ALLA BERÄTTELSER

MARKNADER HANDLARE OCH UTBOR

Hästmarknad 1898 i Falköping

Årets viktigaste marknader hölls höst och vår och benämndes stormarknader. På folkrika orter förekom mindre marknader dessemellan. Av de förstnämnda var särskilt höstmarknaden talrikt besökt, ty den inföll i regel under den så kallade friveckan eller sista veckan i oktober, då alla tjänare var lediga. Och på den tiden fanns det många tjänare. Både drängar och pigor. Och självfallet var att de skulle ha ut sin lön till denna marknad eller åtminstone någon del av den. Ty skulle man fröjda sig någon gång under det långa året, så var det väl då.

Att marknadsdagen verkligen räknades som en av årets stora tilldragelser framgår av följande talesätt:

”Messummersdan och Möllanna marten var de roliaste dara på årt.” Och:

”Påskadan å Onsjö marten var årets högsta dar.”

Mörlanda marknad

Mörlanda i Hov var Gäsenebornas gamla tings- och marknadsplats. Här mötte man upp till marknad höst och vår. Men här infann sig därjämte en talrik allmoge från angränsande härader. Här hade fal- och nordbönderna god avsättning för sin spannmål, och här kunde de göra fördelaktiga inköp av slaktdjur, redskap och smiden, vävnader och hemslöjdsalster av alla slag.

Onsjö gästgivargård

En annan marknad, där ut- och nordbönder mötte upp kanske ännu talrikare, var den som hölls i Onsjö, i Larv, Laske härad. Här salufördes framför allt rikligt med spannmål av alla slag, en given följd av platsens läge i grannskapet av den bördiga slätten. Inte bara råg utan även betydande kvantiteter korn och havre gick den tiden i handeln som brödsäd. Tillgången på råg var begränsad och stod följaktligen i ett avsevärt högre pris än de båda andra sädesslagen. Rent rågbröd var en lyx som i utbygden blott kom i fråga vid särskilda tillfällen. Slättens spannmålsrikedom gjorde även att nordbönderna kunde ägna sig åt uppfödning av präktiga hästar, vilka alltid uppmärksammades å marknaderna, antingen de var till salu eller ej. Be-träffande nötkreaturen kom en stor del från den närliggande skogsbygden. Varje höst salufördes en stor mängd stutar och kvigor, vilka ägaren måste avyttra på grund av foderbrist. Var spannmålen dyr, så kunde man köpa slaktdjuren så mycket billigare. Brödet var oftast ”tarft” (nödtorftigt) i allmogehemmen, men ingen behövde äta ”sugellöst” (sugel=sovel, dvs det man åt tillsammans med brödet eller potatisen).

Marknad i Töreboda Foto Erik Rud 1915

Onsjömarknaden var en av de största inom provinsen. Här fanns, som de brukar säga, både folk och fä så det förslog. Bland marknadsbesökarna lade man särskilt märke till ”vassbölinga” (från Vadsbo härad). De gick omkring i stora och sida förskinn och köpte upp oxar och gäss. Även nord- och utbor skilde sig ej så litet åt genom tal, utseende och klädedräkt.

Gårdfarihandlare

Rik bygd, som slätten varit i alla tider, fanns här en förhållandevis köpstark allmoge, och det hade städernas köpmän liksom Sjuhäradsbygdens gårdfarihandlande väl reda på. Följaktligen sökte de sig hit från alla håll och kanter. Här fanns stånd intill stånd i rader så långa som stadsgator.

Här fanns mark- och kindbor. De kuskade omkring från den ena marknaden till den andra med sina tyger och schalar och annat i den vägen. Vanligtvis kom de en eller ett par dagar före marknaden och stannade likaså några dagar efter den. Väntetiden begagnade de till att göra affärer med folket på orten. Kunde de inte sälja kontant, borgade de bort tygerna, och så passade de på att inkassera, nästa gång de kom på besök. Var de inte upptagna av affärer, fördrev de tiden med kortspel.

Skinnhandlare

Åtskilliga tyghandlande kom emellertid direkt från Borås. De infann sig på marknaden samma dags morgon eller kvällen förut och återvände hem så snart kommersen var slut. Vidare infann sig ett stort antal garvare från Lidköping, Vänersborg och Skara. De kom med stora lass av läder och ”sule” för försäljning och köpte upp hudar och skinn, eller så tog de dessa i utbyte mot färdigberedd vara.

Pepparkaksstånd 1922

Bland övriga affärsmän må nämnas hatt- och handskmakare, sadelmakare, smeder och kopparslagare, sockerbagare och — pepparkaksgummorna från Kungälv ej att förglömma. De gjorde affärer om någon. Förutom pepparbröd, polkagrisar och sockerbröd medförde de stora kistor av ”levar” och vetekringlor, som hade en strykande åtgång. Ty hade man varit på marknaden, skulle barnen och övriga hemmavarande ha en vetekringla, ett stycke pepparbröd och en polkagris var. Fattigt var det eljest. Så blev marknadsdagen till en festdag också för de små. Det var den tiden innan allmogen lärt sig att baka vete- och småbröd.

Sockerbrev

Drängarna köpte sockerbrev (karameller i papper, ungefär som julgranskarameller) och förärade sina flickbekanta. Ju flera sockerbrev flickorna kunde lysa med vid hemkomsten, dess rarare. Det var bevis för att de var omtyckta.

Till och med en och annan guldsmed sökte sig hit. Men vad kunde en sådan göra för affärer, undrar någon. ”Jovars, de gjorde allt affärer, de också”. Blivande brudpar gjorde rätt ofta sina uppköp på marknaden i stället för att resa till staden, och till den så kallade begåvningen hörde ju först och främst ringen. Och hade djur- och spannmålsaffärerna gått bra, köpte kära far en ”silverbolle” att begagnas vid högtidliga tillfällen och att dessemellan stå som prydnad på ”sängakransen”. Eller han köpte, låt oss säga en silversked. I skåphyllan där hemma fanns redan förut några silverskedar, dels ärvda och dels köpta, och han visste, att det skulle bereda hustrun en verklig glädje att få lägga en ny sked till de förra, en glädje som var henne väl unnad, ty ju fler skedar hon kunde ståta med i sitt skåp, dess större anseende hade man. Och för övrigt var pengarna inte borta. Det köpta silvret var tvärt om ett sparkapital, som gick i arv till barnen.

Den nyblivne äkta mannen, som ville glädja sin hustru med en gåva av mera personlig art, kunde t. ex. välja bland nipper och broscher. Men fästmannen borde däremot sorgfälligt undvika allt sådant för att ej ”sticka hål på kärleken”.

Även kopparslagare gjorde sina affärer huvudsakligen bland burget folk.

Algutsrums marknad. Träslöjd och korgar

Men de flesta marknadsbesökare hade ont om slantarna och valde därför de erforderliga husgeråden bland dem som träslöjdaren laggat och format. De fanns i riklig mängd och var goda nog i vardagslag. De kostade heller inte så många ören i inköp. Men tack vare den handeln kunde en hel del folk i den fattiga skogs- eller utbygden dra sig fram.

Svartkonstboken

Att psalmboken var en marknadsvara är redan antytt, ty den ingick i ”brudbegåvningen” (denna bostod av handskar, ring och psalmboken). Vidare salufördes bön- och andaktsböcker, Luthers lilla katekes, Bondepraktikan och ”Lilla lathund” (innehöll ränte- och räknetabeller) samt en hel del så kallade skillingtryck, innehållande visor och berättelser med mera. Och här kunde man till och med få köpa ”Troll- och svartkonstboken numro 24”. Men den låg inte framme till påseende för vem som helst, utan den fick man särskilt fråga efter. Det var alltså rätt skiftande intressen den tidens bokförsäljare sökte tillgodose. Stadgade och till åren komna personer tillhandlade sig företrädesvis andliga och rent praktiska böcker. Ungdomen intresserade sig däremot mest för de berättelser, visor och sagor, vilka fanns tillgängliga som skillingtryck. Men det ena uteslöt ej det andra. Det kunde mycket väl hända att en och samma yngling tillhandlade sig några visor, en Troll-och svartkonstbok och en Luthers lilla katekes. Med visorna kunde han förljuva stunderna i vänners lag, i Troll- och svartkonstboken kunde han inhämta en del råd beträffande den nyckfulla kärleken, hur den skulle uppväckas, om flickan han helst önskade sig till maka, var likgiltig, eller hur den skulle återvinnas, om hon vänt sin håg till en annan eller något annat i den vägen. Och katekesen? Ja, den måste han läsa för sitt medborgerliga anseendes skull. Ty det var en hederssak för såväl gammal som ung att kunna ge nöjaktiga svar på prästens frågor på de årligen återkommande husförhören. Nöjaktig kunskap i kristendomens huvudstycken var vidare ett villkor för att prästen skulle låta lysa till äktenskap, när den dagen kom.

”Spå-käringen” Foto 1907-1908

Borta vid skogsbrynet, en bit från den egentliga marknadsplatsen, höll ”Spå-Johanna” och andra kaffe-käringar till. Här kunde man för några skillingar få sig en kopp kaffe att värma sig med. Och på samma gång kunde man få veta sin framtid, bara käringen fick göra en titt i koppen, sedan man druckit ur. Men då gjorde man klokast i att sticka till henne en slant extra, ty ju bättre man betalade, desto lyckligare öden gick man till mötes. Varje kaffekäring hade två kittlar, en som stöd på brandringen. över den rykande torven och puttrade i ett, och en med ”rena klara vattnet”. Den förra spred en frän lukt av cikoria och andra kaffesurrogat, och lika frän var drycken. som serverades. Men de flesta var inget annat vana vid, och för många var en kopp kaffe till och med en nyhet. Men gott eller inte gott, huvudsaken var att man fick den rätta spädningen från kitteln med det ”rena klara”, ty genom den vart kaffet förvandlat till ”en halva”. Käringarna smygsålde, och det gällde för dem att vara på sin vakt, ifall länsman skulle komma på besök. Han var ju alltid med på marknaden och följaktligen inte långt borta. Men bara käringarna höll fred borta på sin kant och ej gav kunderna anledning till direkt anmälan, kunde de opåtalt driva sitt mer eller mindre lovliga näringsfång. Länsman befattade sig högst ogärna med dylikt folk, det var så att säga under hans värdighet. Och han hade nog att göra ändå.

Män som dricker brännvin Foto Anders Karlsson

Men det gavs många tillfällen till förfriskning en dag som denna. Bönder och välbärgat folk reste väl sällan hemifrån utan att de hade en slatt brännvin i lommaflaskan. Morgontimmarna kunde vara ganska kyliga, och då var det gott att ha något att värma sig med. Och träffade man vänner och bekanta, ja, då skulle lommaflaskan upp. Den var så att säga inseglet på vänskapen.

Gästgivargård

Kom man samman några stycken, var det ingalunda ovanligt, att först den ene och så den andre lät sin flaska gå laget runt. Men den som bjöd, tog sig alltid först själv ett par klunkar, det var tidens sed. Och hade en häst eller ko växlat ägare, skulle man dricka ”köpeskål”. Då halades flaskorna åter upp. Eller, man hade kanske allaredan tömt dessa, ja, då gick man in på gästgivaregården. Folk som höll på sitt anseende tog naturligtvis in här. I skänkrummet rådde en oerhörd trängsel, särskilt fram på dagen, då djur- och spannmålsaffärerna var avslutade. Här kunde man få hur mycket som helst av öl och brännvin, här såldes fritt och öppet, ty dylik försäljning ingick i gästgivarnas rättigheter. Här inne var luften tjock av spritångor och tobaksrök. Så kunde man då både se och känna, att här satt folk, som inte var rädda för att lossa på pungen i vänners lag. Här diskuterades dagens priser och dagens händelser, här berättades historier, ju mustigare och befängdare, desto roligare. Sorlet av röster och rungande skrattsalvor hördes lång väg och lockade in än fler, ty lite var ville vara med där det gick muntert till. Så gick slantarna, ofta mödosamt tjänade ihop, men man tröstade sig med minnet av en glad dag.

Slagsmål 1920

En och annan återvände hem med skråmor och blånader, men det fäste man sig inte stort vid. När bekanta gjorde förfrågan om orsaken, blev det anledning till att ånyo genomleva dagens händelser. Visserligen hade man inte kommit alldeles helskinnad undan, men, vad var det mot vad motparten fått. Och hade man verkligen dragit det kortaste strået i sammandrabbningen, ja, då avvaktade man lugnt nästa marknad, och när den var inne försäkrade man sig om välvilligt bistånd av hemmalaget för att ta revansch.

Men länsman, vad gjorde den då? Var han inte med för att avstyra bråk och slagsmål?

Nog var han väl så, men det var lättare sagt än gjort. Och vad den länsman beträffar, som de hade, då jag var pojk och brukade besöka Onsjö marken, den var det rent av synd om många gånger, säger en berättare, som har den tiden i minne, för den hade de ingen respekt för. Och enahanda berättade far min, säger han vidare. De talar om hur svåra länsmän, de hade förr i tiden. Men de var allt så illa tvungna att karska upp sig, för eljest kunde de ju inte hålla folket i styr.

Så här berättas det om laskeborna och deras beskedlige länsman.

Fångkista

En gång var det ett par som låtsade sig vara fulla, och fulla var de, inte tu tal om det, men inte så fulla som de låtsade sig vara. Och då skulle länsman, som hans plikt var, sätta dem i finkan, det var den gamla ”fångkistan” de använde som finka. Han tog dem, en under vardera armen, och de följde med så beskedligt som helst. Men när länsman väl fått upp dörren till finkan, då kvicknade de till i ett. Och nu var det de båda fulla som skuffade in länsman och bommade till dörren om honom. Där fick han stå och ropa på hjälp i väl en timmes tid, den stackarn, innan folk kom och hjälpte ut honom.

En annan gång hade han satt in en spelevink, som de kallade för ”Udda-Janne”. Men länsman hade knappt hunnit vända ryggen till, innan Janne var ute igen. Han stod bakom dörren och kikade ut genom en liten springa. Så fick han se en gammal gumma gå där förbi.

”Mor lella!” sa Janne då. ”Mor lella, ta ur sprinten och lyft av bommen, som är för dörra, så sa i få en blank daler!”

Och det gjorde gumman, hon förstod inte bättre. Men det första Janne gjorde, när han väl kommit ut i det fria igen, så sprang han omkull länsman.

”Ta’n! Ta’n!” ropade länsman.

Gubbarna bjöd nog till så gott de kunde, men Janne var mycket kvickare i vändningarna. Han hoppade över vagn efter vagn, så han riktigt flög ifrån dem. Men rätt som det var damp han ner mitt i en stor hög med lerfat. Det blev ett fasligt krasande och ojande runt omkring. Det tyckte Janne var livat, och så sprang han fram och tillbaka flera varv och gjorde sönder så många fat och krukor han kunde.

”Ack, ack, ack!” jämrade sig gumman som rådde om lergodset.

”Ta’n! Ta’n!” ropade länsman.

”Ta’n! Ta’n!” ropade Janne efter.

Och därför visste folk inte vem de skulle ta fast på. När Janne tyckte han gjort nog med ofog, sprang han sin väg och gömde sig. Så honom tog de inte fast den dagen.

Berättelsen grundar sig på Linnar Linnarssons bok ”Så berättar Gamlefar”

Betygsätt sidan!

Betyg 4.9 / 5. Omdömen 14

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken

IGLABO
Left Menu Icon