I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

HUR MAN ÅKTE FINT PÅ 1800-TALET

Oxkärra med träaxklar

TRÄAXELKÄRRA

Före 1850 hade bönderna i norra Gäsene inte annat än små dåliga kärror. Hemma på gården körde man med ”träaxlakjarru”, men för långfärder och varutransporter hade man en kärra med järnbeslagna hjul och järnaxel. Det var ”trosskjarra”. Beslagen bestod av kortare skenstycken över lötskarvarna. Det var den ena biten intill den andra. Hela hjulringar, helskener, kom inte i allmänt bruk förrän på 1870- och 1880-talen.

VAGN MED HELSKENOR

Vagnshjul med stålskenor

I Södra Härene, Kullings härad, tillverkades den första vagnen med helskenor 1861, men sedan gick det åtminstone ett årtionde, innan dessa vagnar kom i allmänt bruk.

FJÄDERKÄRRAN

Fjäderkärra

Det bästa fordonet var kärran. Gästgivaren i Stenunga hade en ”fjarekjarra” (fjäder-), som han skjutsade med. Den hade fjädrar eller remmar, som man kallade dessa, av ask, en på vardera sidan, och på dessa vilade sätet, som var försett med rygg- och sidostöd. Remmarna var med sina främre ändar fästade vid kärrans skalmar medelst starka nitar och järnhällor, men bakändarna var fria. Det var på så sätt, man fick fjädring eller svikt på sätet. När kärran stod med skalmarna vilande mot marken, pekade sätet högt i vädret. Men det var en bra kärra för sin tid, när gästgivaren spände sin häst för ”fjarekjarra” åkte man både fort och bekvämt. Under sätet var en låda, där man kunde förvara nödig utrustning för resan liksom foder för hästen, såsom tornistern med sin blandning av havre och hackelse. Hösäcken, som var skrymmande, band man för det mesta bakom kärran.

FÄRDVAGNEN

Färdvagn, Karl Jansson och barnbarnen Gunborg och Gunnar Bålerud Töreboda

En olägenhet med kärran var emellertid, att den endast rymde en resande förutom den, som skjutsade. Var det flera resande, som skulle vägen fram, fick man ut med ”falevangen” (färdvagnen). Den bestod av en ”vangkorje” eller vanghäck, som man placerade på en vanlig arbetsvagn. Som säten användes enkla bräden med okar (tvärslåar) på undersidan, så att man inte gled av vagnen eller ned i den, det var allt.

ÅKVAGNEN

Åkvagn

På 1880-talet kom en helt ny vagn i bruk. Den hade fjädrar av stål, vilka vilade på vagnens axlar, två på varje axel. På så sätt fördelade sig fjädringen till vagnens hela ovanrede. Underredet bestod så gott som uteslutande av järn, och man skulle kunna säga, att det var den rikligare tillgången på järn, som reformerade åkvagnen. Tack vare detta material kunde den göras lätt och smäcker, och här var vagn och vagnshäck fast förenade, vilket var något nytt. Denna vagn var även betydligt större och bredare och följaktligen även bekvämare att färdas i, särskilt om man var några stycken. Vagnen hade två säten, framsäte och baksäte. Det senare, och i en del fall även framsätet, var flyttbart. Med hänsyftning på de liggande fjädrarna kallades denna vagn för ”leggfjarsvang”, vilket namn man med tiden förkortade till ”fjarevang”.

SLÄDE

Häst med släde Trävattna

Om vintern, då det var slädföre, begagnades skrinda för en eller två resande. Skjutspojken hade då sin givna plats baktill på den s.k. ”rumpen”. Under den fanns en pall, om så var att han föredrog att stå och köra.

Skulle ett helt sällskap skjutsas och var slädföret gott, satte man en vanlig vagnskorg på ett par kälkar. Det gick också för sig.

Huvudsaken var, att man kom fram.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: