I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

SMÅTORPEN

Sjötorp säteri i Larv

Norr ut från Valbergs by i Larvs socken, några kilometer öster om Vara, förde på 1800-talet flera vägar. En av dem förde till Sjötorps herrgård; det var den dagsverkarna dagligdags hade att vandra, som man kunde se av den hårt upptrampade stigen vid sidan om hjulspåren. Andra vägar förde djupt in i den mörka skogen. Följde man däremot vägen längst till vänster, den som gick fram just i själva skogsbrynet, kom man till de så kallade ”småtorpen”. På ena sidan om vägen hade man ”haget” och därinnanför låg småstugor och täppor om vartannat, och på den andra reste sig skogen med sina höga och rakvuxna gran- och furustammar. Även ladugården, där sådan fanns, stod rätt ofta längsmed ”haget” eller den höga skigärdesgården (gärdsgård av kluvet rundvirke), så att baksidan ersatte hägnaden, så långt den sträckte sig.

Stuga med skigärdsgård

Stugan bestod på småställena av ett enda rum med en liten skrubb eller ”kove” (hydda) bakom den ytterligt trånga förstugan. Ofta var den sammanbyggd med ladugården. De flesta småstugor bar även till det yttre spår av stor fattigdom. Välstånd och hemtrevnad blomstrade sällan i herrgårdarnas närhet, åtminstone ej på den tiden. Även om jordbiten var aldrig så liten, fick innehavaren ge sin dryga tribut i form av dagsverken.

Men det fanns även småstugor, som trots den yttre torftigheten vittnade om flit och hemtrevnad. Från den lilla »leen» (en mycket liten grind av granspjälor, som endast avsåg att vara till tjänst för gångtrafiken) förde en smal och väl upptrampad stig fram till stugans nötta gråstenstrappa, där hundrovan (tillhör familjen gurkväxter/RL) klängde på sin spjälställning omkring dörren. Framför sid- eller gavelfönstret stod en bibänk med ett par-tre halmklädda kupor. Och innanför det skyddande stängslet, som omgav bigården, hade i regel även några blomstånd en fredad plats. Där fanns akvileja, löjtnantshjärtan och brandgula liljor, vilka senare betraktades som en stor raritet i blomsterväg. Mera i skymundan stod den högresta och mörkbladiga munkaluvan (tillhör stormhattsläktet och är giftig). Barnen brukade leka med dess blå blommor. De drog av själva luvan, och se då vart blomman förvandlad till en »halvtäckare» med parhästar före, just en sådan fin vagn som herrskapsfolk bruka åka i.

Gamla växter vid en gård, fr.v. Daglilja, Riddarsporre, Akleja, Åbrodd, Malört, Luktsalvia och Libbsticka

Men vad som aldrig fattades även vid den minsta stuga, det var »abbrötabusken», (åbrodd, yvig halvbuske) »marta» (malört) och »sal-vie-loktebla» (luktsalvia). När gummorna skulle gå till kyrkan, brukade de alltid förse sig med ett par kvistar åbrodd eller några blad från luktsalvian. Sen satt de där och strök sig om näsan, medan prästen läste och predikade. Det var för att de inte skulle somna in, för trötta, som de var efter veckans slit och släp, som hade frestat på deras krafter. Några nejlikor och sockersmulor var också bra att ha till hands: sockret lindrade om de skulle få ett hostanfall. Gubbarna hade ju sitt snus att friska upp sig med, och kvinnfolken behövde något, de med.

Jönköpings läns museum

 

På väg till kyrkan i finaste kyrkkläderna

Men, som sagt, till kyrkan gick de, om de var aldrig så trötta. Bara de hade ”kyrkkläder”. Fattades de, som nog kunde vara fallet i många fattigmanshem, ja då kände man sig ensam och utestängd från både Guds och människors gemenskap. Då gjorde sig fattigdomen påmind och man stod utanför gemenskapen. De allra fattigaste fick göra oerhörda uppoffringar för att skaffa sig kyrkokläder som var tillräckligt fina för att få besöka Guds heliga hus.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: