I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

GÅ PÅ SOCKNEN

Barn från en fattiggård

Läser man sockenböckerna från bygderna så är det en beklämmande läsning hur de fattiga togs om hand och behandlades. Och detta så sent som under 1800 och 1900-talen.

Fattigbricka från Arboga

Fattigklubba från Söderala tillverkad 1689. Foto Thomas Adelsson Nordiska museet

De föräldralösa barnen och de gamla orkeslösa och fattiga fick gå “på socknen” eller “på rote” som det kallades och tigga för sin överlevnad. De fick bära om halsen en så kallad “fattigbricka” som bevis på att sockenstämman “i barmhärtighet och godhet” gett dem tillstånd för sitt tiggeri.

Huskavel som användes för att skicka bud om att en fattig var på väg 1856

Fattighjonen var uppdelade i tre olika klasser allt efter arbetsförmåga och behov. Det fanns särskilda bestämmelser hur många dagar de skulle få stanna på varje ställe. Detta beräknades efter gårdens mantal. Man skickade en budkavel i samband med att den fattige skulle tas emot och vårdas. När den bestämda tiden var slut och flyttning skulle ske till nästa gård sändes budkaveln dit i förväg.

Det är inte svårt att tänka sig det mottagande dessa stackare fick i gårdar som själva hade det svårt med brödfödan.

“Rappe-Pelle” och “Brittan” Två gamla ökända hjon från Askersunds Landsförsamlings fattighus Båda födda på 1700-talet. Foto Örebro museum

Från Hemsjö berättade författaren Fridolf Wildte att det år 1839 fanns tre torp under Öijareds säteri där de boende var så fattiga, att det klagades i bygden över barnens svåra tiggeri. För änkan Kerstin i torpet Ällehagen påkallade man snar och skyndsam hjälp. Hennes stuga var i usel beskaffenhet och de tre minderåriga barnen hade inga kläder, varmed de kunde skyla sin nakenhet.

I Hålanda sockenbok berättas det om fader- och moderlösa flickebarnet Catharina Persdotter som genom församlingens “godhet och barmhärtighet” fått tillåtelse att gå “på socknen” och tigga. Sockenstämman uppmanade alla hemmabrukare i de olika roterna, att inte förskjuta det nödlidande barnet så att hon inte förgås av hunger och elände.

 

Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Från samma socken omtalas att år 1843 utdelades det tjugonio riksdaler till tjugofem behövande. Alltså var och en fick något mer än en riksdaler under ett år. Hur det nu skulle gå till att klara sig på det!

 

Fd gardisten Sven Östman Död såsom fattighjon i Skara stadsförsamling 1860-och 1870-talet

I Risveden, Långareds socken, blev år 1853 Elias Wärling med hustru och fyra barn husvilla genom eldsvåda. Sockenstämman beslöt att de skulle gå “på socknen“, inhysas två dagar på varje gård som var minst 1/8 mantal. De skulle börja i Kvarnabo rote. Hur den familjen togs emot kan man bara ana. Det verkar dock som om det ordnat sig någorlunda för familjen för 1856 var de fast boende på ett litet torp vid Vaselid Holma i Lena församling.

Mot slutet av 1800-talet påbjöds, som det ansågs, en humanare behandling av de fattiga. De skulle utackorderas till den minstbjudande, som för ett år skulle ta hand om fattighjonet eller hjonen för en av socknen fördelaktig summa. “Inroparen” var oftast själv i behov av kontanta pengar och var därför intresserad att ta hand om utackorderingar. Vid dessa fattigstämmor var oftast fattighjonet närvarande och blev då prissatt efter sin förmodade arbetsförmåga.

Från Ornunga berättar Karl Eriksson att soldaten Johan Svensson Ström år 1885 erhöll av socknen åttio kronor i betalning för att hålla Anders Gunnarsson och hustrun med mat och husrum ett år.

Karl Eriksson berättar också, att socknarna oftast försökte få över försörjningsbördan av fattighjonen till en grannsocken. Ingenstans var de välkomna.

Ett annat sätt för socknen att bli av med bördan av fattighjon var att se till att de kunde resa till Amerika. Pigan Tilda Karlsdotter i Ornunga fick nittio kronor i resebidrag år 1885 för att ta sig över till Amerika. På så sätt blev socknen garanterad att bli av med henne för alltid. Deportation av icke önskvärda personer är således inget nytt.

”Krusa-Pelle” luffare fot 1880-1920 Västergötlands museum

I Alingsås var förhållandet likartat. På 1820-talet var det ett myller av tiggare och luffare i staden. Då fastställdes av stämman ett reglemente, att uppsyningsmän skulle “gripa, hopsamla och utdrifva främmande tiggare“.

Under några år på 1830-talet var det på grund av missväxt en verklig hungersnöd i trakten. Det förekom på allmänna platser offentlig soppkokning och soppan serverades sedan ut tillsammans med bröd till de behövande.

Alingsås fattighuset och fattighusbron

Alingsås äldsta fattigstuga låg i den östra stadsdelen. År 1833 fastslogs det ett billigare system, som gick ut på att fattighjonet skulle utackorderas i bondehem till minstbjudande. Men detta kom nog bara till användning under en mycket kort tid, för någon gång år 1833 köpte staden hus vid Plangatan—Färgaregatan som blev fattighus ända till år 1907 då det nya ålderdomshemmet i Plantaget var färdigt, som sedan en maj natt 1941 så dramatiskt brann ner.

Så ”Lunn-Ida” i Ljurs socken var inte ensam i sitt svåra öde att vara fattig och leva på andras godtycke. För en gång, och det för inte så längesen, fanns ett fattig-Sverige där tusenden och åter tusenden flydde landet för att drägligt få överleva.

Jul på fattighuset i Landskrona

I dag är det vi som sitter på första parkett och åser när andra länders fattiga agerar på hungerscenen.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: