I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

​STENMUR’N BLEV ALDRIG RIKTIGT FÄRDIG

Om man ville uppleva “tryckfel i Naturens stora bok, så skulle man åka till Svältorna i Gäsene“, skrev en gång skalden Vilhelm von Braun, som ibland vistades på Sällerhögs egendom i Asklanda socken.

Om man i dag kommer vandrande stigen från Algutsgärde och Nygärde i Ornunga socken upp till triangelpunkten vid Krabbegärde, som ligger 215 m.ö.h., i Vesene socken, Gäsene härad, så har man utblickar över en numera vacker bygd. Det “fula” och “förskräckliga” Svältorna har blivit en välansad odlingsbygd, där de större eller mindre stenmursomkransade åkerfälten sträcker sig ut mot skog och utmarker, så långt man ser mot Horsared och Marstorp i söder, Björkhem i öster och Bodagärde och Intabo i Vesene i norr. Skogsplantering och nyodling har gjort underverk.

Intabo, det var här Joel Andersson bodde. ”Joel i Intabo”, blev en legend redan i sin livstid. Nyodlare och den stenbundna markens besegrare.

86 år gammal dog Joel 1986 på Gäsenehemmet i Ljung. Ända fram till sina sista dagar var han lika minnesgod som förr och berättade gärna om de tider som varit.

Joel hade blivit TV-kändis. Hans rum på hemmet var fyllt med blommor. Det var från när och fjärran som okända människor, från Stockholm och ännu längre upp i landet, ville hylla denne stenmarkernas jätte.

Med kamraten Evald Johansson, som växte upp i dessa bygder, kom hembygdsforskaren och författaren Håkan Sandstedt då och då vandrande stigen från Baggebol över “Baggalia” till Joel på gården Intabo och fick nåden att sitta i hans kök och lyssna till denne väldige berättare, som i minsta detalj kunde utreda släktens gång, årtal och bygdens historia. Hans tal var gammeldags Gäsenedialekt med många diftonger.

Från föräldrarna August och Selma fick han och brodern Enoch år 1942 överta gården, som var 5 hektar åker och 72 hektar skog och hade som mest två hästar och elva nötkreatur. Mangårdsbyggnaden var en av de äldsta i socknen, troligen från 1723, men ombyggd 1830. Joel kunde följa sin släkt från Karl XII:s tid. Han hade i sin krafts dagar varit en verklig rese, stark som en björn. Han berättade själv hur han en gång bar plogen, som hade gått sönder, den tre kilometer långa vägen till affären i Vesene för att få den lagad. Hästen ville han spara till andra uppgifter.

Årens slit hade krökt Joel mot marken

Slitet och släpet hade med åren böjt hans rygg. Den var krum som kryckan på hans käpp, som fick bli hans stöd när han stultade omkring på sina marker.

Stenmuren som Joel i Intabo byggde. Foton David Little

Utanför köksfönstret ringlade sig de väldiga stenmurarna bort mot skogsmarker, som en gång hade varit en del av Svältorna. Det var dessa hägnader som Joel och brodern Enoch släpat ihop under åren som gått och som genom hårt arbete och oförtröttlig kraft gett gården dess välbehövliga nyodlingar.

En gång när författaren Håkan Sandstedt var ute tillsammans med Joel och tittade på en av dessa väldiga murar, över 200 meter lång, på sina ställen 3 meter bred och 2 meter hög frågade Håkan:

”Hur lång tid tog det, Joel?”

”Ti??? Tjaa, en ha ente räknat så noga, kanske tjuge år!”

”Tjugo år?”

”Jaa, de va ente längda på tia vi räkna, utan längda på mur’n!”

”Men det måste ha varit ett väldigt slit och släp?”

”Äånäää — de geck ena daa i sänder ska veta!”

Tiden fanns för Joel och Enoch. Men inte tillräckligt. ”Stenmur’n” blev aldrig riktigt färdig. De sju tunnland nyodling hade kunnat bli åtta och kanske traktens största åker, men den hösten slog vintern till tidigt, arbetet blev inte gjort. Enoch blev sjuk och dog. Joels rygg mäktade inte längre, stod inte pall för årens slit. Det sista tunnlandets stenar blev liggande. Det hade Joel svårt att smälta.

”De är uschlit att se dem legga där å ente rå på dem”, sa Joel.

Men stenmurarna i Intabo kommer säkerligen att stå häri evärdliga tider. De är byggda så. Och förblir ett äreminne över några som inte räknat tiden, arbetet, mödan, utan bara försökte rå på “ena daa i sänder” så länge krafterna räckte.

 

Joel i Intabos stenmur. Foto David Little

Det har alltså inte varit förgäves, Joels, Enochs och alla de andras arbeten i Vesene socken och i alla de andra socknarna i det gamla fattiga Svältorna. Det bär numera denna bygd syn för sägen om.

Källa Håkan Sandstedt: ”Där stigarna tar slut”

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: