I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

GÖTEBORGS SISTE BÖDEL

Olof Wilhelm Bergendahl (23/10 1822 – 17/7 1900)

Olof Wilhelm Bergendahl föddes i skorpionens tecken den 23 oktober 1822. Fadern var fortifikationssnickaren Olof Bergendahl och modern var Carolina Bergman. Vid tjugoett års ålder år 1843 flyttade han till Stockholm och tog värvning som livgardist. Efter sjutton år i kungliga huvudstaden var han åter i Göteborg för att ta anställning vid Göta Artilleriregemente (som vid denna tid låg mellan Kaserntorget och Kungsgatan).

Bergendahl var lång, storväxt och ståtlig men som många andra stamanställda hade han problem med spriten. 1862 hade han och två andra militärer under ett brännvinsrus uppfört sig oanständigt mot en kvinna på Stampgatan. Polis kom till platsen och slagsmål utbröt. Knektarna var överlägsna så polisen fick hjälp av civilister att övermanna ”dessa ytterst vildsinta knektar”; som det står i dokumenten. Bergendahl hamnade på sjukhus några dagar på grund av detta slagsmål.

Under sina sista år i militären var Bergendahl värvare i både Göteborgs och Bohus län för ryttmästare Anders Erland Peter von Plomgrens (adlig ätt nr 371 och friherrliga ätt 1952) skvadron av kungliga livgardet till häst. När han tog avsked erhöll han svärdsmedaljen som ett tecken på plikttrogen tjänst under många år. Detta bidrog säkert till att han fick bödelstjänsten i Göteborg år 1863 (av åtta sökande). Nu flyttade Bergendahl in i bödelsstugan (nuvarande Odinsskolan) och fick av Göteborg stad hundra riksdaler om året. Han fick dessutom 24 riksdaler om året från de fyra län som han också tjänstgjorde i.

Måndagen efter midsommar 1863 var det dags för den första avrättningen. Bergendahl skickades till Fristad utanför Borås för att där avrätta den trettioåriga sjömannen och seriemördaren Karl Johan Karlsson Hed. Han hade rånat och mördat flera så kallade ”knallar” (vandrande gårdsvaruhandlare). Den siste person han mördade var knallen och byskolläraren Karl Hedlund från Brämhult, som ligger mellan Borås och Fristad.

Innan avrättningen inkallade Fjärdingsmannen Pehr Eriksson män från Tämta socken att utföra så kallad spetsgård. Spetsgård innebar att man bildade två ringar av män med långa käppar runt den dödsdömde. Den inre ringen höll käpparna åt ett håll och den yttre åt det motsatta hållet i kors mot den inre ringens käppar. Enligt folktron skulle den dödsdömde bli fri och domen mista sin kraft, om den dödsdömde strax före avrättningen lyckades kasta sig över de två ringarna och rymma. Därför var man alltid noga med organiseringen av spetsgårdarna så att den dödsdömde inte lyckades fly.

Avrättningsplatsen var nyröjd och nyfikna samlades i massor. En avdelning soldater var utkommenderade för att bistå länsmannen om det skulle bli ”störande av ordning”. Då allt var ordnat kommer den dömde åkande i en kärra från häradshäktet i Borgunda. Där möttes de av länsmannen som sittandes till häst bar full uniform. Hed leddes fram till stupstocken av prästen som även band för hans ögon. Skarprättare Bergendahl kliver nu fram svartklädd med vita handskar. Ett vittne berättar:

Han kom som en blixt, höjde yxan som var blank som silver och högg av huvudet med ett hugg.”

Kroppen ryckte till och Bergendahl lade ifrån sig yxan och tog av sig sina vita handskar, som han kastade på marken och därefter bugade han åt folkmassan.

Galgbacken i Fristad låg på en av Olofsgårdarnas marker

Galgbacken i Fristad finns kvar än idag och många kan vittna om att här utspelar sig oförklarliga ting. Bland annat finns det en liten källa med klart kallt vatten i närheten. Det är bara det att ibland kan smaken ha en bismak av blod. även olika skepnader kan dyka upp under dygnets mörkaste timmar.

Hotell Mollberg i Helsingborg för ungefär 100 år sedan

Bergendahls andra avrättning dröjde ända tills år 1872 och den ägde rum i Landskrona. Detta gavs stor uppmärksamhet speciellt i lokalpressen (Tidningen Nya Förposten) som meddelade att Bergendahl bodde på Hotell Mollberg i Helsingborg. Samtidigt bodde där ett stort privat sällskap. Under kvällens lopp spred sig ryktet att Göteborgs bödel bodde på samma hotell. Kvinnorna tyckte detta var spännande och lär ha sagt: ”det skulle vara roligt att se honom”. En av herrarna sade då: ”ingenting hellre” och gick för att hämta Bergendahl. Nyfikna kvinnor kippade efter andan när en etthundraåttio centimeter lång och ståtlig Bergendahl gjorde entré. Man kan här förmoda att kvinnorna var lite uppspelta för några kom med en förfrågan att skulle man kunna få se bödelsyxan! ”Gärna!”, svarade Bergendahl och gick för att hämta det blankpolerade vapnet till societetskvinnornas stora förtjusning.

Stupstock och bila

Två dagar senare fullbordade bödeln sitt verk. Med ett enda hugg skilde han huvudet från kroppen, lämnade ifrån sig yxan, tog av sig sina vita handskar och även uniformsmössan och bugade sig i alla riktningar.

Åter i Göteborg tilltog Bergendahls alkoholproblem och under en vinglig färd stödjandes av en knölpåk på Stampgatan år 1873 möter han en poliskonstapel. Händelserna på samma gata tio år tidigare gör sig påminda och han bestämmer sig att hämnas. Konstapeln störtar våldsamt i backen efter ett kraftigt slag från Bergendahls knölpåk. Med blodet rinnande från huvudet får polisen även ta emot ett antal sparkar och slag innan Bergendahl återigen kan övermannas. Domen för Skarprättare Bergendahl blev två månaders fängelse plus 25 riksdaler till Konstapeln för sveda och värk. Dessutom får han böta 10 riksdaler för olaga fylleri.

Karlskrona cellfängelse byggt 1852

Nu kan man tro att bödeln skulle ha lärt sig en läxa, men så var inte fallet. Tre år senare är det dags igen, denna gång döms han till fem års straffarbete inför domstol för mened i en ekonomisk tvistefråga. Nu har även Göteborgs Stad tröttnat på Bergendahls bråkiga leverne och avskedar honom därför som skarprättare. Bergendahl skickas till centralfängelset i Karlskrona för att där avtjäna sitt straff.

Den 8 januari 1882 frigavs Olof Wilhelm med 185 riksdaler på fickan. Han förpassas under kriminalvårdens försorg tillbaka till Göteborg, men där finns inget att hämta. Hans fru har avlidit under hans tid i fängelset och hans barn har tagit avstånd från honom.

Eftersom hans rykte är så dåligt bestämmer sig Bergendahl att uppsöka Wilsonslinjens kontor på Järntorget för att köpa en båtbiljett till Boston. Således kommer det sig att den före detta skarprättaren Bergendahl lämnar Sverige och Göteborg.

SS Romeo, var ett kombinerat segel och ångbåtsskepp tillhörande Wilsonlinjen och trafikerade linjen Göteborg – Hull

Den 27 januari 1882, endast nitton dagar efter frisläppandet, stiger Olof Wilhelm på ångbåten Romeo, destination Hull England. Dit anländer han den 30 januari för att direkt färdas med tåg till Liverpool för resa över Atlanten med ett av Cunardlinjens fartyg. Han slår sig ner i Chicago och får jobb på ett sågverk. Bergendahl som var en handlingskraftig karl bygger här sitt eget hus i skogen. Här kunde resan tagit slut men ödet ville annorlunda för Bergendahl.

Gibraltar fattighus i Göteborg, numera Vasa sjukhus

Våren 1888 attackeras hans hus av indianer, Bergendahl plundras på sina ägodelar och hans hus bränns ner. Olof Wilhelm var för gammal för att på nytt bygga sig ett hus så han återvände till Göteborg. Eftersom han inte hade någonstans att bo blev han intagen på fattigvårdsanstalten tillsammans med tiggare prostituerade, fängelseinterner, arbetslösa osv. Detta ställe kallades för ”Brackan” och låg utmed Vera Sandbergs allé. Byggnaderna var kasernliknande och kunde rymma 1500 personer. Här tyckte Bergendahl att han var för fin för att bo. Han frågade olika markägare om han kunde få bygga sig något eget. En av de tillfrågade upplät ett stycke mark och så kom det sig att Bergendahl byggde sig ett litet hus på fyra gånger fyra meter (enligt vittnen ett ruckel med otäta väggar) med kamin och ett matbord i ek i hörnet av Eklanda- och Bergsprängargatan. Här levde den före detta Skarprättaren sina sista år i livet genom att försörja sig på att tillverka sadlar till militären.

Bergendahl fick ofta besök av lokalbefolkningen som ville höra honom berätta om Amerikaäventyret och hur det var att hugga huvudet av folk. Bergendahl dog år 1900 nästan utfattig och han begravdes under enkla former och utan några anhöriga i Bergendahlska familjegraven på Stampens kyrkogård i Göteborg.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: