I DAG ÄR DET

DEN 12 APRIL

LIV

Ragnarök Notera Tor som möter Midgårdsormen och Oden som rider fram mot Fenrisulven Målning av Johannes Gehrts

Kvinnonamnet Liv är ett nordiskt namn. Namnet härstammar från det fornnordiska ordet hlif med betydelsen värn eller skydd och som fortfarande står för detta i isländskan. Liv förknippas oftast med ordet liv vilket också är riktigt. I den nordiska mytologin var Liv kvinnan som överlevde ragnarök.

För 25 år sedan var namnet mycket ovanligt i Sverige, men har sedan dess ökat i popularitet.

I Sverige finns det runt 10 000 kvinnor som heter Liv.

DEN 12 MAJ

CHARLOTTA OCH LOTTA

 

Drottning Hedvig Elisabet Charlotta, 1759-1818, drottning av Sverige, prinsessa av Holstein-Gottorp

Charlotta är en fransk feminin form av namnet Charlot som betyder lille Charles. Charles är en fransk och engelsk form av det nordiska namnet Karl som betyder karl, fri man. Namnet har funnits i Sverige sedan mitten av 1600-talet. Andra varianter av namnet är Charlotte, Carlotta och kortformen Lotta.

Charlotta var ett vanligt namn kring sekelskiftet 1900. Namnet fick sedan ett uppsving under 1970-talet. Det finns mellan 25 000 och 30 000 kvinnor med namnet Charlotta i Sverige.

Lotta är en kortform av det franska namnet Charlotta som är en feminin form av namnet Charlot som betyder lille Charles. Namnet har funnits i Sverige sedan 1700-talet. En dansk/tysk variant av namnet är Lotte.

Det finns knappt 5000 kvinnor som heter Lotta i Sverige.

DEN 12 JUNI

ESKIL SAMT ESKILSDAGEN

Eskil Andersons och Plans familjer Härvsta Simtuna socken Uppland Foto John Alinder 1921

Eskil är ett mansnamn med omkring 6 000 bärare, men som ökar i antal. Namnet har nordiskt ursprung med betydelsen gud och hjälm. I gammalsvenska återfinns namnet som Askel eller Æskil, i gammaldanska som Askil eller Eskil. Eschillus är en latiniserad form av det danska mansnamnet Áskell eller Ásketill. Den finska varianten är Esko.

 Eskil blev vanligare på 1990-talet men har aldrig varit något modenamn.

Eskilsdagen var det tid för att så rovfrö och dagen var en märkesdag för rovsådden. I Norrland ansågs regn på Eskilsdagen förebåda skada på skörden och mer regn.

Sankt Eskil är ett svenskt helgon och, tillsammans med Botvid, ett av Södermanlands skyddshelgon. Han är även Närkes apostel. Eskil som tros ha avlidit omkring år 1080, omtalas som helgon första gången på 1120-talet i munken Ailnots legend om Knut den helige. Där sägs att Eskillinus, en biskop av förnäm engelsk härkomst, skall ha dödats av barbarer som var Suethi et Gothi, alltså svear och göter. Den 11 juni förekommer som festdag för Sankt Eskil i svenska kalendarier första gången omkring 1200. I andra stift än Strängnäs stift flyttades helgondagen senare fram till 12 juni.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 39 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 39 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

GÅ PÅ SOCKNEN

Barn från en fattiggård

Läser man sockenböckerna från bygderna så är det en beklämmande läsning hur de fattiga togs om hand och behandlades. Och detta så sent som under 1800 och 1900-talen.

Fattigbricka från Arboga

Fattigklubba från Söderala tillverkad 1689. Foto Thomas Adelsson Nordiska museet

De föräldralösa barnen och de gamla orkeslösa och fattiga fick gå “på socknen” eller “på rote” som det kallades och tigga för sin överlevnad. De fick bära om halsen en så kallad “fattigbricka” som bevis på att sockenstämman “i barmhärtighet och godhet” gett dem tillstånd för sitt tiggeri.

Huskavel som användes för att skicka bud om att en fattig var på väg 1856

Fattighjonen var uppdelade i tre olika klasser allt efter arbetsförmåga och behov. Det fanns särskilda bestämmelser hur många dagar de skulle få stanna på varje ställe. Detta beräknades efter gårdens mantal. Man skickade en budkavel i samband med att den fattige skulle tas emot och vårdas. När den bestämda tiden var slut och flyttning skulle ske till nästa gård sändes budkaveln dit i förväg.

Det är inte svårt att tänka sig det mottagande dessa stackare fick i gårdar som själva hade det svårt med brödfödan.

“Rappe-Pelle” och “Brittan” Två gamla ökända hjon från Askersunds Landsförsamlings fattighus Båda födda på 1700-talet. Foto Örebro museum

Från Hemsjö berättade författaren Fridolf Wildte att det år 1839 fanns tre torp under Öijareds säteri där de boende var så fattiga, att det klagades i bygden över barnens svåra tiggeri. För änkan Kerstin i torpet Ällehagen påkallade man snar och skyndsam hjälp. Hennes stuga var i usel beskaffenhet och de tre minderåriga barnen hade inga kläder, varmed de kunde skyla sin nakenhet.

I Hålanda sockenbok berättas det om fader- och moderlösa flickebarnet Catharina Persdotter som genom församlingens “godhet och barmhärtighet” fått tillåtelse att gå “på socknen” och tigga. Sockenstämman uppmanade alla hemmabrukare i de olika roterna, att inte förskjuta det nödlidande barnet så att hon inte förgås av hunger och elände.

 

Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Från samma socken omtalas att år 1843 utdelades det tjugonio riksdaler till tjugofem behövande. Alltså var och en fick något mer än en riksdaler under ett år. Hur det nu skulle gå till att klara sig på det!

 

Fd gardisten Sven Östman Död såsom fattighjon i Skara stadsförsamling 1860-och 1870-talet

I Risveden, Långareds socken, blev år 1853 Elias Wärling med hustru och fyra barn husvilla genom eldsvåda. Sockenstämman beslöt att de skulle gå “på socknen“, inhysas två dagar på varje gård som var minst 1/8 mantal. De skulle börja i Kvarnabo rote. Hur den familjen togs emot kan man bara ana. Det verkar dock som om det ordnat sig någorlunda för familjen för 1856 var de fast boende på ett litet torp vid Vaselid Holma i Lena församling.

Mot slutet av 1800-talet påbjöds, som det ansågs, en humanare behandling av de fattiga. De skulle utackorderas till den minstbjudande, som för ett år skulle ta hand om fattighjonet eller hjonen för en av socknen fördelaktig summa. “Inroparen” var oftast själv i behov av kontanta pengar och var därför intresserad att ta hand om utackorderingar. Vid dessa fattigstämmor var oftast fattighjonet närvarande och blev då prissatt efter sin förmodade arbetsförmåga.

Från Ornunga berättar Karl Eriksson att soldaten Johan Svensson Ström år 1885 erhöll av socknen åttio kronor i betalning för att hålla Anders Gunnarsson och hustrun med mat och husrum ett år.

Karl Eriksson berättar också, att socknarna oftast försökte få över försörjningsbördan av fattighjonen till en grannsocken. Ingenstans var de välkomna.

Ett annat sätt för socknen att bli av med bördan av fattighjon var att se till att de kunde resa till Amerika. Pigan Tilda Karlsdotter i Ornunga fick nittio kronor i resebidrag år 1885 för att ta sig över till Amerika. På så sätt blev socknen garanterad att bli av med henne för alltid. Deportation av icke önskvärda personer är således inget nytt.

”Krusa-Pelle” luffare fot 1880-1920 Västergötlands museum

I Alingsås var förhållandet likartat. På 1820-talet var det ett myller av tiggare och luffare i staden. Då fastställdes av stämman ett reglemente, att uppsyningsmän skulle “gripa, hopsamla och utdrifva främmande tiggare“.

Under några år på 1830-talet var det på grund av missväxt en verklig hungersnöd i trakten. Det förekom på allmänna platser offentlig soppkokning och soppan serverades sedan ut tillsammans med bröd till de behövande.

Alingsås fattighuset och fattighusbron

Alingsås äldsta fattigstuga låg i den östra stadsdelen. År 1833 fastslogs det ett billigare system, som gick ut på att fattighjonet skulle utackorderas i bondehem till minstbjudande. Men detta kom nog bara till användning under en mycket kort tid, för någon gång år 1833 köpte staden hus vid Plangatan—Färgaregatan som blev fattighus ända till år 1907 då det nya ålderdomshemmet i Plantaget var färdigt, som sedan en maj natt 1941 så dramatiskt brann ner.

Så ”Lunn-Ida” i Ljurs socken var inte ensam i sitt svåra öde att vara fattig och leva på andras godtycke. För en gång, och det för inte så längesen, fanns ett fattig-Sverige där tusenden och åter tusenden flydde landet för att drägligt få överleva.

Jul på fattighuset i Landskrona

I dag är det vi som sitter på första parkett och åser när andra länders fattiga agerar på hungerscenen.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: