I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

HUVUDEN RULLADE I SJUHÄRAD

Avrättning 1876. Huvudet ligger avhugget ner till vänster i bild. Skarprättaren står till höger och nedanför ser man män som bildar spetsgård

DE SISTA AVRÄTTNINGARNA I SJUHÄRADSBYGDEN

Sjuhäradsbygden bestod av de sju häraderna Mark, Bollebygd, Kind, Redväg, Gäsene, Ås och Veden, vara och en med egna tingshus, gästgiveri och en eller flera avrättningsplatser. Här har huvudena rullat i århundranden efter begångna brott eller påstått häxeri.

För det mesta skedde avrättningarna med bila efter att den dödsdömde spänts fast i stupstocken. Ibland, om brottet var speciellt allvarligt, fick den dömde högra handen avhuggen innan huvudet skiljdes från resten av kroppen av den vassa bilan.

Oftast brändes kroppsdelarna sen på bål, men i vissa fall blev de steglade, dvs uppspikade på pålar till allmän avsky och beundran.

Nedan följer en redovisning av de sista avrättade i respektive härad.

Klicka på länkarna för att se platserna för galgbackarna på en karta

MARKS HÄRAD: SKENE NYCKLABERGET

Skene gästgiveri från 1600-talet. Foto Hedvig Zillén

Sista avrättningen i Skene, på Nycklaberget, ägde rum 1849 då den antagligen sinnessjuka 38-årig Brita Persdotter från Istorp halshöggs. Hon hade mördat sina två minderåriga pojkar.

I Skene by i Örby socken har funnits både tingshus, häradshäkte och avrättningsplats. Tingsrätten beslutade 1682 att denna exekutionsplats skulle upprättas med galge och kåk. Kåk var en skampåle där fången fick skämmas och kedjas fast. Denna plats hade en mycket bra strategisk plats på Nycklaberget. Avrättningsplatsen var inte bara till för att döma fångar utan skulle också skrämma befolkningen så att de höll sig till lag och ordning. Avrättningarna ansågs också som en spännande del i vardagen och det ansågs vara ett skräckinjagande folknöje att beskåda. Det fanns både galge, stupstock och bål på galgbacken.

Avrättningsplatsen låg uppe på ett högt berg vid namn Nycklaberget nära en allmän landsväg, strax intill tingshuset, gästgiveriet och marknadsplatsen. Här har under den tid som avrättningsplatsen fungerade, med all säkerhet avrättats många personer, och när det på 1900-talet skulle byggas en tennisbana strax intill Galgbacken som den allmänt kallas, fann man en gammal stupstock som i dag finns i Hembygdsförenings ägor. Stupstocken bär tydliga märken efter avrättningarna. På Galgbacken fanns även ett bål som användes 1751. Annika Jönsdotter, piga från Skephult i Marks härad, som fått ett barn och sedan tagit barnets liv, blev 1751 dömd av häradsrätten och hovrätten att bli halshuggen och bränd på bål bränd. Så här beskrevs det på den tiden:

”Annica Jönsdotter leds fram till stupstocken. Hon bär huvudet högt, men stegen är så tunga som de förmodligen bara kan vara hos den som går en oåterkallelig död till mötes. Ingen vet vad hon känner. Kanske går tankarna till Lars Hammar, han som borde ha delat hennes fasansfulla stund på galgbacken. Han var rotebåtsman och svåger till Annica Jönsdotter. På gården Esphult i halländska Fagered hade Annica Jönsdotter, enligt protokoll från hösttinget 1750, “låtit sig lägra” och begått hor med svågern.”

  • I Skene centrum går man upp för Nycklaberget. Man går över vägen vid Frölich grill och följer gångvägen upp för berget.

BOLLEBYGDS HÄRAD: BOLLEBYGD HEDEBERGS PARK

Bollebygds härads tingshus i Flässjum

Sista dödsdomen i Bollebygd fälldes i början av 1800-talet då tre personer halshöggs i Hedebergs park. Makarna Maria och Andreas Svensson samt rotesoldaten Sven Liljeblad dömdes och avrättades för mordet av grannen Petter Svensson som de gemensamt slagit ihjäl.

Historien utspelade sig i Kleven, där det fanns några tätt liggande gårdar. I en gård bodde änkemannen Petter Svensson med sina två döttrar. I granngården bodde Andreas Svenson med hustru och son. En gång övernattade en knalle hos Andreas och hans familj. Knallen försvann spårlöst och ryktet sade att de hade gjort sig av med knallen. Men det var inte detta som förde dem till stupstocken utan mordet på grannen Petter Svensson. Efter flera förhör kunde det bevisas att Andreas dödat sin granne med hjälp av soldaten Sven Liljedal. Hustru Maria hade tagit ut Petter Svenssons ko i skogen för att han skulle leta efter den. Alla tre – Andreas, Maria och soldaten Sven dömdes för mordet och halshöggs på Galgbacken den 21 maj 1802.

  • Galgbacken i Bollebygd hittar man genom att gå Galgbackevägen västerut från stationen i Bollebygd

KINDS HÄRAD: SVENLJUNGA

Svenljunga tingshus till höger på bilden runt år 1900

Sista avrättningen i Svenljunga ägde rum i augusti månad 1863 och det blev också den sista i Kinds härad. Drängen Erik Johansson hade skjutit sin husbonde, Anders Johansson, med en bössa. Husbonden ansågs rik men snål. Han hade två drängar. De båda drängarna lurade husbonden att tro att ett postrån ägt rum i Bollsjö i Mossebo socken, och att postrånaren ville byta bort pengarna. Anders Johansson nappade på detta och trodde att han skulle kunna göra sig en hacka och följde därför med drängen Erik till platsen där rånet skulle skett. När de kom dit rånaren skulle finnas sköt drängen Erik Johansson sin husbonde bakifrån och tog pengarna som uppgick till 1 000 riksdaler.

Omkring 1640 uppfördes för Kinds härad tingshus i Svenljunga. I början av 1850-talet beslöt man att riva det gamla tingshuset, som låg på nuvarande Kindsvägen 1. Det nya tingshuset, Kindsvägen 12, invigdes 10 december 1857

  • Galgberget i Svenljunga ligger 2,5 kilometer om Svenljunga på vägen mot Sexdrega

REDVÄGS HÄRAD: KNALLENS GÅRD

Timmele gästgiveri och tingshus Foto Sanfrid Welin

Redväg hade tingsplats i Timmele och avrättningsplats vid Knallens gård. Sista avrättningen här ägde rum 1853, den 7 december, då bonden Anders Rundqvist från Kringarps gård, halshöggs efter det att han fått nattvarden i Timmele kyrka. Rundqvist hade skjutit en postiljon till döds efter att ha försökt råna honom. Man hittade delar av ett bolstervar med latinsk text i skottsåren på postiljonen. Resten av bolstervaret fanns i den dunge där postiljonen hittades. Ett likadant fanns i Övregården, Börstig, där rånaren Anders Rundqvist bodde. Han var även gästgivare, vilket gjorde att han visste postiljonens rutiner.

  • Redvägs härads avrättningsplats vid Knallen i Timmele ligger alldeles utefter riksväg 46 intill Knallens lagård. Strax öster därom ligger en ganska hög moränkulle. Avrättningsplatsen var en 60 x 60 meter stor samfällighet. Moränkullen kallas av hävd Galgabacken. Säkerligen ägde avrättningarna rum på den med stensträngar markerade samfälligheten, under det att Galgabacken var åskådarläktare, där sensationslystna åskådare kunde följa det makabra skådespelet.

GÄSENE HÄRAD: ANNELUND

 Tingssalen från 1700-talet i Gäsene härads tingshus. Foto Birgitta Saunders

Sista avrättningen i Gäsene ägde rum i Annelund någon gång omkring år 1841. Det var soldaten Gustav Kvick som halshöggs. Kvick var förmodligen sinnessjuk. Han smet ifrån en granne, som vaktade honom, och tände på grannens hus, och ett litet barn innebrändes. Kvick var 20 år och gift med en ung flicka och under rättegången mot honom tilläts hon besöka sin man i häktet, vilket normalt sett inte tilläts. Det var säkert inte någon vacker syn då denne 20-årige yngling med krusigt hår halshöggs. Mycket folk var samlat och flera barn var åsyna vittnen. Efteråt grävdes kroppen nedgrävdes på avrättningsplatsen. (läs hela berättelsen här: www.iglabo.se/b40)

  • Galgbacken låg strax bakom Frendo på vägen mot Hudene vid grustaget

ÅS HÄRAD: HÄRNA

Ås härads tingshus låg i Väby. Foto Ylva Blank

Den sista avrättningen på Ås härads galgbacke ägde rum klockan tolv på dagen den 28 mars 1855 då man halshögg Lars Pettersson från Svedjan under Nohllycke i Vånga socken, den s.k.  »Löva Lars». Han hade begått ett synnerligen rått yxmord på en ung gårdfarihandlare Carl Håkansson från Brämhult. Ynglingen hade kommit till Petterssons hem i oktober 1853 en sen kväll för att begära natthärbärge vilket han även beviljades. Pettersson mördade Håkanson brutalt medan han sov. Mordet upptäcktes dock inte förrän lång tid efteråt eftersom Håkanssons anhöriga vara vana vid att han var borta i handelsresor under längre tid. Borås Tidning skrev den 3 april 1855 att Pettersson, som lär ha varit väl beredd till döden mottog dödshugget med lugn och resignation.

  • Galgbacken i Ås härad ”Knappersbacken” har legat på denna kulle i Härna på gården Hallens ägor sedan 1600-talet.

VEDENS HÄRAD: FRISTAD OCH RAMNASJÖN

Galgbacken i Fristad

Vedens härad hade två galgbackar. Det fanns en i Fristad på gården Sibbarps ägor. Hur länge denna avrättningsplats har använts är svårt att få uppgifter om. Det rör sig förmodligen om ett par, kanske tre hundra år. Vid en halshuggning i september 1737 skulle en ung adjunkt vid namn Synnergren biträda. Han var adjunkt hos Prosten Rydhenius. Prosten hade bett adjunkten bereda den livdömde inför döden och när adjunkten bundit för ansiktet på den dödsdömde och bilan fallit sjönk prästen ihop och dog av bestörtning. Efter detta gifte hans änka om  sig med efterträdaren.

Den sista avrättningen på denna avrättningsplats skedde 1863. Då halshöggs den 28-årig sjömannen och seriemördaren Karl Johan Hed från Bäckebo socken i Kalmar län. Han sista offer blev änkemannen, byskolläraren och knallen Anders Hedlund från Sörbo i Brämhults socken.

  • Galgbacken ligger på den gamla byvägen från Fristad mot Borgstena

Utsikt mot Ramnasjön och Galgbacken i Borås från Wassbergs villa, Westerås Foto Gustaf Nilsson 1898

Veden hade ännu en avrättningsplats i Borås, nämligen i Tallskogen strax intill Ramnasjön. Här miste fyra människor livet, en man och tre kvinnor, den 14 april 1725. Rådmannen Haqvin Windrufva som haft en kärlekshistoria med knallen Anders Bobergs 27 år yngre maka hade i samråd med en “trollkäring” som kallades Romans Ingeborg samt en tjänsteflicka Karin Andersdotter som dödade Haqvin med ett senapslod. (läs hela berättelsen här: www.iglabo.se/b9). Detta var den sista avrättningen i Borås.

  • Galgbacken vid Ramnasjön ligger precis väster om Badhusgatan som går ner mot sjön

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: