I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

TING SKAFTHÅLLNING OCH VAPENED

Gäsene tingshus den gamla tingssalen från 1776 Foto Birgitta Saunders

Till tinget kunde alla fria män komma för att söka hjälp med en konflikt, förlikas eller bara närvara vid uppgörelserna. Här fanns även lagmannen eller den hövding som ledde förhandlingarna, samt nämndemännen som ofta var 12 till antalet. Dessa tretton personer satt i en ring medan menigheten i övrigt fick hålla sig utanför.

Magasin före detta tingshus vid Höbergs herrgård i Norra Vånga

Varje härad höll ting 2–4 gånger om året. Om häradet var mycket stort och indelat i fjärdingar, hölls fjärdingsting. Senast från medeltidens början och framåt hölls landsting över områden som mer eller mindre motsvarade landskap och konungsting hölls var tredje år för svårare mål.

Tingsställe var Rudberga gästgivaregård i Särestads socken från 1600-talets första hälft till år 1773

Varje form av konflikt mellan två personer, familjer eller bygder kunde bli ett ärende för tinget om parterna inte löste det själva, även om det gällde mord, stöld eller våldtäkt. Ända fram på 1300-talet uppmanades man att själv åstadkomma en förlikning eller uppgörelse genom de regler som lagen stödde sig på innan man sökte sig till tinget. På så vis stod människorna över lagen så länge de lyckades hålla sams med varandra och innan staten tog över all rättslig kontroll. Efter den självstyrande epoken kunde människor dömas direkt efter lagens påbud, även om ingen annan hade kommit till skada eller beklagade sig, eftersom lagen ställdes över människorna.

JORDAKÖP

Bygata Åsle Tå vid Falköping

Jorden ägdes från början av familjer som var nära förbundna med sina släktingar i ätter. Men fram till 1800-talets slut förekom bördsrätt som innebar att ättens medlemmar hade förköpsrätt till all jord som skulle säljas. Jord såldes bara om man var tvungen till det och hembud skulle först ske till de bördsberättigade bönderna, vilka var de som inräknades i säljarens ätt. Om de inte ville köpa den utbjudna marken övergick möjligheten att förvärva jorden till vem som helst i samhället. Värdet på jorden var under medeltiden 24 gånger större än utsädets värde. Exempelvis skulle varje örtugsland (örtugsland var ett ytmått där ett örtugsland var lika med 8 penningsland eller 1646 m2) kosta 24 örtugar (örtug var ett värdemått där 1 mark = 8 öre = 24 örtugar = 192 penningar) silver att köpa, vilket var lika mycket som 1 mark silver.

TRE RÄTTSFALL MED SKAFTHÅLLNING

Rättsuppfattningen härstammade från en sedvanerätt som ytterst sett bara var förbestämda vid tre viktiga tillfällen.

Det var dels bestämmelser vid överlåtelse av jord från en familj till en annan, där ägandet indirekt berörde all mark och hävdandet av äganderätten var lagbunden.

Lagarna hade också uppfattningar om hur en kvinna och en man skulle bete sig vid inträdet i ett äktenskap, samt vad de förväntades ta med sig i boet eller få i gåvor och vid överflyttningen till den andra familjen i säkerhet för ålderdomen. Eftersom makarna inte var släkt med varandra kunde de heller inte ärva varandra när den ena av dem gick bort.

Det tredje tillfället när lagarna styrde en uppgörelse var vid mandråp då lagen förklarade hur parterna skulle förlikas.

Fortfarande fanns det många detaljer i uppgörelserna som förändrades med tiden eller skilde sig åt mellan olika bygder, men alla dessa tre uppgörelser skulle ofta ske efter en viss procedur som avslutades med en ”skafthållning”, där båda parterna höll i samma skaft som tecken på att de var överens och att de även i fortsättningen skulle arbeta tillsammans och försvara bygden.

Utöver dessa viktiga skeenden var det också andra händelser som var reglerade genom sedvanerätten och som gick i arv genom muntlig tradition och som bygdens ledande personer värnade om.

Denna sedvänja med skafthållning var ursprungligen en vapened, som bestod av sammanlänkade, formelbundna rättshandlingar vilka var typiska för indoeuropeiska rättssamhällen och som är mångtusenårig. Tre rättshandlingar var centrala och berörde hela ätten.

FÄSTNING

De viktigaste avtalen mellan ätter bekräftades genom fästning. Fyra personer från varje ätt ställde upp som fastar och i deras följe kom en särskilt utvald man på varje sida som förde ättens talan. De två männen uttalade var sin formel och höll tillsammans med de andra fastarna i skaftet av ett vapen. Detta kallades för skafthållning. Motsvarade ritual utfördes vid ingåendet av äktenskapsavtal mellan två ätter.

BÖTER

Inga andra straff förkunnades på tinget än böter och i sällsynta fall landsförvisning. Dödsstraff utgick till förrädare men tycks inte ha varit någonting som tinget dömde till. Innan ett ärende fördes till tinget skulle de berörda ätterna själva, ända fram till 1300-talets början, först försöka åstadkomma en förlikning. Endast när detta misslyckades gick man till tinget.

STRÅTRÖVARE, VÅLDGÄSTNING OCH SKATTGÖMMOR

Förutom de slitningar och orsaker till osämja som kunde uppstå mellan familjer och i bygderna, förekom en viss laglöshet mellan bygder. Stråtrövare och skogstjuvar höll emellanåt uppsikt på vilka som tog sig fram längs vägar och stigar, i synnerhet när det skedde i ödemarker eller i mindre bebyggda områden. De främlingar som inte tillhörde bygden och inte hade någon direkt betydelse för folket där, utsatte sig själva för en stor risk om de for ensamma eller med värdefulla varor. Därför var det vanligt att man for i följe med många andra och inväntade stunder då man kunde färdas i säkerhet. Väl framme i en bygd möttes man dock av gästvänlighet.

I den begynnande staten under medeltidens början ökade stormännens våldgästning ute i bygderna tills staten på 1280-talet krävde att de skulle betala för sig och att de inte fick färdas med större sällskap än vad deras rang medgav. Dessutom var inte bönderna skyldiga att upplåta plats i byn eller på gården och sälja vad de ägde om det inte räckte till dem själva.

De som hade dyrbara ägodelar valde ibland att gräva ner dem för säkerhets skull. Det kunde vara en orolig familj i bygden, en handelsman som var ute på en färd eller en tjuv som inte ville visa sitt byte. Alla hade de en sak gemensamt, de ville gömma något för en viss tid och att det dessutom var möjligt att kunna beskriva platsen för någon annan som kunde återfinna den. Ofta är det mycket svårt att gömma skatter på en plats som är exakt beskrivbar, varför många valde att gräva ner sina dyrbarheter på en bestämd plats under boningshusets golv, intill en stor och utmärkande sten eller kan-ske intill ett säreget träd eller en annan märklig och begränsad plats i land-skapet. Många skatter grävdes upp igen under sin samtid, men åtskilliga blev kvar av olika skäl.

Texten är hämtad ur boken ”Våra förfäders bygder” av Lars Bängerfeldt och redigerad av Rolf Lundqvist

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: