I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

VILA I OVIGD JORD

Spöket är inte något slags ande utan en kropp som för tillfället fått liv och rörlighet igen. Man band ihop benen på den döde för att han inte skulle kunna gå igen, man bakband händerna på honom för att han inte skulle kunna gastkrama de efterlevande, man lade in en stoppad tobakspipa och en fylld brännvinsplunta i kistan för att göra det trivsamt i graven, och man förde in något föremål i munnen på den döde för att han vid eventuell gengång skulle hålla sig tyst.

En gengångare skall en gång vid förfrågan hur han hade det ha svarat:

”Det är litet varmt, men en vänjer sig snart.”

Detta allt gjorde att man var ytterligt rädd för gengång. Graven i vigd jord gav otillräckligt skydd. Det hände att man grävde upp en besvärlig gengångare och förde honom till en torvmosse och där sänkte ned kistan i en så djup grav att vattnet steg över den. Då först måste den döde hålla sig stilla.

Dannikehäxan hittad i Rydets mosse utanför Borås. Hon var begravd i en träkista i ovigd jord…

Borås museum äger ett sådant i en mosse påträffat likfynd. Den döda hade bland annat fått med sig i kistan både pengar och tobak och en holländsk kritpipa. Saker som hon väl dock måste ha haft svårt att få någon glädje av där hon låg med händerna bakbundna.

Att inte få vila i vigd jord var väl det värsta man kunde tänka sig. Offer för obeivrade barnamord lät i nattens mörker höra sitt späda gny, inte tillrättakomna drunknade skriade sin ångest på sjöfåglars vis och i ovigd jord nedgrävda mördade blandade sitt jämmer med stormens tjut. Den som hade öron av rätt slag att höra med, han hörde det. Alla saknade de den vigda jordens ro för sina kroppar.

Kroppen hade ett slags liv med en del funktioner i behåll. I Svältbygderna var spöktron ännu på 1870-talet allmän. Där en äldre person avlidit var det nästan regel att han efter döden fortsatte att ge livstecken ifrån sig.

General Erik Gustaf Lilliehöök af Fårdala, född 1807 på Sällerhög i Asklanda socken. Son till kapten Anders Johan Lilliehöök och Charlotta Lovisa Stuart. Död ogift 1878 på Sällerhög i Asklanda

Efter den gamle generalens på Sällerhög död spökade det fruktansvärt. Vid bouppteckningen exploderade en lampa. Ett par stearinljus på ett bord i rummet slocknade därvid och en del papper sopades ned på golvet. Gården hade också sin ”Vita Fru”. Det var familjens gamla ankarfäste den verksamma fru Charlotta Lovisa Stuart, generalens moder, som gick igen och inte kunde släppa omsorgen om sina kära söner, den ogudaktige lantmätaren och den fromme generalen.

Julhalm är utspritt på golvet i en stuga i Hudene 1903 Foto: Gustaf Ewald Vänersborgs museum

De döda firade ottesången i kyrkan före den levande menigheten. Då lämnade de döda sina gravar för att få delta i ottan. I de gamla hemmen lade man sig vid julen i den införda halmen på golvet och avstod sina för julen nyupprustade vanliga sängplatser åt besökande avlidna anförvanter. För deras räkning fick också maten stå framme på bordet över hela helgen.

Liksom spökena själva kunde uppträda i mycket materialiserad gestalt var detta förhållande även med djävulen. Berättelserna om dennes personliga uppträdande anknyter här som annorstädes mest till hans försök att ställa till obehag för tjänstgörande präster. Vid en visit hos prästen i Nårunga uppträdde han sin vana trogen anstötligt och rev sönder prästens predikokoncept för kommande söndag. För att bli av med honom en gång för alla beslöt prästen att statuera ett exempel. Med en nål stack han ett hål genom fönsterblyet och tvingade så den lede att pina sig ut genom detta. Det fick gå, men arg var han och det osade svavel över hela kyrkbyn.

Asklanda kyrka 1861

Vid ett tillfälle avlägsnade han det ena hjulet på prästens vagn när denne var på förrättning i Asklanda kyrka, med den följd att han av prästen blev tvingad att själv med händerna gripa om den tjärade hjulaxeln och springande vikariera för det bortkomna hjulet under återfärden till Nårunga.

Asklanda gamla prästgård 1912

Dessa gamla prästsägner berättade Oskar Lidén i sin bok Svältorna. Han hade fått dessa berättelser av sin farfar som i likhet med sin maka i sin ungdom haft anställning i Asklanda prästgård.

Blåkullafärderna skärtorsdag dirigerades ju också av djävulen själv, liksom han presiderade som fördomsfri värd vid de animerade festerna på stället i fråga. Dessa färder förblev länge en realitet i folkföreställningen. Vid ett tillfälle blev en kyrkklocka i bygden sönderskjuten vid ett försök att med en ordentlig kula träffa en häxa som skytten i fråga trodde sig ha sett uppe i torngluggen. Det förekom också att man korsmärkte de stenplattor som ingick i skorstensbygget för att häxor och trollpackor inte skulle kunna komma in den vägen.

 Ellakors är en rund amulett av silver att hänga om halsen. Korsen användes i södra Sverige och i Danmark framför allt under 1700- och 1800-talen för att förebygga och bota sjukdom. Här finns inskriptionen IHS (Jesu, Herren, Sonen)

Ett universalmedel mot trolldom och ondskans makter av alla slag utgjorde korsmärken, femuddar, hakkors och bokstäverna IHS (Jesus). Något av dessa skyddstecken anbragte man gärna på redskap och husgeråd, för att inte ondskans makter skulle blanda sig i de förrättningar dessa representerade. Även boskapsdjurens klövar försågs gärna med sådana skyddstecken. Till eget skydd kunde man bära på sig en liten trollpung med profylaktiskt innehåll, svavel, vitlök, dyvelsträck och annat. Till skydd mot åskslag murade man här som annorstädes i de södra delarna av landet in funna stenåldersyxor i skorstenspipan eller lade in dem i trossbottnarna.

Till slut en verkligt lärorik spökhistoria.

Det var en varm sommarnatt. Missionspredikanten Fredrik Andersson i Halla var gående på hemväg från Vårgårda. Plötsligt drog det sig ihop till ett åskväder. Då han kommit till Korpåsliden brakade det löst med blixt på blixt, knall på knall. Och vid skenet av en blixt upptäckte han nu strax invid sig en kvinna med utslaget hår och fladdrande svepning. Andersson skrek till och tog till benen, och när han kom hem var han alldeles slut.

Följande söndag predikade Andersson i Ljurs missionshus och delgav därvid åhörarna sin upplevelse som bevis på hur djävulen ännu bedriver sitt spel bland de oomvända. En kvinna var nyligen avliden på den gård där spökeriet förekommit. Så väl verifierad har väl sällan en spökhistoria sett dagen.

Bland åhörarna befann sig ”Nätta-Klara”, dotter till den försupne torparen och för detta soldaten Johan Nätt, som vid tiden i fråga vistades i Korpås. Hon var den som visste svaret på gåtan. Hon hade den sommarheta dagen i fråga deltagit i skördearbete på åkern vid liden. Ett i värmen överflödigt klädesplagg hade hon stuckit in i stenmuren vid vägen. När hon så på natten fick höra åskan mullra sprang hon ut som hon var för att hämta plagget. Och just då kom åskknallarna och Anderssons passerande av platsen. Hon hade hört Andersson skrika till och förstod att han blivit mycket skrämd.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: