I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

GÅ PÅ SOCKNEN

Barn från en fattiggård

Läser man sockenböckerna från bygderna så är det en beklämmande läsning hur de fattiga togs om hand och behandlades. Och detta så sent som under 1800 och 1900-talen.

Fattigbricka från Arboga

Fattigklubba från Söderala tillverkad 1689. Foto Thomas Adelsson Nordiska museet

De föräldralösa barnen och de gamla orkeslösa och fattiga fick gå “på socknen” eller “på rote” som det kallades och tigga för sin överlevnad. De fick bära om halsen en så kallad “fattigbricka” som bevis på att sockenstämman “i barmhärtighet och godhet” gett dem tillstånd för sitt tiggeri.

Huskavel som användes för att skicka bud om att en fattig var på väg 1856

Fattighjonen var uppdelade i tre olika klasser allt efter arbetsförmåga och behov. Det fanns särskilda bestämmelser hur många dagar de skulle få stanna på varje ställe. Detta beräknades efter gårdens mantal. Man skickade en budkavel i samband med att den fattige skulle tas emot och vårdas. När den bestämda tiden var slut och flyttning skulle ske till nästa gård sändes budkaveln dit i förväg.

Det är inte svårt att tänka sig det mottagande dessa stackare fick i gårdar som själva hade det svårt med brödfödan.

“Rappe-Pelle” och “Brittan” Två gamla ökända hjon från Askersunds Landsförsamlings fattighus Båda födda på 1700-talet. Foto Örebro museum

Från Hemsjö berättade författaren Fridolf Wildte att det år 1839 fanns tre torp under Öijareds säteri där de boende var så fattiga, att det klagades i bygden över barnens svåra tiggeri. För änkan Kerstin i torpet Ällehagen påkallade man snar och skyndsam hjälp. Hennes stuga var i usel beskaffenhet och de tre minderåriga barnen hade inga kläder, varmed de kunde skyla sin nakenhet.

I Hålanda sockenbok berättas det om fader- och moderlösa flickebarnet Catharina Persdotter som genom församlingens “godhet och barmhärtighet” fått tillåtelse att gå “på socknen” och tigga. Sockenstämman uppmanade alla hemmabrukare i de olika roterna, att inte förskjuta det nödlidande barnet så att hon inte förgås av hunger och elände.

 

Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Från samma socken omtalas att år 1843 utdelades det tjugonio riksdaler till tjugofem behövande. Alltså var och en fick något mer än en riksdaler under ett år. Hur det nu skulle gå till att klara sig på det!

 

Fd gardisten Sven Östman Död såsom fattighjon i Skara stadsförsamling 1860-och 1870-talet

I Risveden, Långareds socken, blev år 1853 Elias Wärling med hustru och fyra barn husvilla genom eldsvåda. Sockenstämman beslöt att de skulle gå “på socknen“, inhysas två dagar på varje gård som var minst 1/8 mantal. De skulle börja i Kvarnabo rote. Hur den familjen togs emot kan man bara ana. Det verkar dock som om det ordnat sig någorlunda för familjen för 1856 var de fast boende på ett litet torp vid Vaselid Holma i Lena församling.

Mot slutet av 1800-talet påbjöds, som det ansågs, en humanare behandling av de fattiga. De skulle utackorderas till den minstbjudande, som för ett år skulle ta hand om fattighjonet eller hjonen för en av socknen fördelaktig summa. “Inroparen” var oftast själv i behov av kontanta pengar och var därför intresserad att ta hand om utackorderingar. Vid dessa fattigstämmor var oftast fattighjonet närvarande och blev då prissatt efter sin förmodade arbetsförmåga.

Från Ornunga berättar Karl Eriksson att soldaten Johan Svensson Ström år 1885 erhöll av socknen åttio kronor i betalning för att hålla Anders Gunnarsson och hustrun med mat och husrum ett år.

Karl Eriksson berättar också, att socknarna oftast försökte få över försörjningsbördan av fattighjonen till en grannsocken. Ingenstans var de välkomna.

Ett annat sätt för socknen att bli av med bördan av fattighjon var att se till att de kunde resa till Amerika. Pigan Tilda Karlsdotter i Ornunga fick nittio kronor i resebidrag år 1885 för att ta sig över till Amerika. På så sätt blev socknen garanterad att bli av med henne för alltid. Deportation av icke önskvärda personer är således inget nytt.

”Krusa-Pelle” luffare fot 1880-1920 Västergötlands museum

I Alingsås var förhållandet likartat. På 1820-talet var det ett myller av tiggare och luffare i staden. Då fastställdes av stämman ett reglemente, att uppsyningsmän skulle “gripa, hopsamla och utdrifva främmande tiggare“.

Under några år på 1830-talet var det på grund av missväxt en verklig hungersnöd i trakten. Det förekom på allmänna platser offentlig soppkokning och soppan serverades sedan ut tillsammans med bröd till de behövande.

Alingsås fattighuset och fattighusbron

Alingsås äldsta fattigstuga låg i den östra stadsdelen. År 1833 fastslogs det ett billigare system, som gick ut på att fattighjonet skulle utackorderas i bondehem till minstbjudande. Men detta kom nog bara till användning under en mycket kort tid, för någon gång år 1833 köpte staden hus vid Plangatan—Färgaregatan som blev fattighus ända till år 1907 då det nya ålderdomshemmet i Plantaget var färdigt, som sedan en maj natt 1941 så dramatiskt brann ner.

Så ”Lunn-Ida” i Ljurs socken var inte ensam i sitt svåra öde att vara fattig och leva på andras godtycke. För en gång, och det för inte så längesen, fanns ett fattig-Sverige där tusenden och åter tusenden flydde landet för att drägligt få överleva.

Jul på fattighuset i Landskrona

I dag är det vi som sitter på första parkett och åser när andra länders fattiga agerar på hungerscenen.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: