I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

SKYLDIG ELLER OSKYLDIG

Bottnaryds kyrka Foto Gustaf Ewald

År 1899 avled en nära 100-årig gumma på det lilla torpet Sutebo under Lindfällan i Bottnaryd socken. Den avlidna hette Gustafva Källgren, men hade gått under öknamnet ”Mördare-Stafva” under hela sitt vuxna liv. Detta öknamn fick hon sedan hon vid 16 års ålder varit inblandad i en mord- och rånhistoria.  Gustafva föddes den 22 september 1802 på Löfstugan i Bottnaryd, där hennes familj var inhyses.

Gustafva hade mot sitt nekande blivit dömd till medverkan i brottet. Hon satt 17 år i fängelse ”på bekännelse”, vilket straff därefter omvandlades till livstids straffarbete, som hon fick genomlida mellan åren 1837 och 1867, då hon benådades.

När hon dog, 32 år efter att ha benådats och 97 år gammal, förväntades en bekännelse på hennes dödsbädd, men denna förväntan sveks. Ända till det yttersta förklarade hon sig vara oskyldig.

Mördare-Stafva” hade i sin ungdom varit en ovanlig skönhet. Hon var dotter till en illa beryktad person, som på sin dödsbädd inte testamenterat något annat till sina barn än att ”alltid neka”, eller med hans egna ord: ”Penna noben (neka ihärdigt) mina barn, det är summan av all vishet. Hvad i än gören, så glömmen ej att neka; ty staten föder er, när I annars skullen behöfva arbeta, och kronan försvarar er, när I annars skullen vara utan försvar. ” Om Gustafva verkligen var skyldig till mordet, så hade hon i alla fall följt sin faders råd till punkt och pricka.

Mordet begicks på en kringvandrande krämerska, Brita Starkman, som övernattat hos ”Stafvas” gifta syster. ”Stafva” påstod att krämerskan i sällskap med henne och en väninna till ”Stafva”, Katarina Abrahamsdotter, även hon från Bottnaryd, överfallits av rövare samt att de båda senare undkommit.

Så här beskrevs händelse i Malmös Handels- Och Sjöfartstidning den 4 december 1886:

”Gustafva Källgrens fader var en illa beryktad person, som gjort sig fruktad i sin hemtrakt och misstänkt för åtskilliga förbrytelser.

Barnen, Gustafva och hennes syster, som blef gift med skomakaren Klack å torpet Nora i Botnaryd, vanslägtades ej från en sådan fader. De lära hafva ingått – enligt hvad under rättegången yttrades – överenskommelse att stjäla och förbundo sig med en ryslig ed att aldrig bekänna sina brott och aldrig hvarandra.

Den 22 december 1820 hade krämerskan Brita Starkman tagit in hos ”Klackens”. Följande dag hade hon varit hos mjölnaren Abraham Elgström på Klerebo, der hon till Gustafva och hennes goda vän Katarina Abrahamsdotter sålt åtskilliga saker samt derför mottagit i betalning en sedel på 10 riksdaler och en på 20 riksdaler banko.

Sedermera hade krämerskan sammanträffat ännu en gång å Jära gästgifvaregård med Gustafva och Katarina, hvilka rent af synes hafva dragits till krämerskans sällskap, lockade av hennes varor och kassa.

Den 28 december sammanträffade de begge flickorna återigen med krämerskan i Ormestorp, hvarefter alla tre vid middagstiden bortgingo i sällskap, tagande af en biväg åt Hulu kvarn, Åsen och Klämestorp.

Tidigt på morgonen följande dag sågo fyra karlar, som begåfvo sig på dagsverke till Åsen, lefrad blod och blodfläckade stenar å vägen, och vid noggrannare efterspanande funno di mellan två buskar bredvid vägen Brita liggande sanslös, men vid lif med blodigt hufvud samt kläderna upprifna. I hufvudet voro flere krossår. Brita fördes till lasarettet i Jönköping, der hon sköttes af professor Eneroth och assessor Caspersson, men dog den 31 december utan att ha återfått sansen.

Vid ransakningen inför Tveta häradsrätt visade Gustfva ett hårdt och oböjligt sinne samt måste särskildt tilltalas och straffas för vanvördigt uppförande mot domaren. Alla tre, berättade hon, hade de i hvarandras sällskap vandrat vägen framåt då de ungefär vid Perstorp öfverföllos af röfvare. Gustafva och Katarina såsom yngre togo till flygten och räddade sig åt Jönköping, medan Brita af mördaren dödades och rånades. Sedermera tillade hon dock efter Katarinas bekännelse, att Katarina stannat kvar hos våldsverkarne en stund samt af dem fått mottaga sedelboken.

Katarina Abrahamsdotter afgaf deremot en fullständig bekännelse. Hon hade af Gustafva blifvit öfvertalad att var i mordet delaktig. Under gången genom skogen hade Gustafva upphemtat stenar i sin kjortel för att slå till, men hejdades af Katarina. Kort derpå hade hon dock begagnat sig af Katarinas uppmärksamhet för att slå till Brita i hufvudet, så att hon stöp, hvarefter Gustafva ytterligare slagit henne så länge, till dess hon trodde henne vara död. Förskräckt hade Katarina hjelpt till att bära den mördade in i skogen, För att få rätt på pengarne hade de måst upprifva kläderna. Penningarna hade Gustafva tagit, men kastat bort skinnpungen. Sakerna hade de gömt i skogen, der de också efter Katarinas anvisning hittades.

Trenne minderåriga flickor hade åsett mordet. De tre kvinnorna hade – berättade barnen – kommit gående, hvarvid en af de yngre i mörk kjol och hvit hufvudduk slagit den äldre i hufvudet, medan den slagna jämrande utropat: ”Skona mig! Slå mig ej!”

Barnens berättelse kunde naturligtvis ej tilläggas någon bevisningskraft, hvarjemte både Gustafva och Katarina varit på beskrifna sätt klädda.

En af sedlarna, som Gustafva lemnat hos handlanden Hallberg, tog ett vittne på sin ed hafva sett Brita innehafva på Jära gästgifvaregård. Ett rödt ylleband, som igenkändes hafva tillhört Brita, hittades hos Gustafva.

Detta var ungefär hela bevisningen.”

Norrköpings spinnhus

Katarina dömdes till två års straffarbete på Norrköpings spinnhus. Gustafva däremot dömdes för att ha hanterat stulet gods till 16 riksdaler bankos böter eller 24 par ris samt till kyrkoplikt i Gustaf Adolfs kyrka. Mot sitt ihärdiga nekande kunde hon inte fällas vare sig för mordet eller rånet. Hon sattes emellertid i fängelse ”på bekännelse”, det vill säga, för alltid såvida hon inte bekände brottet. Där var det tänkt att Gud och fängelseprästen skulle få henne på bättre tankar och erkänna sitt brott (som hon alltså inte var dömd för).

Varbergs fästning i början på 1900-talet

Hon satt i fängelse till 1827, då de tre små barnen vuxit upp, så att de kunde vittna inför rätten. Katarina hade under tiden blivit frigiven och höll sig dold och gick inte att få tag på någonstans. Gustafva kunde heller inte överbevisas och hon fortsatte att neka till brottet och därför blev hon inte heller denna gång fälld. Han sattes därför ånyo i fängelse ”på bekännelse”, denna gång i Stockholm. Tidigare hade hon suttit på Varbergs fästning. Där hade hon genom sin ovanliga skönhet lyckats förföra en fängelsepredikant, som till följd av detta feltramp fick avsked från prästämbetet.

På väg till korrektionshuset i Stockholm inledde hon ett kärleksförhållande med en fångvaktare i Norrköping och lyckades rymma, men blev mycket snart upptäckt och gripen.

Under sin fängelsetid skrev ”Mördare-Stafva” gång på gång långa försvarskrifter där hon bedyrade sin oskuld och för varje ny skrift blev detaljerna alltmer fulländade. Det var ingen tvekan om att Gustafva var en ovanligt begåvad och beslutsam kvinna.

1838, då hon suttit 17 år ”på bekännelse” föll slutdomen; hon skulle ”sig själf till straff och andra till varnagel mista lifvet sitt och varda halshuggen”. Kung Karl XIV Johan benådade dock henne och straffet omvandlades till lifstids straffarbete på Norra korrektionshuset i Stockholm.

Rustorp, godsägare Per Gustaf Björkmans residens i början på 1800-talet

Efter att ha tillbringat 47 år i fängelse blev hon slutligen, på ansökan av några framstående personer, däribland godsägaren Per Gustaf Björkman på Rustorp, benådad år 1867.

Efter frigivningen hade hon under tre år en mjölkbutik i Stockholm, men återvände därefter till hemorten och slog sig ner hos sin syster i Bottnaryd.

Gustafva fortsatte att bedyra sin oskuld och att det var hennes medbrottsling, Katarina, som var den verkligt skyldige.  Hon ville inte umgås med någon, gick heller aldrig i kyrkan, tålde ej tal i religiösa ting, men läste däremot alla tidningar och romaner hon kunde komma över.

På detta sätt framsläpade hon sitt liv ända till den höga åldern av 97 år, då hon dog och tog med sig sin mörka hemlighet i graven.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: