I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

NÖDVÄNDIGT ATT VETA

Barnamord

En kvinna som dödar sitt nyfödda barn, uppehålles enligt sägnen av det onda så att hon inte blir sjuk, men så snart hon bekänt blir hon i stället dubbelt så sjuk, ja, så sjuk, att hon kan bli liggande i flera månader.

Mord

Så länge en mördare kunde undangömma och förvara tre ting, som vid mordtillfället tillhört eller varit i beröring med den mördade, troddes han komma att gå fri från upptäckt.

Dessa tre ting skulle vara mordredskapet, ett klädesplagg och blod, hår eller annat av den mördades kropp.

Natten mellan den 14 och 15 september 1865 mördades genom strypning en flicka i Bjellum, kallad ”Tomta-Stina”. Vem som förövat dådet blev aldrig utrönt, men man misstänkte starkt en person – flickans förre fästman – vilken av denna anledning erhöll vedernamnet ”Örje-Petter”. Orsaken till att han ej kunde fällas var enligt folktron den här omskrivna och bestyrkes sägnen av förhörsprotokollen i så måtto, att från den mördade hade tagits ett huvud- och ett halskläde. Med det senare förmodades brottet ha utförts.

Personer som begått ett mord utan att detta uppdagats uppnå enligt folktron en mycket hög ålder men få i stället en svår dödskamp. Det samma troddes även vara fallet med de som begått mened och personer som ägde vetskap om ett brott och ej lät detta komma till andras kännedom.

Tjuvnad

Rickard August Horneij född 1869 i Falköping Kronolänsman i Skånings härad

Foto Västergötlands museum

Om på ett ställe, där någonting försvunnit påträffades ”lite tarv” (som ”ätter en pess” eller en ”sjethöj”) ansåg man det ej löna mödan att söka efter det bortkomna.

”Spåssen, kalla di en, sum arendera ett ställe uppi Bulumatôrp. Ja, kännde-n väl; vi va gålbönner mä han bodde där. Han va släkt mä Jöta-Lena å kunne trôlla, sa di, fast dä tror-a ente han kunne, han mer än anndra.

En da jeck ja fôrbi där han bodde. Då va-n i sjurt. Ja, hule hur han svor å rev i brôten å jeclk å titta i dôra.

”Gu da!” sa ja. ”Går lu här å letar ätter lä du ente vell ha tak i ?” fråkte ja.

”Nä! Ja letar bara ätter ett par mulakôrja, män ja rår-nte hetta dum; di ä nock stôrna – fôr um skam hade tatt dum, sulle dä teminnstingen sunas en våter fläck här, män dä jär lä ente”; sa han.”

 

Döaben

För att ej behöva bli bestulen, skulle man bära ett ”döaben” (människoben) närmast kroppen. Detta ben skulle ”köpas” på en kyrkogård. Man ”köpte benet genom att gräva upp det på en kyrkogård och lägga dit en ”päng” i stället för benet och så skulle man samtidigt berätta för den döde vad man behövde hjälp med. Benet måste emellertid återbäras inom den tid, som man uppgivit vid ”köpet”.

Om benköparen dog innan han burit tillbaka benet, kunde han förvänta sig att bli fördömd. Benet eller någon del därav fick ej heller förstöras, av samma orsak. Därför gjorde man bäst i att ”su in” detta i en linnelapp, som ju sedan kunde bäras i en snodd om halsen.

När sedan någon sökte komma åt något, som tillhörde bäraren av ett sådant ben, varskoddes denne om detta genom att ”döabenet” slog honom på kroppen. Sov bäraren vaknade han därvid. Han kunde då stiga upp och gå ut och se till sina ägodelar eller så kunde han gripa tag om benet och säga: ”Nu står lu där!” Tjuven var inte i i stånd att röra sig ur fläcken, utan fick stå där tills den han velat bestjäla kom ut och ”löste” honom.

Har en ett döaben på sig, biter varken löss eller sjuke på en“, sade och trodde man. Den som “lånat” ett sådant ben fick ej någon ro förrän han burit tillbaka det. Flisor av ”döaben”, som togs in, hjälpte mot “onna bett” vilket man fick av ett slags trådformiga maskar som levde i rinnande vatten.

Stulet med konster

Hade ett får eller annat mindre husdjur kommit bort och man förmodade att det blivit stulet, skulle man inte söka efter det genast, utan först förvissa sig om att det ännu levde. Detta kunde man få veta genom att lyfta på en jordfast sten: fick man då se en krälande mask eller annat levande kryp, levde det försvunna djuret och man kunde vara säker på att återfinna det. Fanns det under stenen flera maskar var förvissningen härför naturligtvis ännu säkrare. Rörde sig masken eller maskarna mot ett visst håll skulle man söka efter djuret i den riktningen. Såg man däremot ingen mask under stenen levde djuret inte och det var inte lönt att söka efter det. Om masken kröp ned i ett hål i jorden, troddes djuret vara ”stulet med konster”, d v s med tillhjälp av skam och denne höll nog i sig.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: