I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

DET VAR INTE ANCKARSTRÖM

Mordet på Gustav III. Bild TT

1792 mördades Gustav III och Johan Jakob Anckarström fälldes för, och avrättades för, mordet.

Det gick rykten om att kungens egen bror, Hertig Karl, lade ned undersökningen innan hela komplotten nystats upp. Hade han något att dölja? Var han rentav inblandad själv? Var Anckarström den verklige mördaren?

Litografi av Karl XIII (26/9 1748 Kungshuset, Riddarholmen Stockholm – 5/2 1818 Stockholms slott) konung av Sverige från 1809 och Norge från 1814 till sin död. okänd konstnär

Vi kan nu berätta sanningen om detta drama som förblivit höljt i dimmor i över 200 år. Vi har nämligen fått tag i ett vittne som kan berätta hur det egentligen låg till. Den man som visste sanningen om mordet kom från Vånga i Västra Götaland. Han berättar själv så här:

Jacob Johan Anckarström 11/5 1762 Lindö Vallentuna socken i Uppland – 27/4l 1792 på Galgbacken i Stockholm

”Det var inte Ankarström som mördade Gustav den tredje. Nejdå, den tog de bara för att de skulle någon ta. Den verklige mördaren gav sig åstad med samma. Ankarström däremot, som visste sig vara oskyldig, stannade lugnt kvar i huvudstaden. Se min mors morfar var riksdagsman”, säger berättaren, ”och han kände så väl till vad som tilldrog sig i Stockholm i de tiderna. Han sa. alltid, att Ankarström var oskyldig.”

Anckarströms spöslitning på Riddarhustorget, Pehr Nordqvist akvarell 1792.

Foto: Stockholms stadsmuseum

Att Ankarström fick lida oskyldigt framgår även av en visa, som blev diktad i de tiderna:

”Bekänn, bekänn, du Ankarström, bekänn hur illa du har gjort!”

stod det i visan. Men han svarade:

”Jag har inget att bekänna. Såsom I plågar mig, skall Gud plåga er igen.”

Leonard Gyllenhaal, född 3 december 1752 på Ribbingsberg i Älvsborgs län, död 13 maj 1840 på Höberg i Skaraborgs län, var en svensk entomolog. Gift med Anna Hård

Vårt vittnet fortsatte sin berättelse:

”Kungamördaren var en av de högadlige, men han lyckades som sagt undkomma. Enligt mångas för-menande var ”den mystiske främlingen på Höberg”, om vilken äldre personer på orten än i dag har ett och annat att berätta, ingen annan än just denne man. Det var major Leonard Gyllenhaal, som rådde om godset den tiden och som tog flyktingen i sitt beskydd.”

Höbergs Säteri i Norra Vånga. Mangårdsbyggnaden är byggd av Leonard Gyllenhaal. Gården har ägts bland annat av släkterna Kafle, Bagge och Gylling

Berättaren redogör med gott minne om det som tilldrog sig: ”Sent en kväll i mars månad 1792, det var just vid den tiden kungamordet blev känt, ankom en ensam ryttare till Höberg*. Husets folk hade redan gått till vila, endast Gyllenhaal och hans betjänt var ännu uppe, den förre satt som vanligt fördjupad i sina vetenskapliga studier (Leonard Gyllenhaal var förutom militär även etnolog och intresserade sig speciellt för insekter). Då hördes några dämpade slag på porten.

”Är elden lös i byn eller vad står nu på”, undrade Gyllenhaal. Ty var fara å färde, brukade man vanligtvis anmoda honom om hjälp.

Betjänten skyndade ut för att få besked.

En adelsring

”En främling som önskar träffa majorn”, rapporterade han efter återkomsten. ”Då jag frågade honom om hans namn och i vad ärende han kom, drog han denna ring från sitt finger och sa: Bringa din herre den, så vet han vem jag är!”

Gyllenhaal tog ringen och granskade den ett par ögonblick, det var en dyrbar ring med ett adligt vapen. Därpå skyndade han själv ut till främlingen och förde honom med sig in i sin studiekammare. Där förblev de länge sittandes i förtroligt samspråk. Men vad där avhandlades och beslutades vet ju ingen. Allmänt troddes dock, att det var någon som sökte majorn för att få hans beskydd. Och att det var en förnäm och högt uppsatt herre kunde man också förstå.

Till en början fick han bo i övre våningen av ett vakttorn, som fanns i parken, och Gyllenhaals egen betjänt bar mat och dryck till honom och passade upp honom väl. Men förutom dessa två fick ingen komma in till honom, och själv visade han sig aldrig ute vid dagsljus.

OM.FAL.000119

 

Vånga Käslingestugan från Käslinge storgård och Västra loftet samt ryggåsstugan Fridhem från Brånstorp. Foto: Vånga hembygdsförening

Men efter en tid, då det lugnat sig i landet angående kungamordet, flyttade främlingen till ett torp under Höberg, som heter Långöna. Det ligger långt ute i mossarna norr om Rösjön. Där gick han och gnolade och sjöng sina visor och vakade över att ingen annan än han skattade viltet i skogarna, men något egentligt arbete befattade han sig inte med. Blev tiden för lång, gick han fram till herrgården ett slag. Och även i Vångabyn sågs han en och annan gång. Allmänheten kallade honom för ”Långömannen”.

En gång, då han kom fram till byn för att hämta ett par stövlar som en skomakare haft till lagning, gaddade byarna samman sig för att slå honom. De var ytterligt förbittrade på honom just för jaktens skull, ty höbergsskogarna var goda jaktmarker, och där ville de hålla till litet var. ”Långömannen” försvarade sig med stor skicklighet mot hela flocken, men spelet var för ojämnt. Förr eller senare måste han duka under. Men då var det någon där i byn, som, de andra ovetande, sände bud till Höberg, för så och så är det tillställt. Majorn kastade sig då genast upp på sin snabbspringare och red därner, och när han uppenbarade sig vart det fort slut på bataljen.

”Det var ju väl att jag kom som jag gjorde”, sa Gyllenhaal, när bråkmakarna väl rymt fältet.

”Jag hade helst velat leka den leken till slut utan ditt ingripande”, sa främlingen då.

Höbergs säter med de fantastiska stenmurar som Gyllenhaal lät uppföra. Litografi från 1844

Kort tid därefter insjuknade han mycket svårt, antagligen i lunginflammation. Gyllenhaal lät forsla honom fram till herrgården och ägnade honom all möjlig vård. Men trots detta tilltog sjukdomen. När främlingen märkte att hans tillstånd var hopplöst, bad han att få tala med prästen, som han ock fick. Denne var länge inne hos honom. När han kom ut ur sjukrummet var han blek och upprörd.

”Berättade han det för dig?” frågade Gyllenhaal.

”Ja”, svarade prästen och drog en djup suck, ”han berättade alltsamman”.

Men vad dessa två, Gyllenhaal och prästen, fått veta vart aldrig uppenbarat för någon. De togo båda sin hemlighet med sig i graven. Men denne främling var kungamördaren.”

Berättaren drar en lång suck, som om han själv var den som bar på hemligheten, och kanske gjorde han det också.

Berättelsen grundar sig på Linnar Linnarssons bok “Så berättar Gamlefar”

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: