I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DET STORA POSTRÅNET VID RIBBINGSBERG

Postdiligens på 1860 talet på sträckan Lidköping Skövde Hjo Foto 1860 till 1869 Järnvägsmuseet

Det var en mörk höstkväll 1847. Vägarna var uppblötta av den senaste tidens regnande, som aldrig tycktes ta slut. Fortfarande föll ett fint duggregn. På landsvägen genom Lekåsa kom postdiligensen rullande, som på den tiden gick mellan Alingsås och Skara. Den var tungt lastad och målet var närmaste gästgivargård, Skövde Backgården (Vårgårda Gästgiveri), där ombyte av hästar skulle äga rum. I vagnen satt skjutsbonden ivrigt manande på hästarna samt postiljonen med Kungliga postverkets märke i mössan bredvid den stora postväskan.

Söderåkra Postiljon Per Johan Blomberg med postväska, posthorn, revolver och sabel

Kalmar Länsmuseum

Mörkerfärderna för dessa diligensskjutsar var oftast ganska kusliga, då man ständigt fick vara på sin vakt och se upp för tjuvar och rånare, som lurade överallt. Dessa skumma element hade ett gott öga till de stinna postväskorna, som många gånger innehöll avsevärda penningsummor. Det var sannerligen inga bekväma åkturer. Rätt som det var, fick man stoppa upp framför en grind eller ett kullblåst träd, som lagt sig tvärs över vägen. Just dessa tillfällen sökte rånarna passa och därför gällde det att hålla noggrann uppsikt. Beväpningen för postdiligensmanskapet var pistoler och sablar. Ett pistolskott var oftast tillräckligt för att skrämma gärningsmän på flykten.

Ribbingsbergs herrgård

Diligensen rullade sakta fram i det tilltagande höstmörkret. Ingen sa något. Det fick inte pratas i onödan för att överrösta misstänkta ljud. Vid torpet Heden ett stycke norr om Ribbingsberg i en brant backe, där vägen svängde i en skarp kurva, växte en stor björk vid vägkanten. När diligensen i sakta fart tog sig uppför backen, rusade plötsligt två karlar fram, som legat gömda bakom björken. Den ene grep tag i hästarna och tvingade dem att stanna, medan den andre med en stor knölpåk drämde till skjutsbonden, så att han segnade medvetslös ned i vagnen. Postiljonen sköt flera skott mot tjuvarna utan att träffa. De lyckades rycka åt sig postväskan och försvann i mörkret. Postiljonen tog tömmarna och körde i rasande fart och hela tiden tutande i sitt posthorn till Ribbingsbergs herrgård, där han slog larm. Givetvis blev det stor uppståndelse, när diligensen uppenbarade sig med en blodig och illa tilltygad skjutsbonde i vagnen. Man sammankallade i all hast folk och anskaffade lyktor och beväpnade med yxor och påkar skyndade man till platsen för illdådet. Ett par stora gårdshundar släpptes lösa. Men av posttjuvarna kunde man trots ivriga spaningar inte påträffa det ringaste spår. Efter några timmars sökande i markerna uppgavs spaningarna för natten.

Dagen därpå spreds ryktet om postrånet som en löpeld över trakten och väckte stort uppseende. Ytterliga-re manskap uppbådades och spaningarna fortsatte. Det enda man fann var postväskan, som tjuvarna lämnat kvar på Ribbingsbergs gärde. Väskan var uppskuren och brev låg kringströdda, men av pengarna fanns inte ett nickel kvar. Ridande bud utsändes åt alla håll och länsmännen underrättades om postrånet. Man lät bevaka vägarna och visiterade alla misstänkta vandrare. Allt var emellertid förgäves och tjuvarna tycktes uppslukade av jorden. När skjutsbonden kom på benen erinrade han sig, att i samma ögonblick han fick slaget, som gjorde honom medvetslös, hade han utdelat ett hugg med sin sabel mot en av tjuvarna. Slaget hade träffat denne i nacken. Hugget hade förmodligen varit så pass kraftigt, att ett sår kunde ha uppstått i nacken på tjuven. Man hade ett spår och beslöt att följa det. Allmän visitering beordrades i bygderna runt om. Alla måste fram för vederbörande kronobetjäning och blotta sina halsar efter namnupprop ur mantalsskrivningslängderna. By efter by och socken efter socken kammades igenom och slutligen korn man till Hjälmared utanför Alingsås. Där korn en man fram, som hade ett sår i nacken. Han togs genast i förhör. Efter att ha pressats ordentligt erkände han slutligen, att han var den ene av posttjuvarna. Han berättade också, att kamraten, som var behjälplig vid rånet, hörde hemma i Wårvik i skövdetrakten. Medhjälparen greps ganska snart och båda häktades. De dömdes sedan till dryga böter och livstids fängelsestraff.

Marstrand och Karlstens fästning Foto Robert Dahllöf

Vid förhören framkom det, hur tjuvarna handlat sedan stölden förövats. Sedan de länsat postväskan hade de ställt kosan mot Essunga. Där tog de in hos Tommas, en man som allmänt kallades “Tommas i Essunga“. För honom anförtrodde de, att en massa pengar låg gömda invid landsvägen i Ribbingsberg. Man hade lagt ned hela penningsumman från rånet under roten av en stor, vresig björk.

Fängelsecell på fästning. Foto Jan Johansson

Någon tid efter det posttjuvarna fått sin dom och satt i fängsligt förvar på Karlstens fästning kom “Tommas i Essunga“, som varit på resa till Alingsås, till en man i Fötene by. Han omtalade för denne vad posttjuvarna berättat och föreslog, att de skulle slå följe till Ribbingsberg och leta upp skattgömman. Hittade de några pengar, skulle de dela kovan lika.

Men “Tommas i Essunga” kunde inte få fötenebon med sig trots otaliga övertalningsförsök. Fötenebon ansåg det vara alldeles för riskabelt. Komme det till allmänhetens — för att inte tala om myndigheternas kännedom — kunde det gå galet. Huruvida “Tommas i Essunga” var uppe vid platsen och sökte är inte känt, men troligen lät han sig inte avskräcka. Han blev dock inte den, som fick hand om de stulna slantarna.

Omkring 1870, alltså tjugo år efter händelsen, när det mesta av vad som utspelats den mörka höstkvällen 1847, fallit glömska, inträffade något som satte sinnena i brand på nytt. En dag under högsommaren sprang några statarbarn från Ribbingsberg och plockade hjortron i närheten av den plats, där postrånet förövades. Av en ren slump fick de syn på några buteljhalsar, som stack upp under en trädrot. När de drog fram buteljerna fann de till sin häpnad, att de var fullproppade med riksbankosedlar. Hovmarskalken Carl Fredrik von Mentzer, som den tiden bebodde Ribbingsberg, råkade i samma stund gå förbi, och barnen visade honom sitt fynd. Han tog flaskorna med sig och sände dem till Stockholm för granskning. Meddelande kom senare om att innehållet i flaskorna var en del av de pengar, som tillgripits vid postkuppen. Som belöning erhöll barnen 10 kronor, vilka överlämnades av hovmarskalken.

Källa: Margit Brunnegård efter anteckningar av Albin Andersson, Espekroken, Södra Härene. Ur Västgötajul 1972

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: