I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

​STENMUR’N BLEV ALDRIG RIKTIGT FÄRDIG

Om man ville uppleva “tryckfel i Naturens stora bok, så skulle man åka till Svältorna i Gäsene“, skrev en gång skalden Vilhelm von Braun, som ibland vistades på Sällerhögs egendom i Asklanda socken.

Om man i dag kommer vandrande stigen från Algutsgärde och Nygärde i Ornunga socken upp till triangelpunkten vid Krabbegärde, som ligger 215 m.ö.h., i Vesene socken, Gäsene härad, så har man utblickar över en numera vacker bygd. Det “fula” och “förskräckliga” Svältorna har blivit en välansad odlingsbygd, där de större eller mindre stenmursomkransade åkerfälten sträcker sig ut mot skog och utmarker, så långt man ser mot Horsared och Marstorp i söder, Björkhem i öster och Bodagärde och Intabo i Vesene i norr. Skogsplantering och nyodling har gjort underverk.

Intabo, det var här Joel Andersson bodde. ”Joel i Intabo”, blev en legend redan i sin livstid. Nyodlare och den stenbundna markens besegrare.

86 år gammal dog Joel 1986 på Gäsenehemmet i Ljung. Ända fram till sina sista dagar var han lika minnesgod som förr och berättade gärna om de tider som varit.

Joel hade blivit TV-kändis. Hans rum på hemmet var fyllt med blommor. Det var från när och fjärran som okända människor, från Stockholm och ännu längre upp i landet, ville hylla denne stenmarkernas jätte.

Med kamraten Evald Johansson, som växte upp i dessa bygder, kom hembygdsforskaren och författaren Håkan Sandstedt då och då vandrande stigen från Baggebol över “Baggalia” till Joel på gården Intabo och fick nåden att sitta i hans kök och lyssna till denne väldige berättare, som i minsta detalj kunde utreda släktens gång, årtal och bygdens historia. Hans tal var gammeldags Gäsenedialekt med många diftonger.

Från föräldrarna August och Selma fick han och brodern Enoch år 1942 överta gården, som var 5 hektar åker och 72 hektar skog och hade som mest två hästar och elva nötkreatur. Mangårdsbyggnaden var en av de äldsta i socknen, troligen från 1723, men ombyggd 1830. Joel kunde följa sin släkt från Karl XII:s tid. Han hade i sin krafts dagar varit en verklig rese, stark som en björn. Han berättade själv hur han en gång bar plogen, som hade gått sönder, den tre kilometer långa vägen till affären i Vesene för att få den lagad. Hästen ville han spara till andra uppgifter.

Årens slit hade krökt Joel mot marken

Slitet och släpet hade med åren böjt hans rygg. Den var krum som kryckan på hans käpp, som fick bli hans stöd när han stultade omkring på sina marker.

Utanför köksfönstret ringlade sig de väldiga stenmurarna bort mot skogsmarker, som en gång hade varit en del av Svältorna. Det var dessa hägnader som Joel och brodern Enoch släpat ihop under åren som gått och som genom hårt arbete och oförtröttlig kraft gett gården dess välbehövliga nyodlingar.

En gång när författaren Håkan Sandstedt var ute tillsammans med Joel och tittade på en av dessa väldiga murar, över 200 meter lång, på sina ställen 3 meter bred och 2 meter hög frågade Håkan:

”Hur lång tid tog det, Joel?”

”Ti??? Tjaa, en ha ente räknat så noga, kanske tjuge år!”

”Tjugo år?”

”Jaa, de va ente längda på tia vi räkna, utan längda på mur’n!”

”Men det måste ha varit ett väldigt slit och släp?”

”Äånäää — de geck ena daa i sänder ska veta!”

Tiden fanns för Joel och Enoch. Men inte tillräckligt. ”Stenmur’n” blev aldrig riktigt färdig. De sju tunnland nyodling hade kunnat bli åtta och kanske traktens största åker, men den hösten slog vintern till tidigt, arbetet blev inte gjort. Enoch blev sjuk och dog. Joels rygg mäktade inte längre, stod inte pall för årens slit. Det sista tunnlandets stenar blev liggande. Det hade Joel svårt att smälta.

”De är uschlit att se dem legga där å ente rå på dem”, sa Joel.

Men stenmurarna i Intabo kommer säkerligen att stå häri evärdliga tider. De är byggda så. Och förblir ett äreminne över några som inte räknat tiden, arbetet, mödan, utan bara försökte rå på “ena daa i sänder” så länge krafterna räckte.

 

Vacker stenmur framför torpet Ambjörnstorp under Storebacken i Algutstorps socken

Det har alltså inte varit förgäves, Joels, Enochs och alla de andras arbeten i Vesene socken och i alla de andra socknarna i det gamla fattiga Svältorna. Det bär numera denna bygd syn för sägen om.

Källa Håkan Sandstedt: ”Där stigarna tar slut”

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: