I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

EN KVACKSALVERSKA FRÅN BRODDETORP

Broddetorps raserade kyrka. Teckning från en tidningsartikel

På Brunnhemsbergets sluttning, närmare bestämt på Ringagårdens skogsskifte, bodde under senare hälften av 1800-talet en gumma, som kallades Masa Kagg. Hon var gift med en gubbe, som hette Johannes. Rättare sagt, det var nog Johannes som var gift med henne, ty han var “kuvad” och var en riktig toffelhjälte. När familjen någon gång nämndes, så inte var det Johannes man menade, utan det var Masa Kagg’s, eftersom det var hon som bestämde och var överhuvudet i familjen.

Masa var en stor och grov kvinna, kavat och brysk i sitt uppträdande. På äldre dagar blev hon också mycket krokryggig, varav hon fick ett häxliknande utseende, som väl stämde överens med hennes kvacksalvarpraktik.

Gentemot gumman var Johannes mycket beskedlig och lugn av sig, och utan att klaga fann han sig i gummans stränga regemente. ”Du ska’ försöka å’ ta’ emot!” uppmanades han en gång, då han fått “äta käkakött”. ”De’ e ente lönt, för då blir ho’ bara sju gånger värre”, tyckte Johannes. Nej, han var foglig av sig, och kände tydligen dessutom också sin egen svaghet, varför han lät gumman sköta tyglarna.

Till stugan, där de bodde, hörde också ett stycke jord, som tillsammans med skogen gav foder åt ett par kor. En vacker trädgård med många fruktträd anlades också av Johannes. Av dessa fanns ännu i början av 1900-talet många äpple-, plommon- och körsbärsträd kvar, och särskilt plommonträden brukade ge god och riklig frukt.

I den “Kaggska” familjen hade också två pojkar vuxit upp, vilka lyckades bra i livet och blev aktade män.

Så levde denna familj sitt strävsamma liv i kampen för sin utkomst, och gummans kavata sätt kanske behövdes för att få det hela att gå ihop. Det kunde ju inte bli så stora inkomster på ett sådant litet ställe, och därför tog makarna gärna emot extraförtjänster, då det gavs en möjlighet. Det var i form av arbete hos bönderna, men betalningen var ju inte stor på den tiden, varför det inte kunde bli några stora förtjänster. Vid spanntröskning erhölls var tionde skäppa (hink), som lön. Masa Kagg och hennes Johannes brukade också gå ute hos bönderna och ”spanntröska” (yrkeströskare).

Rågtröskning med slaga

En gång var de i en av Toftagårdarna för att tröska, och då började de naturligtvis tidigt i ottan, för att dagsförtjänsten skulle bli något så när. Johannes var lite loj av sig på morgonen, så han slog lite hur som helst med ”prägeln”, och var därigenom en fara för omgivningen.

”E’ du sjuker Johannes?” skrek då gumman till.

”Nää’, de’ e’ ja’ inte”.

”Slå i lo’n då, Johannes!” befallde hon.

Marknadsdag på 1890-talet. Från Storgatan och Stora torget i Falköping

De odlade mycket potatis på sitt ställe, och dessa salufördes alltid i Falköping. När försäljningen var gjord, skulle ju naturligtvis också nödvändiga inköp göras. Vid dessa resor skjutsade alltid gamle Friberg i Frimansgården (gården fick sitt namn efter Jon Friman i Fjällåkra som nämnes 1685), som på den tiden var allas “skjutspojke“. Vid en av dessa resor hade potatisaffärerna gått bra, och nu återstod inköpen. Denna gång skulle läder till skodon inköpas åt familjen. Gumman var en mästare i att pruta och raljera, varför hon i allmänhet gjorde goda inköp. Hon påträffade en garvare på torget, och där blev det affär av. Masa Kagg pratade och raljerade, så att garvaren prutade med sig själv. Han skrattade åt gummans befängdheter så han höll på att bli rent förstörd. Med riktig kännarmin granskade hon hudarna och kritiserade dem med “sakkunskapens” hela argumentförråd. Till slut hade hon äntligen fått något som passade och då ritade hon på de bästa delarna av hudarna, under det hon yttrade “Här ska ja’ å’ pojkarna ha, men sidstyckena får Johannes ta’, för de’ e’ inte noga me’ honom.”

Ja, han fick alltid det sämsta, Johannes, men han var nöjd med sin lott, vilket ju också var det bästa för honom. I stort sett hade nog familjen det ganska bra, och “doktorspraktik” tillförde nog familjen en hel del, kanske mest in natura, men det kom nog också väl till pass. Det var “skerven” (magsjukdom) och ”gulsjukan” (gallsjukdom), som hon behandlade, men med hur pass stor framgång, vet jag inte.

Ett barn med engelska sjukan

I alla fall hade hon ett ganska stort klientel, och många “patienter” kom rätt långväga ifrån. “Skerven” eller ”engelska sjukan” (rakitis, skelettsjukdom) kurerade hon på så sätt, att hon skrapade trösklar och dörrhandtag, där det sjuka barnet bodde, samt blandade detta i sirap, som barnen sedan fick äta. Vidare klippte hon deras naglar, som hon tillsammans med en hårlock lade i ett tomt äggskal, vilket hon omlindade med trasor. Utanpå detta knöt hon sedan ett snöre, i vilket barnets fader skulle bära paketet, då han gick för att gräva ned det invid stugans nordvästra hörn.

Behandlingen av gulsjukan var inte mindre drastisk. Patienten fick nämligen äta tre brödtuggor, och skulle då ha huvudet i en säck. Vidare mätte hon lederna med en gul tråd, varjämte hon förfor med naglar och hår som vid behandlingen av engelska sjukan. Då naglarna och håret klipptes och “paketerades“, var detta föremål för omfattande signerier, varvid gumman mumlade sina ramsor och böner. Detta gjorde ju på sätt och vis inget för den läkande kraften, och inte heller den andra delen av ordinationen, vad jag kan förstå. Signerierna voro nog till för att skapa den rätta tron om behandlingens ofelbarhet, och för att skapa ett stadgat rykte åt “doktorinnan“. Senare tiders barn såg ju med helt andra ögon på saker och ting, och sådana sjukdomsbehandlingar stämplades med löje. Vidskepelsen var ju på den tiden allmän och människorna var barn av den tidens anda. Vad som då brast i fråga om kunskap fick ersättas av tron, som alltid varit en god hjälpare.

Klok gumma gör hembesök Foto Richard von Hofstein

Dessa kloka gubbar och gummor, som då utövade sin “praktik” hade i många fall ärvt kunskaperna från fäderna, och de grundade sig på iakttagelser från långt svunna tider. Där Masa Kagg en gång levde och verkade, tog skogen och vildmarken över, och det är nu inte stort mer än några fruktträd och en stengrund, som talar om en familjs strävsamma liv och om dess människors kärlek till hemmet och torvan.

Om Masa Kagg kan till slut med rätta sägas, att “något tålde hon att skrattas åt men hedras tillika“.

Källa: Folke Ekström Falköpings Tidning 1944-08-12.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: