ALLA BERÄTTELSER

ÖDET

Två bilder av utvecklingens drivkraft; den aktiva människan eller ett förutbestämt öde

Så långt som till slutet av 1800-talet trodde man att livet var utstakat i förväg och styrdes av ödet. Den tid man hade att leva var därmed förutbestämd. Det man skall uträtta här i världen, det får man tid till. När någon brådskade och inte gav sig nödig ro, sade man:

Han har mycket ogjort, tycks det”. Eller: ”han har kanske inte så lång tid kvar att leva.”

Efter inträffat dödsfall kunde man få höra följande:

”Se, detta anade jag, att hans tid snart var ute. Han arbetade och stod i både sent och tidigt, hade ingen ro. Men se, han hade mycket ogjort.”

Det man skall gå igenom i livet, det sker.

Familjen Bram på torpet Nytorp, Råröd

Se, det var förutbestämt att vi två skulle komma samman”, sade en äldre man, då han förde sitt giftermål på tal. ”Och det har gått, fast nog har man fått slita och stå i, för vi har haft inte mindre än åtta barn att fostra upp. Men, ödets lotter faller olika. En del får arbete, slit och släp på sin lott, andra får det lättare och bekvämare. Pengar och ägodelar faller dem till utan att de behöver röra ett finger. Men — inte sagt att de är så mycket lyckligare för det.”

Om någon led av en sjukdom, för vilken ingen bot fanns, såsom till exempel ”bröstsot” (lungsot), sade man att den mannen eller kvinnan var ”feg”, d.v.s. dödsmärkt eller vigd till döden.

Det är förutbestämt på vilket sätt varje människa skall få sin död. Så här berättades det om detta:

 

Gästgivargården i Hägna Od

Det hände sig på en gästgivargård, att en person kom inrusande och prompt ville ha fatt på gästgivaren. Några personer, som satt i skänkrummet, förstod att mannen kom i ond avsikt, och tog fast honom. Sedan sände man bud på gästgivaren. När denne kom, blev mannen alldeles vild, han ryckte och slet för att komma loss och slå gästgivaren. Varför, det visste han inte själv. Då var det någon, som räckte honom ett halmstrå och sade:

”Där har du, om du nödvändigt skall slåss.”

Ett halmstrå är ju fullkomligt ofarligt, kan det tyckas, och så menade även den, som räckte mannen strået. Det var alltså uteslutande på skämt, det skedde. Mannen tog halmstrået och slog till gästgivaren med det, och, besynnerligt nog, gästgivaren föll ned död av det slaget.

”Se, det var förutbestämt att gästgivaren skulle få sin död genom ett slag av den mannen, och då var det nog med ett slag av ett halmstrå”, berättade en gammal man i Längjum.

I detta sammanhang kan erinras om, att många sjöar och floder påstås ta så eller så många människors liv varje år, vanligtvis tre eller sju. Om Nossan heter det:

”Denne lelle bäck sa heta Nossa,

dän sa många liv förlossa.

Sju liv vart år.”

”Och det tar Nossan”, säger sagesmannen, ”den tar sju liv för varje år, som går.”

Om Tidan, Nissan och Lagan berättas, att dessa floder rinner upp på ett och samma ställe, och där har en oskyldigt dömd och avrättad kvinna fått sin grav. Till bevis på hennes oskuld förutsade hon flodernas uppkomst enligt följande:

”Mälla mina täner (tår)

sa renna upp tre äner (åar).

Nia, Tia å Laga.”

I själva verket ligger Ätrans källa närmare Tidans och Nissans källor än Lagans, men denna senare flod passar tydligen bäst samman med rimmet, som följer:

”Nia, Tia å Laga

ta många män avdaga.”

Tråvads bro Foto Ulf-Erik Hagberg

Även i fråga om Lidan är en liknande föreställning bekant. Det året, då koleran härjade så svårt i Fyrunga och socknarna däromkring, höll man vakt på Tråvads bro, så att ingen fick komma från de pestsmittade socknarna. En dag, då männen stod där, hörde de en röst i ån, som sade:

Timmen är inne, men mannen är inte här än.”

Kort därpå kom en man ridande i skarpt trav. När han kom i närheten av bron, kastade han sig av hästen och rusade ned i ån. Männen på bron sökte hindra honom, men det lyckades inte. Detta var den tredje, som Lidan tog det året. ”Det går inte ett år utan att ån tar sina tre människoliv”, berättades det i Tråvad.

Häradsvads bro. Foto Gustaf Ewald

Samma sägen lokaliseras till ett vad över Säveån i Nårunga socken, nämligen ”Härsva” (Häradsvad). Strax nedom vadet finns en hulj (fördjupning i vattendraget), som fått namnet ”Jongs grav”, ty en soldat med namnet Jong (Ljung) har fått sin död här. Han kom ridande sent en kväll, och främling, som han var, råkade han ta miste på vägen med följd att han red ned i huljen, och där fick han, som sagt, sin död. Man har även kallat huljen ”Jongs grav i Mo”, eftersom mannen var från Mo härad i Småland. Kort före Jongs ankomst hörde man en röst, som sade:

”Stunden är inne, men mannen är inte här än.”

Det var alltså av ödet bestämt, att Jong skulle få sin död här.

Pesten, det var en man, klädd i svart kappa, som red omkring på en svart häst. I de byar, där den svarte ryttaren visade sig, där bröt pesten ut.

I de åren, då digerdöden härjade så svårt, såg man en pojke, som gick omkring med en sopkvast. Lyfte han upp kvasten mot någon, nös denne tre gånger, och så dog han. Folk hann inte säga mer än: ”Gud hjälp”, innan de var döda.

Allt sedan digerdödens dagar har folk brukat säga ”Gud hjälp”, då de nyser.

VÅRDTRÄD

Familjen Rääf på Björsgård i Halland samlade runt vårdträdet som står på en klassisk stenfot

Stora träd, som växte på eller invid mangården, skonade man i det längsta. Även om en och annan gren torkade bort, fick trädet stå i hopp om att det skulle förnya sig.

Alla äldre gårdar har ett större träd på gårdsplanen, vanligtvis en ask eller en lind. Detta träd är gårdens ”hålträ” (vårdträd). Den numera så vanliga hästkastanjen tillhör en senare tid. Slog åskan ned i gårdens vårdträd eller om stormen knäckte det, varslade det om dödsfall eller annan ledsam händelse i gården.

Rätt vanligt var att aplarna i trädgårdstäppan hade namn efter den, som ”ammat upp” trädet, d.v.s. som dragit upp och vårdat sig om det. Man trodde på ett visst samband mellan trädet och den, som vårdat detsamma. Trädets hälsa och kraft var också personens.

BARN

Makarna Anton Brafs barn Foto August Christian Hultgren 1904

Om antalet barn i äktenskapet sade man: ”Det blir så många Gud vill”. Att ”förhålla” barnen, d.v.s. att på ett eller annat sätt förhindra befruktning och havandeskap, betraktades som en svår synd.

Det var en kvinna i Edsvära, som ”förhöll” det ena barnet efter det andra, men när hon låg på sin dödsbädd, kunde hon inte dö, förrän hon bekänt. Man skickade efter prästen, och så fick hon bekänna för denne. Det var fyra barn, som hon förhållit. De satt vid sängens fotända alla fyra, sade hon.

OLYCKOR

Axel Danielssons likfärd. Foto August Christian Hultgren runt 1900

Olyckan betraktades av äldre personer som en personifikation. Olyckan kan ingen värja sig för, sade man, och den är framme, när man minst anar det.

Hade någon på kort tid råkat ut för två olyckor av samma art, var man också beredd på en tredje.

”Ja, det är inte slut med detta, det kan I vara förvissade om”, var ett vanligt talesätt i sådana fall. ”Vad skall nu hända härnäst?”

Hade man till exempel mist två husdjur i följd, var man också beredd att mista ett tredje, och när det tredje olycksfallet eller tillbudet var överståndet, tröstade man sig med: ”Ja, nu skall det väl vara nog för den här gången.”

Kom olyckan in i familjen, räknade man även där med tre fall: sjukdomsfall, olyckstillbud eller kanske dödsfall. I det senare fallet inberäknades också släktkretsen. Därför att olyckorna kom tre i följd eller tre i kastet, brukade äldre personer tala om ”trekastet”. Ett gammalt visdomsord lyder ock: ”En olycka kommer sällan ensam”.

Inom den egna socknen följde man med uppmärksamhet händelsernas gång. Inträffade ett par dödsfall i följd, uppstod undran och oro.

”Ja, nu är två döda i socknen på helt kort tid”, sade man då. ”Vem skall nu bli den tredje?”

”Nu har två lik gått över bron. Nu kommer snart det tredje.”

Över bron” syftar på vägen fram till kyrkan i Kvinnestad, den gick nämligen över en liten bäck med bro. över den måste alla kyrkobesökare fram.

GUDS RÅDSLUT

Skyddsängel som vakar över två små barn

Ödestron uteslöt emellertid ej den personliga gudsförtröstan. Ödet kunde endast ingripa i händelsernas gång här i tiden. Den fromme anbefallde sin själ i Guds hand och förlitade sig på, att Han skulle styra allt till det bästa, även om man här i tiden fick kännas vid svårigheter och motgångar. Herren straffade den ogudaktige och prövade den gudfruktige. Vilka prövningar den fromme än fick genomgå, kunde de dock ej jämföras med dem, vilka den rättfärdige Job fick genomgå. Bibelberättelsen om den mannen blev mångas tröst i motgångens dagar, ty den visade att Herren kunde både taga och giva mångdubbelt igen. ”Bäst att befalla sitt liv i Herrens hand, ty endast han vet vad som är bäst och nyttigast för oss människor.”

Varje människa har ett följeväsen. Den, som befaller sin själ i Guds hand, har ett gott följeväsen. En del människor har så stark känning av detta skyddsväsen, att de förnimmer detsamma som en person, även om den är osynlig. En äldre man yttrade en gång, att om han ej haft en skyddsande i sitt sällskap, skulle han, mänskligt sett, redan varit död. Han berättade så om flera olyckstillbud, där han varit nära att förolyckas, om ej liksom en osynlig hand hållit honom tillbaka.

En allvarligt och religiöst sinnad man i Edsvära hade en gång råkat bli osams med en granne. En kväll, då mannen återvände från ett bönemöte, förnam han plötsligt, att det var förenat med fara att fortsätta vägen fram. Han vände och gick en annan väg, vilken dock var betydligt längre. Då ovännen med tiden kom på andra tankar, omtalade han själv, att han kvällen i fråga i berusat tillstånd lagt sig i försåt för att slå sin granne. Han väntade emellertid förgäves, vilket han själv var glad över, sedan han nyktrat till.

Det märks, när goda människor kommer i ens närhet. De har något gott med sig; de gamle kallade detta följeväsen för ”vålängel” (vårdängel).

En äldre man sov dåligt en natt. På morgonen yttrade han dessa ord:

Min vålängel har inte unnat mig att sova i natt. Jag förstår inte varför.”

Mången gång blir de små barnen räddade på ett underbart sätt. Det är deras skyddsänglar, som vakar över dem.

Varje människa har en stjärna på himlavalvet. När en stjärna faller, dör någon. Detta var allmänt talesätt ännu på 1890-talet, särskilt bland religiöst folk.

Åskan är ett Guds redskap; det är fåfängt att söka gömma sig undan för åskan. Det är ej heller rådligt att trotsa, håna eller utmana åskan, ty den, som det gör, kan få sitt straff på stunden.

 

Hallanda säteri Broddarp Herrljunga

Matts KafleHallanda, som i historien fått namn om sig att ha varit en ärans man, klok och framsynt, emedan han i mötet på Larvs hed tog böndernas parti, framstår enligt folksägnen som en rå och hänsynslös man. Under ett vredesutbrott slog han ihjäl en av sina pigor, men på grund av sin höga ställning och många förtjänster om riket, översåg den världsliga myndigheten med hans brott — men icke Gud. En gång, då Kafle råkat ut i ett svårt åskväder, greps han av raseri över detta. Han lyfte sin knutna hand mot himlen, förbannade och sade:

”Ja, dundra du, men här nere dundrar jag!”

Då kom en blixt och slog ihjäl honom. En rest sten utmed vägen söder om Hallanda erinrar än i dag om denna händelse.

Kafle fick sin grav i Broddarps kyrka, där en kalkstenshäll Med Kafles bild legat över graven, tills dess att kyrkan renoverades. Då flyttades hällen ut och murades in i väggen på östra gaveln. Själva hällen är hel, men bilden är sönderflagad och illa medfaren, och det kommer sig därav, säger man, att Guds förbannelse fortfarande vilar över mannen.

MAGISKA GESTER, TECKEN, TAL OCH FÄRGER. GESTER.

Trollkvinna

Kvinnomöte var dåligt förebud, vem det än var, men särskilt var man rädd för sådana kvinnor, som befattade sig med trolldom i en eller annan form, ”kusmekjaringer”. När man mötte en ”käring” skulle man spotta tre gånger för att om möjligt förta oturen. Häst- och karlmöte ansågs däremot föra tur med sig.

Man skulle även spotta tre gånger när man stötte på en katt eller ekorre, som korsade vägen.

Ekorren var ett särskilt dåligt förebud. Sprang en ekorre över vägen, då man befann sig på resa bort i ett viktigare ärende, gjorde man klokast i att återvända om hem, ty då skulle något oturligt inträffa på ett eller annat sätt.

SPOTTA

Man skulle spotta i tvättvattnet, innan man tvättade sig, för annars kunde man få elakartade utslag och andra sjukdomar.

Tvättvattnet borde, om möjligt, hämtas in vid dagsljus. Detta var av särskild vikt, om det skulle användas för späda barn. Orsaken var nämligen den, att man fruktade för det ”lea” (onda) i vattnet, särskilt om vattnet kom från å eller bäck, som det ju i allmänhet gjorde.

Man skulle även spotta, där man slog ut tvättvattnet.

Man skulle spotta, när man gick över en å eller bäck. Orsaken var densamma, som ovan, nämligen en skyddsåtgärd mot det leda eller farliga, som höll till i vattnet.

Man skulle spotta, innan man gick i sjön för att bada, och när man kom upp igen, skulle man kasta en peng i vattnet. I brist på peng tog man en knapp av metall.

Bröt man något i två delar, till exempel en käpp, skulle man spotta i de båda nyblivna ändarna, ty eljest kunde något av husdjuren gå och bryta benen av sig.

Fann man ett föremål på en väg, till exempel en fällkniv, skulle man spotta, innan man tog upp den. Sedan man spottat, var det inte farligt att ta den i hand. Det man spottat eller blåst på, det var ens tillhörighet.

Knallarna brukade spotta på den första peng, de fick in för dagen. Det gav god tur till kommersen för återstoden av dagen. På marknader och offentliga platser, där många såg på, när man handskades med pengar, brukade den, som var mottagare, spotta eller andas på pengarna, innan han stoppade ner dem i pungen. Därmed var pengarna nämligen oåtkomliga för sådana personer, som tillägnade sig andras pengar genom trolldom.

En gammal sed, som levat kvar längre än de flesta andra, var att spotta på tränsen, då man betslade hästen. Detta skedde för att ingen skulle kunna ”maktta” hästen, d.v.s. beröva honom den rätta kraften.

Kom man in på en ”håstatumla”, d.v.s. en plats där en häst tumlat sig, måste man spotta tre gånger, annars blev man maktlös. Man kunde bli så matt i benen, att man inte förmådde stå upprätt.

Förklaringen till ovanstående var att hästen blev lättare, när han tumlat sig, tröttheten blev kvar i jorden. Det var den, som kom i benen på folk, om de inte såg sig för. Men bara de skyndade att spotta framför sig, innan de trampade i ”tumlan”, var det inte farligt.

Det fanns folk, som lade sig på rygg och rullade sig alldeles som en häst, då de var trötta. Det lättade upp så bra, påstod de.

En paus i slåtterarbetet

Då man under slåttern tog sig en middagslur, föredrog männen i de flesta fall att ligga ute på bara marken, helst på en lugn och skuggig plats i ängen, ty, sade man, ”en ble så vel (utvilad) te å legga ute”.

När hästen sprang upp och skakade av sig jord och damm efter tumlandet, skulle man spotta, om man befann sig i närheten.

Om man råkade in i en vervel (virvelvind), skulle man skynda sig att spotta tre gånger annars blev man sjuk.

”En gång råkade jag och min hustru ut för en virvelvind, då vi var på väg bort”, omtalade en berättare. ”När virveln var över, så var vi tre på vägen. Den tredje var Skam själv, kanveta, fast han var klädd som en fin herreman. Han försvann vid första avtagsväg, vi kom till. Den vägen förde till ett ställe, där en tosing just i dagarna gått och hängt sig. Skam hade förstås ärende dit. Jo, som sagt, det är bara det som dåligt är, som far omkring i virvelvindarna, troll och sattu (sattyg)”.

Råkade man komma mot ett mot eller ”dagstånn” (gengångare), fick man frossa och blev sjuk. Enda hjälpen var att ta ”ena ellglo” (ett glödande kol) från spisen och släppa ned det tre gånger mellan kroppen och skjortan — eller lintyget, om det var en kvinna —och så skulle man spotta tre gånger därefter. ”Det gjorde alltid min far”, tillägger berättaren, ”och det hjälpte”.

RÄKNA GÄSS

Bygata med gäss 1904

När gässlingarna släpptes ut för första gången, skedde det med iakttagande av en eller annan skyddsåtgärd. Bästa skyddet var att hustrun räknade ut dem mellan sina ben. Det tillgick på så sätt att hon ställde sig i eller invid dörröppningen med benen så vitt åtskilda, att ingen väg fanns ut mer än mellan dem, varefter hon räknade ut gässlingarna en och en.

På slättbygden var det först och främst gässlingarna, som räknades ut på detta sätt, i skogsbygden praktiserades samma metod även beträffande lammen.

GESTER

Att sätta kålplantor var kvinnogöra. För var planta, som sätterskan planterade, tog hon sig ett tag där bak och sade: ”Så stor!”

Att få stor och grann kål var givetvis i allas intresse men först och främst i husmoderns, som hade att svara för hushållet. Därför satte hon helst ut plantorna själv, ty då visste hon att det blev riktigt gjort.

Om någon råkade gå vilse i skogen, kom han säkert till rätta genom att vränga ett klädesplagg ut och in, till exempel mössan eller huvudklädet. Jägaren kunde gå vilse, fastän han var väl förtrogen med skogen; det var skogsrået som förvillade honom, men vrängde han ut och in på sin skinnjacka eller annat plagg, hade hon ingen makt över honom längre.

Hade man kommit överens om något, som skulle vara riktigt säkert, brukade man tumma på det. Det tillgick så att man krokade samman tummarna, varefter man drog isär.

Två män dricker en brorskål 1830. Målning av Hjalmar Mörner

När två personer drack brorsskål och därvid ville betyga varandra sin vänskap inte bara för stunden utan jämväl för all framtid, skedde det på så sätt att man fattade sina ”bollar” (dryckeskärl), varefter man krokade samman armarna och drack ur. Därmed var vänskapen beseglad.

När barnen smutsat ned sig eller gjort något annat opassande, förekom att någon äldre demonstrerade sitt ogillande genom att räcka långt finger. Att räcka långt finger tillgick så, att man sträckte ut vänstra handens pekfinger mot barnet, varefter man strök över det upprepade gånger med den högra handens pekfinger. Man började uppifrån och strök nedåt mot spetsen och vidare ett stycke ut i riktning mot barnet. Varje strykning åtföljdes av orden: ”Fy dej, fy dej!” Eller: ”Fy skäms, fy skäms!” Då skämdes barnet och tog sig bättre tillvara en annan gång.

Att räcka lång näsa var en rätt vanlig gest bland barn i skolåldern. Man höll båda händerna med vitt utspärrade fingrar framför näsan i riktning mot den, man ville visa sitt förakt eller göra narr av. Ännu på 1890-talet var seden vanlig, men den stämplades då som utmärkande för elaka och illa uppfostrade barn, vilket givetvis medverkade till att oseden försvann.

En annan ful sed, som ungdomarna ibland tillgrep för att håna varandra, var att ”visa horna” (hornen). Seden praktiserades på så sätt att man förde båda händernas pekfingrar till pannan. Att visa hornen bedömdes ej blott såsom en ful utan även syndig sed och har endast förekommit i enstaka fall i mans minne.

Av förbjudna rörelser märktes först och främst all kringgång i påskveckan liksom under vissa helgaftnar. Då inställdes all spånad liksom andra arbeten, i vilka något rörde sig runt. Under Lucia- och Tomasnatten måste även alla kvarnar stå stilla.

Under vardagens arbete lade man vikt vid, att alla kringgående arbeten utfördes solrätt. En vagn skulle t.ex. smörjas solrätt, d.v.s. att man gick från hjul till hjul i samma riktning som solen. Och man skulle röra i grytan solrätt, om man skulle få den rätta välsignelsen av maten. Men var det fråga om att vinna fördel genom trolldom, utfördes kringgång och rörelser ”ansöls” (motsols). Andra förbjudna gester var:

Man fick inte kliva över någon, som låg. ”Legg inte så där på gulvet, pajk”, kunde det heta, ”för kånuner nå’n å kliver över däk, så växer du inte mer”.

Vintertiden stod huggkubben vanligtvis inne i stugan, ty den hade man användning för, då man slöjdade. Den användes däremellan som sittplats, eftersom man hade ont om bänkar och säten. Det dugde dock ej att barnen satte sig på kubben, ty då växte de inte mer.

Barnen fick inte ”sätta matbeta” (lämna matbitar), till exempel en halväten smörgås. ”Ät upp beten, för annars växer du inte mer”, hette det, om någon lämnade en bit av smörgåsen. Eller: ”Ät upp beten, för dä ä den du blir starker av”.

Barnen skulle akta sig för att göra grimaser och fula miner, ty då kunde de bli sådana, om det eller det inträffade just i detsamma, vanligtvis om vinden vände sig.

Barnen fick inte gå och slå med ”räcker” (spön) i marken, ty då blev det regn, och det var inte önskvärt, om man höll på med hö- eller sädesbärgning.

Om himlavalvets stjärnor och stjärnbilder fick man tala, men man fick inte peka på dem. ”Stå inte å peka på sjarnera, onga”, sade de gamle, om barnen inte tänkte sig för.

Man skulle akta sig för att sitta med knäppta händer och rulla med tummarna, ty då ”nystade man åt Skam”, hette det.

Man skulle akta sig för att gå upp med ”röva” (bakändan) före, för då fick man en tråkig dag.

”Du har la gått upp mä röva före i da”, hette det, när någon var i dåligt humör.

Man skulle se sig för, så man inte satte på sig något klädesplagg ”vrångt” (avigt), för annars blev det ”vrångt” hela dagen.

Man skulle akta sig för att sätta skodonen på bordet, till exempel för att putsa dem, ty annars följde förtretligheter under dagens lopp.

Man skulle inte vända om efter en glömd sak, då man anträtt resa bort, om man ville undgå otur.

Man skulle heller inte stå och dricka kaffe för då blev man svartsjuk.

Gästens kaffekopp skulle inte fyllas på innan han druckit ur så att kaffet späddes ut för då spädde man även på hans bekymmer.

Pigan skulle undvika att hämta in vatten första dagen hon var i tjänst. Sysslade hon med vatten den dagen, blev följden att hon fick fälla många tårar under sin tjänstetid på detta ställe. Husmodern, som var väl förtrogen med gammal sed, lät henne ”seta frammat” (sitta främmande), det vill säga hon fick vara som gäst första dagen.

TECKEN.

Mangelbräda med femuddig stjärna

”En ska rita kors för det som dåligt är”, lyder ett gammalt talesätt. Korstecknet var också det allmännast förekommande.

Man gjorde kors i degen, då man bakade, kors i smöret, då man kärnade, och gav man bort en flaska mjölk, ritade man först ett kors med stål i mjölken, till exempel med en strumpsticka.

Man ritade kors över dörren till fähus och stall för att skydda sin egendom mot trolldom och skada. Man ritade kors över stugdörren, då barn föddes, för att trollen inte skulle våga sig in i stugan under nattens timmar och byta barn. Ett kors av stål på dörrtröskeln skyddade mot gengångare och spöken.

Ett annat allmänt förekommande skyddstecken var den femuddiga stjärnan. Den ristades in i vissa stockar i stugan, berättas det, först och främst den stång, som skilde fram- och återstugan åt, nämligen den s.k. ”kronestånga”. Vidare brukade man skära in en femuddig stjärna i barnets vagga liksom i smörkärnan och ystkaren och andra viktiga husgeråd. Någon gång förekom den även på skäran. I stället för att rista in tecknet med kniv förekom, att man slog in en femudd med mässingsstift. Så är fallet när stjärnan anträffas på gamla bösskolvar.

TAL

A G Dahlman, Sveriges siste bödel

Även talen var viktiga för ödet.

Skarprättaren fick inte göra mer än ett hugg och högst två skäranden med yxan. Högg han mer än en gång, miste han själv huvudet.

Under 1870-talet blev tvenne rånmördare, Hjert och Tector, avrättade. Hjerts huvud föll som sig borde för första hugget, men beträffande Tector nödgades skarprättaren göra inte mindre än tre hugg, vilket i hög grad upprörde åskådarna. Det var inte därför att de ömkade mördaren, utan just därför, att det troddes ha en viss betydelse hur många huggen var.

Vid svinslakten brukade slaktaren göra två skåror tvärs över ”mälta” (mjälten) för att se hurudan vintern skulle bli. Seden förekom ännu på 1890-talet.

Trollbundna kyrkklockor och trollbundet gods kunde under vissa villkor bärgas av tvenne bröder med tillhjälp av tvillingoxar som dragare.

Den, som ville lära sig att spela av strömgubben, skulle gå till en fors, där denne höll till, tre torsdagskvällar i följd.

Ville en flicka veta, vem hon skulle få till man, skulle hon räkna sjustjärnorna tre torsdagskvällar i följd.

Då man ”red Staffan” annandag jul på morgonen, var seden att man skulle rida över tre rinnande vatten, innan hästarna vattnades, vilket helst borde ske uthärads eller åtminstone utsocknes.

Midsommarstång framför ett torp

Midsommarkvasten, drömkvasten, skulle plockas av nio sorters blomster, vilka vuxit på tre renar vid en korsväg. Blomsterkvasten kunde även plockas i tre hagar eller ängar så belägna, att de låg omkring en korsväg.

Talet fyra betraktades tydligen som ett heligt tal. Ett av julens speciella bröd bestod av fyra rundlar och benämndes ”firjulingen” (fyrhjulingen). Ett annat namn var ”borosa” (borosen). Detta bröd låg överst på barnens julhögar.

Ett flertal sägner berättar om särskilt goda kyrkklockor, vilka vid provringningen hördes fyra mil. Talet fyra återkommer här oberoende av det verkliga avståndet.

Talet nio, som ju är lika med tre gånger tre, omnämnes i samband med trolldom och hemligt kunnande. Fick en trollkunnig person fatt på en knippa vitlök med nio lökar, kunde han utföra en del trollkonster med hjälp av den.

Fann man en knippa vitlök med nio lökar, tog man vara på den, ty den var ett skydd mot spöken och trolldom, om man bar den på sig.

Julbrasan skulle eldas med tolv vedträn, vilka lades i kors med tre eller fyra trän i varje varv.

Prästskolan i Wittenberg var tillika en trolldomsskola. Alla, som gått igenom den skolan, måste gå på trollhjulet, innan de slapp ut, men var tolfte kom bort. Den tog Skam hand om med detsamma, sade och trodde man.

Jesu lärjungar var också tolv, men endast elva av dem gick ut såsom Kristi förkunnare. Så var även fallet med prästerna från Wittenberg, men dessa präster besatt större andlig makt än andra präster.

Talet tretton betraktas är ibland ett turtal och ibland för det med sig otur.

En ligghöna skulle läggas på tretton ägg, om hon var stor nog att kunna ruva så många, eljest elva.

FÄRGER

Barnkista i vitt

Vitt var oskuldens färg. Barn, som dog i sina späda år, brukade få en vit kista, vilken symboliserade deras oskuld och renhet inför Gud.

När någon äldre var död, hängde man upp lakan eller vita dukar för fönstren. Då visste alla, som färdades den vägen fram, att det stod lik i gården. Det förekom även att man snörpte samman förhängena på mitten, så att de liknade ett timglas. Det var för att visa, att den dödes timglas runnit ut.

Svart och vitt var sorgfärger. Männens sorgdräkt var helt svart, kvinnornas svart och vit.

Blått symboliserade trohet. Vitt och blått var oskuldens och trohetens färger. En gammal visa, som ungdomarna brukade sjunga, då de kom samman till lekar och dans omkring majstången liksom vid andra festliga tillfällen, började så här:

”Låtom oss fröjdas i ungdomens dagar, binda oss kransar vita och blå.”

Rött var utmärkande för högmod och världslig fåfänga. Den rike mannen klädde sig i purpur; ingen ville väl efterlikna honom. Vid begravningar fick inte så mycket som en röd blomma förekomma.

Rött var kärlekens och hoppets färg.

Vid den s.k. ”fästmögången”, vilken gällde insamling av bidrag till de nygiftas bosättning, bar den kvinna, som gjorde fästmön sällskap, en vit påse med vackra röda band. Det var för att folk inte skulle förväxla fästmön med en vanlig tiggerska.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.6 / 5. Omdömen 14

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken