I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

LIKET UNDER VEDHÖGEN

Före detta skola i Brämhult. Foto Ann-Charlott Strandberg

Den sista avrättningen på Vedens härads avrättningsplats i Fristad ägde rum 1863. Då halshöggs en 28-årig sjöman stammande från Bäckebo socken i Kalmar län. Han hade rånmördat en byskollärare och före detta knalle från Sörbo i Brämhults socken. Denne hette Anders Hedlund, och var änkeman.

Ramslätts gästgivargård. Gästgivargården var tidigare belägen i Fritsla och flyttades till Ramnaparken år 1928. En skylt vid entrédörren anger avståndet till de närmast belägna orterna till vilka skjuts ordnades, ex till Borås 8 fjärdings väg (20 km). Bottenvåningen härrör från 1700-talet. Där fanns ursprungligen en skänkstuga där de resande kunde få mat och dryck.

De båda, mördaren och hans offer, hade blivit bekanta på Gästgivaregården i Borås. Där hade de pokulerat och druckit några glas och samtidigt bestämt sig för att göra sällskap nedåt Marks härad, där Hedlund skulle undervisa hemma hos en fanjunkare. Förr hade han varit gårdfarihandlare, så lusten att göra affärer satt nog i. Dessutom var lärararvodet säkert inte så stort, så förstärkning av kassan var säkert välkommen.

Efter att ha blivit utsläppt ur fängelset var den blivande mördaren på väg från Eksjö via Jönköping och Borås och ämnade ta sig till Varberg och i Borås hade han alltså stött på skollärare Hedlund.

Rånmördaren hette Carl Johan Karlsson Heed. Han hade förut varit sjöman men ramlat ned från en hög mast och blivit allvarligt skadad, så han hade blivit tvungen att sluta med sjömanslivet. När han tillfrisknat hade han fört en ambulerande tillvaro utan ordentligt arbete och i stället försörjt sig på stölder, för vilka han fått sitta på fästning inte mindre än tre gånger. Dessutom hade han för vana att bli inblandad i slagsmål.

Varbergsvägen vid Osdal i Torpa sockens (numera Borås)

Männen var inte helt nyktra, denna dag den förste oktober. Byskolläraren Hedlund hade med sig ett par liar och halsdukar och lite annat som han tänkte avyttra på sin vandring mot Mark. De båda hade hunnit ett stycke på Varbergsvägen mot Osdal i Torpa socken, när Heed erbjöd sig att bära liarna åt Hedlund. Han anade inte vilken farlig vägkamrat han hade vid sin sida.

När de avlägsnat sig en bit från Borås föreslog Heed att de skulle ta en mindre väg mot Rydboholm. I en beteshage låg en ganska lång vedstapel, och vid denna föreslog brottslingen att de skulle stanna och dricka ur en brännvinsbutelj, som han haft med sig. Efter en stund råkade skolläraren slå omkull brännvinsbuteljen och Heed blev då vansinnig över det bortrunna brännvinet och slog därför till Hedlund med våldsam kraft. Att se den skadade och motståndslösa skolläraren gjorde honom ännu argare. Besinningslöst började han vifta med liarna och träffade Hedlund med de sylvassa bladen. Dessa skar djupa sår i den försvarslöse mannen. Han blödde ymnigt från såren på kroppen och huvudet och föll ner död på marken.

Ramslätts gästgivargård. Gästgivargården var tidigare belägen i mellan Kinnarumma och Fritsla och flyttades till Ramnaparken år 1928. En skylt vid entrédörren anger avståndet till de närmast belägna orterna till vilka skjuts ordnades, ex till Borås 8 fjärdings väg (20 km). Bottenvåningen härrör från 1700-talet. Där fanns ursprungligen en skänkstuga där de resande kunde få mat och dryck.

Mördaren plockade av den döde hans klocka, kläder och det han hade i sitt knyte. Sen rev han ner vedstapeln över liket för att gömma det. Därefter gick han raskt vidare till Ramslätts gästgivaregård. Där dolde sig Heed några dagar, ständigt berusad.

Två dagar efter mordet skulle målarhustrun Johanna Bramsell gå och se till sina betesdjur i en hage utmed gångstigen. Då fick hon se den raserade vedhögen och en stor blodpöl. Hon blev rädd och sprang hem och hämtade sin son Carl-Johan.

De plockade bort veden och fick då se en människoarm sticka upp bland vedträna och därefter uppenbarade sig ett nästan naket lik. Ovanpå låg det två liar. Modern och sonen fick på så sätt bevittna resultatet av ett av de råaste mord som skett i bygden.

Det tog inte lång tid förrän folk som sett Heed supa var dag på gästgivargården började misstänkta honom och kontaktade fjärdingsmannen i bygden. Heed blev tagen i förhör och ganska snart bekände han vad han gjort. Under obduktionen konstaterades att Hedlund misshandlats på det grymmaste sätt som är tänkbart. Han var helt sönderhuggen i ansiktet och flera hål i huvudet, flera revben var brutna och bröstbenet var intryckt.

Vid förhören berättade Heed att han hade avyttrat ett par stövlar och dessutom innehade han kläder som troligtvis var Hedlunds. Första natten efter mordet hade han bott på torpet Stänget och sedan i närheten i en jordkoja hos soldaten Mas. Till honom hade han sålt klädespersedlar som tillhört den mördade.

Under tiden som rättegången pågick visade Heed sig ångerfull och hade velat ha det hela ogjort. Inför rätten bekände han sig ha mördat fem personer tidigare. Heed erkände även fritt och otvunget mordet på Hedlund, men kom inte ihåg hur skadorna på den mördade uppkommit.

Karstens fästning på Marstrand

I Vedens härads dombok står att Heed åhörde domen stående med fattning och lugn. Häradsrätten dömde honom till att mista livet genom halshuggning. Han fördes därför till Marstrands fästning tills domen vann laga kraft hos hovrätten.

Hovrättens utslag kom denna gång ganska snabbt, för redan vid midsommartiden 1863 stadfästes dödsdomen.

Hembygdsforskaren Klas Olofsson beskrev avrättningen detaljerat i sin bok ”Folkliv och folkminne”. Boken kom ut 1928 och jag citerar direkt ur denna:

Vid midsommartiden år 1863 låg galgabacken röjd från buskar och ljung, och hålor efter galgastolpar och sjunkna gravar voro jämnade och igenfyllda. Ifrån den ett femtiotal meter nedanför ledande bygdevägen var en rymlig gång upptagen, sandad och krattad. På krönet av backen låg stupestocken, där invid var en grav uppkastad och ifrån stupestocken till graven en ränna grävd för blodet att rinna uti. Sockenrättaren hade ombesörjt anordningarne. Folk kom åkandes och gåendes ifrån alla väderstreck. Samma dag hölls generalmönstring på Fristad hed, med anledning varav många människor voro i rörelse och “det stod som en böljande ström med folk ifrån heden till galgabacken.” Däruppe trängdes en myllrande mängd av skådelystna, många hade klättrat upp i träden. En avdelning soldater stod där att biträda länsmannen vid behov. Till skydd omkring själva avrättningsplatsen drog dubbel spetsegård, av sockenrättaren uppställd och ordnad, spetsegården var en ring i två led av i bygderna uppbådat manskap med stavar uti vågrät läge uti händerna sig emellan.

Då Hed fick nattvarden i Borgstena, stunden innan han for till galgabacken, frågade prästen honom, om han velat leva: ”Nej, han ville inte byta sin lott mot det största bröllop: ty ett sådant vore ett intet, emot vad som nu väntade honom.”

Den livdömde kom sittande jämte prästen, åkande ifrån häradshäktet i Borgstena. Ytterligare två åkdon följde i sammanhang. När åkdonen stannade nere vid vägen, satt länsman Sjöberg där till häst, dem till mötes. Länsmannen, klädd i uniform och med en lång stav i handen, red före uppför den sandade gången, efter kom prästen ledande den livdömde vid armen. Fången vinglade och gick ostadigt.

Komna inom spetsegården, höjde länsmannen sin stav och läste högt och tydligt upp domen. Fången faller på knä framför stupestocken. Prästen knyter en bindel för hans ögon, läser en bön över honom samt böjer och bringar honom ned mot stocken, på vilken fången utan motstånd lägger sitt huvud, och prästen ordnar och rättar till, så att ansiktet sjunker ner uti den för ändamålet gjorda urgröpningen, så att halsen ligger an emot stocken. Mästermannen – svartklädd, med vita handskar – “kom som en blixt“, fick upp yxan, “blank som silver“, den han bar vid sidan om sig, höljd av ett vitt kläde, och högg av huvudet med ett hugg. Därpå gjorde han ett skärande, ett drag, med eggen över stocken, där hugget fallit. Kroppen krympte till med ett par rasslande, och det gjorde ett litet tjutande i huvet. Därpå lade mästermannen yxan ifrån sig, tog upp en vit näsduk, med denna avdrog han handskarne, sålunda då utan att vidröra handskarne direkt med fingrarne, kastade näsduken med handskarne i graven och gick ut ur spetsegården. Strax kom rackarn, tog den halshuggne i “skankera” och välte ner i graven, huvudet skrapade han ner med foten, samt hov igen graven, tog yxan och gick.

I träden hade en hel del klättrat upp för att se bättre, bland annat några äldre barn och ungdomar. Men när skarprättarens yxa föll ramlade många ned och flera svimmade av det hemska skådespelet. Skarprättaren hette Bergendahl och kom från Göteborg. (Läs om Bergendahl här: www.iglabo.se/b142 )

När spetsegården begynte skingra sig trängde många människor fram med slevar och skedar att “fängta” till sig aldrig så litet av blodet och de ströko med tygtrasor på den blodiga stupestocken, ty blod av en halshuggen var ett ansett botemedel vid sjukdomar, särskilt fallandesot.

“När folkmassan begynte draga sig undan, stöttes spetsegårdsstavarne ner i marken, där spetsegården stått. Natten efter sökte en kvinna (från Fristad) stjäla en av stavarne; en sådan stav skulle en nämligen kunna uträtta så mycket med. Men som hon högg fatt i staven, låstes händerna fast vid densamme, och där måste hon stå med händerna om staven, tills solen rann upp. Efter detta fick hon fel på ”gallet” och dog kort därpå.

Sedan, hösten därpå och ända långt fram efter helgamesse såg folk stundom kvällar och nätter ett klart sken stråla över galgabacken. Sådant vittnar, att den avrättade ettdera var oskyldig eller fått nåd och Guds förlåtelse (dessa syner och föreställningar äro lika i häraderna). På graven växte sedan under några år en liten lock vintergröna — ingen visste, vem som planterat den —men på den förtappade brottslingens grav trives ingen grön rot.”

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: