ALLA BERÄTTELSER

SKYLDIG ELLER OSKYLDIG

Bottnaryds kyrka Foto Gustaf Ewald

År 1899 avled en nära 100-årig gumma på det lilla torpet Sutebo under Lindfällan i Bottnaryd socken. Den avlidna hette Gustafva Källgren, men hade gått under öknamnet ”Mördare-Stafva” under hela sitt vuxna liv. Detta öknamn fick hon sedan hon vid 16 års ålder varit inblandad i en mord- och rånhistoria.  Gustafva föddes den 22 september 1802 på Löfstugan i Bottnaryd, där hennes familj var inhyses.

Gustafva hade mot sitt nekande blivit dömd till medverkan i brottet. Hon satt 17 år i fängelse ”på bekännelse”, vilket straff därefter omvandlades till livstids straffarbete, som hon fick genomlida mellan åren 1837 och 1867, då hon benådades.

När hon dog, 32 år efter att ha benådats och 97 år gammal, förväntades en bekännelse på hennes dödsbädd, men denna förväntan sveks. Ända till det yttersta förklarade hon sig vara oskyldig.

Mördare-Stafva” hade i sin ungdom varit en ovanlig skönhet. Hon var dotter till en illa beryktad person, som på sin dödsbädd inte testamenterat något annat till sina barn än att ”alltid neka”, eller med hans egna ord: ”Penna noben (neka ihärdigt) mina barn, det är summan av all vishet. Hvad i än gören, så glömmen ej att neka; ty staten föder er, när I annars skullen behöfva arbeta, och kronan försvarar er, när I annars skullen vara utan försvar. ” Om Gustafva verkligen var skyldig till mordet, så hade hon i alla fall följt sin faders råd till punkt och pricka.

Mordet begicks på en kringvandrande krämerska, Brita Starkman, som övernattat hos ”Stafvas” gifta syster. ”Stafva” påstod att krämerskan i sällskap med henne och en väninna till ”Stafva”, Katarina Abrahamsdotter, även hon från Bottnaryd, överfallits av rövare samt att de båda senare undkommit.

Så här beskrevs händelse i Malmös Handels- Och Sjöfartstidning den 4 december 1886:

”Gustafva Källgrens fader var en illa beryktad person, som gjort sig fruktad i sin hemtrakt och misstänkt för åtskilliga förbrytelser.

Barnen, Gustafva och hennes syster, som blef gift med skomakaren Klack å torpet Nora i Botnaryd, vanslägtades ej från en sådan fader. De lära hafva ingått – enligt hvad under rättegången yttrades – överenskommelse att stjäla och förbundo sig med en ryslig ed att aldrig bekänna sina brott och aldrig hvarandra.

Den 22 december 1820 hade krämerskan Brita Starkman tagit in hos ”Klackens”. Följande dag hade hon varit hos mjölnaren Abraham Elgström på Klerebo, der hon till Gustafva och hennes goda vän Katarina Abrahamsdotter sålt åtskilliga saker samt derför mottagit i betalning en sedel på 10 riksdaler och en på 20 riksdaler banko.

Sedermera hade krämerskan sammanträffat ännu en gång å Jära gästgifvaregård med Gustafva och Katarina, hvilka rent af synes hafva dragits till krämerskans sällskap, lockade av hennes varor och kassa.

Den 28 december sammanträffade de begge flickorna återigen med krämerskan i Ormestorp, hvarefter alla tre vid middagstiden bortgingo i sällskap, tagande af en biväg åt Hulu kvarn, Åsen och Klämestorp.

Tidigt på morgonen följande dag sågo fyra karlar, som begåfvo sig på dagsverke till Åsen, lefrad blod och blodfläckade stenar å vägen, och vid noggrannare efterspanande funno di mellan två buskar bredvid vägen Brita liggande sanslös, men vid lif med blodigt hufvud samt kläderna upprifna. I hufvudet voro flere krossår. Brita fördes till lasarettet i Jönköping, der hon sköttes af professor Eneroth och assessor Caspersson, men dog den 31 december utan att ha återfått sansen.

Vid ransakningen inför Tveta häradsrätt visade Gustfva ett hårdt och oböjligt sinne samt måste särskildt tilltalas och straffas för vanvördigt uppförande mot domaren. Alla tre, berättade hon, hade de i hvarandras sällskap vandrat vägen framåt då de ungefär vid Perstorp öfverföllos af röfvare. Gustafva och Katarina såsom yngre togo till flygten och räddade sig åt Jönköping, medan Brita af mördaren dödades och rånades. Sedermera tillade hon dock efter Katarinas bekännelse, att Katarina stannat kvar hos våldsverkarne en stund samt af dem fått mottaga sedelboken.

Katarina Abrahamsdotter afgaf deremot en fullständig bekännelse. Hon hade af Gustafva blifvit öfvertalad att var i mordet delaktig. Under gången genom skogen hade Gustafva upphemtat stenar i sin kjortel för att slå till, men hejdades af Katarina. Kort derpå hade hon dock begagnat sig af Katarinas uppmärksamhet för att slå till Brita i hufvudet, så att hon stöp, hvarefter Gustafva ytterligare slagit henne så länge, till dess hon trodde henne vara död. Förskräckt hade Katarina hjelpt till att bära den mördade in i skogen, För att få rätt på pengarne hade de måst upprifva kläderna. Penningarna hade Gustafva tagit, men kastat bort skinnpungen. Sakerna hade de gömt i skogen, der de också efter Katarinas anvisning hittades.

Trenne minderåriga flickor hade åsett mordet. De tre kvinnorna hade – berättade barnen – kommit gående, hvarvid en af de yngre i mörk kjol och hvit hufvudduk slagit den äldre i hufvudet, medan den slagna jämrande utropat: ”Skona mig! Slå mig ej!”

Barnens berättelse kunde naturligtvis ej tilläggas någon bevisningskraft, hvarjemte både Gustafva och Katarina varit på beskrifna sätt klädda.

En af sedlarna, som Gustafva lemnat hos handlanden Hallberg, tog ett vittne på sin ed hafva sett Brita innehafva på Jära gästgifvaregård. Ett rödt ylleband, som igenkändes hafva tillhört Brita, hittades hos Gustafva.

Detta var ungefär hela bevisningen.”

Norrköpings spinnhus

Katarina dömdes till två års straffarbete på Norrköpings spinnhus. Gustafva däremot dömdes för att ha hanterat stulet gods till 16 riksdaler bankos böter eller 24 par ris samt till kyrkoplikt i Gustaf Adolfs kyrka. Mot sitt ihärdiga nekande kunde hon inte fällas vare sig för mordet eller rånet. Hon sattes emellertid i fängelse ”på bekännelse”, det vill säga, för alltid såvida hon inte bekände brottet. Där var det tänkt att Gud och fängelseprästen skulle få henne på bättre tankar och erkänna sitt brott (som hon alltså inte var dömd för).

Varbergs fästning i början på 1900-talet

Hon satt i fängelse till 1827, då de tre små barnen vuxit upp, så att de kunde vittna inför rätten. Katarina hade under tiden blivit frigiven och höll sig dold och gick inte att få tag på någonstans. Gustafva kunde heller inte överbevisas och hon fortsatte att neka till brottet och därför blev hon inte heller denna gång fälld. Han sattes därför ånyo i fängelse ”på bekännelse”, denna gång i Stockholm. Tidigare hade hon suttit på Varbergs fästning. Där hade hon genom sin ovanliga skönhet lyckats förföra en fängelsepredikant, som till följd av detta feltramp fick avsked från prästämbetet.

På väg till korrektionshuset i Stockholm inledde hon ett kärleksförhållande med en fångvaktare i Norrköping och lyckades rymma, men blev mycket snart upptäckt och gripen.

Under sin fängelsetid skrev ”Mördare-Stafva” gång på gång långa försvarskrifter där hon bedyrade sin oskuld och för varje ny skrift blev detaljerna alltmer fulländade. Det var ingen tvekan om att Gustafva var en ovanligt begåvad och beslutsam kvinna.

1838, då hon suttit 17 år ”på bekännelse” föll slutdomen; hon skulle ”sig själf till straff och andra till varnagel mista lifvet sitt och varda halshuggen”. Kung Karl XIV Johan benådade dock henne och straffet omvandlades till lifstids straffarbete på Norra korrektionshuset i Stockholm.

Rustorp, godsägare Per Gustaf Björkmans residens i början på 1800-talet

Efter att ha tillbringat 47 år i fängelse blev hon slutligen, på ansökan av några framstående personer, däribland godsägaren Per Gustaf Björkman på Rustorp, benådad år 1867.

Efter frigivningen hade hon under tre år en mjölkbutik i Stockholm, men återvände därefter till hemorten och slog sig ner hos sin syster i Bottnaryd.

Gustafva fortsatte att bedyra sin oskuld och att det var hennes medbrottsling, Katarina, som var den verkligt skyldige.  Hon ville inte umgås med någon, gick heller aldrig i kyrkan, tålde ej tal i religiösa ting, men läste däremot alla tidningar och romaner hon kunde komma över.

På detta sätt framsläpade hon sitt liv ända till den höga åldern av 97 år, då hon dog och tog med sig sin mörka hemlighet i graven.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 19

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken