ägde jord, som inte hade anställning eller anhöriga som kunde sörja för dem, som hamnade utanför varje typ av skyddsnät.

Fattighjonet Kristoffer Leonard Osbäck i Väne-Ryrs församling, i triangeln mellan Vänersborg, Trollhättan och Uddevalla, någon gång innan han lämnade sin backstuga 1911.

Foto: Olof Jonsson, Vänersborgs Museum

De betraktades som ”försvarslösa”, ett begrepp som efterhand blev synonymt med det starkt negativa ”lösdrivare”. Och under 1800-talets lopp blev de allt fler, när jorden inte räckte till för att försörja den växande befolkningen.

Prästen, läkaren och riksdagsledamoten under andra delen av 1700-talet, Anders Chydenius, beskrev de fattigas situation så här måleriskt och tragiskt; ”Träla i andras arbete, så länge du orkar, vräkas bort i armod på sina gamla dagar och dö i uselhet”.

FATTIGVÅRD

Några statliga regler för fattigvården fanns inte under första halvan av 1800-talet, bara en allmänt hållen stadga från 1788. I den angavs att socknarna hade ett ansvar för sina nödställda, enligt hustavlans system räknades socknen som ett utvidgat hushåll, men att de själva fick bestämma hur hjälpen skulle se ut.

En kvinna vid sin stuga i skogen i Östmarks socken i Värmland Foto Nils Keyland Nordiska Museet

Från och med 1811 hade socknarna rätt att ta ut skatt för fattigvård, men det var ingen plikt. Olikheterna inom riket var därför stora. Små socknar ansåg sig inte ha råd med någon fattigvård överhuvudtaget. Där var de utblottade hänvisade till tiggeri, något som i sin tur inte sågs med blida ögon. I andra socknar var detta förbjudet och fattigfrågan löstes på andra sätt.

Även om inte alla socknar hade organiserat fattigvård så sent som på 1800-talet fanns det vissa socknar som hjälpte sina fattiga långt innan.

I Gällstad i närheten av Borås beslutade sockenmännen 1736 att tillsammans skjuta till allmosor till den 110 år gamla och skröpliga hustrun ”Jut-Ingri” eftersom endast ett fåtal av dem var villiga att ställa upp och sköta henne. När den gamla gumman dog, 114 år gammal, lämnade hon efter sig ett par skor och en tröja som såldes för 19 öre samt en gammal kista som såldes för 20 öre. Sockenmännen beslutade att dessa pengar skulle delas ut till de fattiga.

Läs fortsättningen i morgon!

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: