I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DEN GAMLA GODA TIDEN

Ängar och lövskog vid Iglabo

Gäsene härad var ett härad i västra Götaland och omfattade framför allt det som i dag är Vårgårda och Herrljunga kommun. Det var det nordligaste häradet av de sju i Sjuhäradsbygden. Inom häradet låg de illa beryktade Svältorna. Tingsplatsen var i Ljung. Namnet Gäsene skrevs på 1200-talet ”Giæsini” och innehåller delarna “gås” (vildgås) och -vin som står för “betesmark“.

1837 berättar rustmästaren och kronolänsmannen i Gäsene L Vingner om förhållandena i häradet och följande baseras på hans uppgifter.

Av Gäsene härads 22 kyrksocknar hade på den tiden endast “Norunga, Ods, Öra och Molla socknar barrskog, som var tjänlig till byggnadsvirke och gärdsselfång (material för att bygga gärdsgårdar).”

Däremot fanns det vid åtskilliga hemman vacker lövskog som vuxit sig stor. För övrigt var häradet på den tiden för det mesta skoglöst. Till följd av avsaknaden av lämpligt byggnadsvirke behöll man de gamla byggnaderna: “ännu de gamla nästan uråldriga byggnaderna, uppförda af groft och illa sammanfogadt ektimmer, med låga till en del nere i jorden gräfda mörka bondstugor, i hvilka dagen inrymdes genom ett litet vägg- eller takfönster“.

”Dura-Majas” ryggåsstuga Hällestad. Maja påpekade gärna, att hon var av fint folk, född prästdotter, hade varit förlovad med en präst. Nu var den stackars gumman något velig Foto Karl-Fredrik Andersson 1900. Observera de enorma plankorna som stugan är byggd av.

Stockarna i dessa gamla byggnader, såväl bonings- som ladugårdar, var ofta ända från 1 1/2 till 2 alnar i diameter (1 aln motsvarade ungefär 60 centimeter), bevisande “att Gäsene härad fordom varit rikt på ekskog, fast nu högst obetydligt däraf finnes“.

”Ens-Statarns” ryggåsstuga, Norra Kyrketorp. Stor stenmur. Foto Karl Fredrik Andersson 1900

Till inhägnader användes på grund av avsaknaden av skog “stenmurar, grafvallar eller s. k. rishag af enbuskar (hängnad av okvistade ungträd eller buskar)”, där det fanns tillgång på sådana.

Kvinnor som kör torv i skottkärror

Däremot lämnade häradets rika tillgång på torvmossar tillräckligt med bränntorv, som “begagnades icke allenast i brännerier, brygghus och smedjor, utan äfven väl till eldning i boningshus den kallare årstiden”.

Invånarantalet i Gäsene utgjorde år 1837 10080. År 1900 hade antalet stigit med endast 293 personer och var då 10373.

Om folkets bildning heter det, att den “åtminstone till någon del torde vara bara af välmågan, och att i en ort, af den magra beskaffenhet som Gäsene härad, hvarest folket i allmänhet är så tryckt af näringsomsorger, att föga tillfälle till någon bättre bildning gifves, densamma går långsamt, tycks vara naturligt.”

Dock verkar det på långt när ha varit så illa beställt med allmänbildningen, som antyds i citatet, eftersom det inom häradet inte fanns “flere än 7 äldre personer som icke kunna eller lärt läsa uti bok, nämligen från Norunga 4, 1 från Ods och tvänne från Eriksbergs pastorat“. De flesta bland allmogen var även skrivkunniga, “ehuru de oftast genom missbruk och hvarjehanda oredor hittills mera skadat än gagnat därmed, så i allmänt som enskildt afseende, hälst bondskrifvare merendels öfvergå till orediga och passionerade supare“, heter det.

Jordbruket var till följd av jordmånens “obördiga och skiljaktiga beskaffenhet — till det mesta rödmjäla (rödaktig mylla) samt s. k. förn och sandjord” mindre givande; “dock ansträngde folket sin förmåga att genom ytterlig arbetsamhet och en högst sparsam och torftig lefnad af jordbruket tilltvinga sig sin nödtorftiga utkomst“.

En man plöjer med två oxar och träplog. Foto Eric Rud

När det gäller brukningssättet av jorden och åkerbruksredskap ansågs “krok och harr” rätt använda, “fullkomligt motsvara ändamålet“. Plogar ansågs ej lämpliga på den stenbundna jorden. För övrigt fanns det inga andra mekaniska hjälpmedel i jordbruket förutom fyra styck tröskverk. Ett av dessa fanns på säteriet Iglabo i Ljur och hade införskaffats av Ulrich Christoffer von Schwartzenhoff.

Jobbet som piga var hårt med långa arbetsdagar och uselt betalt Foto Sjöberg

Till skillnad från i början på 1900-talet fanns det på den tiden synnerligen gott om såväl jordbruksarbetare som tjänstefolk som var mycket välbetalda. Vingner berättar: “På tjänstefolk är ingen brist. Lönerna äro vanligen i kontant, eberäknadt så kallade småpersedlar eller skor, ull och linneväf, för en dräng från och med 13 rdr. 16 sk. till och med 33 rdr. 16 sk. samt för en piga från och med 8 rdr. till och med 13 rdr 16 sk. allt banko“.  Här ser vi att en pigan tjänade ungefär hälften så mycket som en dräng. Kvinnor var helt enkelt inte så efterfrågade eller viktiga i dåtidens bondesamhälle.

jordbruksdagsverkare var äfven god tillgång” vilket visade sig även genom att backstugusittare och andra fattiga klagade över tillgång till arbete och arbetsförtjänst. Jordbruksdagsverken betalades emellertid, “allt efter årstiden och dagsverkarnes arbetsflit och förmåga från och med 8 till och med 16 sk. banko.”‘

Om boskapsskötseln berättade Vingner, “att den idkades med all möjlig omsorg“. Man klagade dock över ringa höfångst (dålig skörd av hö) och dåliga beten. De enda ljusglimtarna för denna näring utgjordes dels av hoppet om bättre tillgång på grönfoder i den mån åarna inom häradet rensades upp (bland annat Nossan) “hinna fortsättas och maderna ändamålsenligt förbättras” och dels tillgången på ”drank” till utfodring de tider då brännvinsbränning var tillåten. Om kreaturen heter det “att de väl voro små men af en liflig och god ras.” Fåravel var inte gynnsamt eftersom det fanns för lite beten och för att det på de flesta ställen inte fanns möjlighet till bete av löv från buskar.

Som binäringar förekom dels transport av köpmansvaror mellan Göteborg, Jönköping, Borås, Alingsås, Falköping och Ulricehamn och dels brännvinsbränningen av potatis liksom försäljning av de av dranken uppfödda grisarna. Försäljning av brännvin och fläsk ansågs inbringa en årlig inkomst till häradet på 6 till 8000 riksdaler banko.

Gårdfarihandlare

Handeln var högst obetydlig. Endast en person inom häradet använde sig av rättigheten till gårdfarihandel. Denne var från Broddarps socken.

För knektunderhållet gjordes följande beräkning för en soldat:

”1:o. Soldattorpets afkastning                                 13:16

2:o. Åbyggnadernas underhåll                                 5:16

3:o. Diverse körslor och brukningshjälp                 5:1 6

4:0. Beklädnadsbidrag                                               3:24

5:o. Mötespassevolansafgift                                     7: —

6:e. Årlig lön                                                                9:32

7:o. Lega fördelad på 15 års tjänstetid                   2:16

Summa banko                                                             46:24”

Varje helt hemman måste betala följande till socknens allmänna omkostnader:

”Kyrkobyggnad                                                           1:44

Prästgårdsbyggnad                                                    2:04

Tingshusbyggnad                                                       1:18

Inkvartering                                                                  1:28

Skallgång och jaktredskap                                        1: —

Tingsgästning                                                              —:18

Häradstjänareaflöning                                               —:16

Kur- och arbetshusmedehl                                         —:40

Summa banko                                                             9:24”

Till prästerskapets avlöning utgick av varje helt hemman till pastor 12 riksdaler, till komministern 5 riksdaler samt till övriga kyrkobetjäningen 1 riksdaler 16 skilling banko eller sammanlagt 18 riksdaler 16 skilling banko.

Fattighus i Norra Kyrketorps socken Foto Karl Fredrik Andersson Falbygdens Museum

Fattigvården var viktig. Om socknen inte tog hand om de fattiga blev dessa tvungna att gå omkring och tigga. Dett var förbjudet att tigga utsocknes och på detta sätt tvingades varje socken att ta hand om sina egna fattiga. Angående fattigvården och utgifterna därtill heter det: “att s. k. fattighus eller fattigstugor funnos inom hvarje socken samt att hvarje socken drog försorg om sina fattiga, så att de med kringstrykande och tiggeri ej behöfde besvära andra socknar.” Den årliga kostnaden för fattigförsörjningen utgjorde 5 à 5 riksdaler banko för varje helt hemman, dels i form av frivilliga gåvor och dels som allmänna tillskot.

Om kronoutskylderna (statlig skatt) berättade Vingner: “Väl hörs allmogen klaga öfver s. k. dryga kroneutskylder, men statsbidragen äro väl icke af den kännbara beskaffenhet, att de ensamt vålla någons ibland dessa obestånd.”

Nårunga stenvalvsbro

Det klagades däremot över vägunderhållet, vilket sades detta var ganska betungade, dels eftersom det fanns både många vägar, broar och ”jutor” inom häradet. Dessutom saknades tillgång på lämpligt vägfyllnadsmaterial. Till vägars och broars underhåll betalades därför årligen av varje hemman “minst 16 à 20 ök- och karldagsverken, ansedde i värde till 1 rdr. 12 sk. banko för hvarje“. Med inköp av material för broarnas underhåll betalades i medeltal per hemman 24 riksdaler banko.

Stuga uppförd på 1700-talet i Bergstena Flyttad till Tegelbruket i Vårgårda och var skola

Till Hallaberget på 1930-talet och skänkt till hembygdsföreningen

Skolväsendet var 1837 i princip helt obefintligt. “Några egentliga skolinrättningar funnes ej utom en i Skölfveneds pastorat, hvarest skolmästare och klockaresysslorna (redan på den tiden) voro förenade och klockaren i egenskap af församlingens barnalärare af vinsädskassan åtnjöt en årlig lön af 16 rdr. 32 sk. banko“. Inom flera av häradets socknar hade dock börjat bildas så kallade skolkassor, vilka tills vidare förräntades för att framdeles användas till skolinrättningar. “Emellertid undervisade allmogen själfva sina barn i innanläsning eller anlitade därtill andra personer, som ägnade sig däråt.”

Hälsovården besörjdes “af provinsialläkaren, hrr pastorer och kyrkråd samt öfrigt af allmänna kurhusinrättningen i Borås“.

Om sedligheten och ordningen säges “att den ansågs vara mer i till än aftagande“, men detta hindrar ej att på ett ställe i berättelsen klagades det över ”öfverstigande lyx och begifvenhet för starka drycker, som vållar att en mängd fattiga finnas, hvilka förgätit i rätt tid använda sparsamhet och arbetsförmåga“.

Hemmansklyvning och skiftesförrättningar ansågs vidare förorsaka “öfverbefolkning och en mängd människor åt fattigdom.”

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: