I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

SÅ VAR DET 1586

Äskhults by i Halland

I en tidigare berättelse redogjorde jag för tysken Samuel Kiechels resa genom Sverige 1586. Trots att han var endast 23 år gammal var han ytterst observant och djärv. Att våga sig ut i ett helt främmande land utan att kunna språket och utan att ha några ledsagare med sig måste ha varit ett mycket stort äventyr.

Samuel kom från en välbärgad handelsfamilj från tyska Ulm och hade säkert kunnat fört ett lugnt och behagligt liv genom att följa sin far i hans fotspår och ta hand om handelshuset som denne byggt upp.

Det vill han emellertid inte. Han vill ut och se världen. Han var beredd att ta de vedermödor det innebar att traska många långa tunga mil per dag genom tjocka drivor av snö och över sjöar med så tunn is att den ibland inte bar. Vid ett flertal tillfälle under resan till Sverige gick både han och hans hästar genom isen, men han klarade skinnet.

Förutom själva reseskildringen över de platser han besökte gjorde han även observationer om svenskarna och deras vanor. Så här beskrev han de svenska husen:

Jönsas Äskhults by i Halland från 1600-talet

”Att börja med är husen vanligen byggda i fyrkant av ohyvlade stockar som lagts i knut. De är aldrig högre än en våning och taken är likformigt belagda med bjälkar. Innerväggarna är inte brädfodrade och stockarna har bestrukits med lera eller kogödsel som tätning. Taken är i allmänhet betäckta med grästorv, och på dem betar om sommaren till en stor del får och getter. På taket brukar finnas ett enda litet fönster, en halv aln i fyrkant, det är överdraget med pergament eller glas. Det brukar inte finnas andra ljusgluggar eller fönster.”

Ugnen i Yxnås-stugan. Observera dörrhöjden

”Dörrarna till rummen är så låga, att man måste djupt bocka sig för att komma in. Däremot är tröskeln så hög, att den är svår att komma över. Detta är för den uppväxande ungboskapens skull, varom mer här nedan. I stugan har de ett bord, vanligtvis så långt som stugan är bred. Kök, kammare, sovrum samt allt vad som hör till hushållet inrymmes om vintern i detta rum. I stället för spis använder de bakugnen; i den görs eld upp tre timmar före soluppgång, så att detta rum hålls så varmt hela dagen, att hustrun, barnen och tjänstfolket, som inte arbetar utomhus, kan gå hela vintern i bara linnet, även om det är så kallt ute att boskapen riskerar att förfrysa i stallen.”

Interiör från Horla Brännås-stugan från 1700-talet flyttad till Yxnås naturreservat i Vårgårda

”När man skall sova har var och en sin särskilda plats; bredvid bordet är vanligen en sängplats, fylld delvis med sängkläder, men till största delen med halm. Denna är avsedd för bonden och hans hustru. Omkring bakugnen, där det är varmt och gott, ligga barnen; de, som ännu är så unga, att de hållas i vagga, ligga i en liten rund kista, i ett stycke urholkad af ett träd; denna kista är bunden vid ett rep, som är fäst upptill vid en bjälke och svävar ungefär en aln över marken, den gungar man fram och tillbaka.

På bänkarna, som är täckta med halm, sova drängar och pigor, främmande gäster ligga på golfvet; men vill värdfolket visa dem särskild ära, så låter man dem sova på bordet.”

Gumma med gris och höns vid en skiftesverkslada med halmtak

Foto Severin Nilsson Hallands Kulturhistoriska Museum

”Jämte hundar, kattor, höns och duvor, som ingenting betyder, hålla de även i rummet kalvar, lamm, getter och så grisar, som vanligen har sin plats i mitten af stugan, och slicka en i ansiktet nattetid, då man sover. Då således människor och kreatur vistas i samma rum, kan man föreställa sig, vilken angenäm doft där måste vara, då lukten ingenstädes går ut, om man ej öppnar dörren, och en främling blir af den dåliga lukten mättare än af den bästa måltid.

Vidare plägar husbonden alltid vara den förste vid bordet och sitta ovantill, hans hustru vid sidan, och har han rättighet att under måltiden ge ifrån sig en stark rapning eller flera sådana efter varandra, liksom hans hustru och barn. Jag tror att det är för att roa främmande gäster i stället för att tala till dem. Då någon har tillräckligt mat och dryck med sig för att själv äta, och även bjuda sin värd, är han välkommen; dessutom förstå bönderna att begära af en gäst muskott, kanel, nejlikor, ingefära och dyligt men att få något af dem även för penningar händer ej ofta.” (se slutet av berättelsen för recept från 1600-talet där ingefära och nejlikor används)

Brita Tunkvist tjänade som piga i 50 år i spökgården Torp 9 Foto Kalmar läns museum

”Deras dryckeskärl, som de sätta på bordet, består af en stor, vid trästånka, som man måste lyfta med bägge händerna. Kvinnorna äro af naturen sköna, finbildade och vithylta, och hålla sig i klädedräkten renliga, snygga och “adeliga”; jag vill tro, en kan ofta ett fjärdedels år bära samma lintyg om halsen; eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna (!). Detta rör bondfolket, som bor här och var i skogarna och ödemarkerna och aldrig kommer därifrån; för övrigt är det icke utan att det även i städerna finns vackra kvinnor.

På skog har dessa båda landskap ingen brist, och fullt upp med berg och klippor. Om vintern är det fullt upp med snö och is, att man undrar på, vad folket lever af, då man ser, att allt omkring dem är livlöst. Nog nu därom.

 

Dryckeshorn från 1500-talet avtecknat och beskrivet 1634 av Rhezelius: “Dätta dryckeskärl finns hoos Nils i Alflösa i Smedby sn, Kallas Snoken af hanem”.

”I detta land är det för övrigt billigt, och man lever för gott pris; men det finns icke ordentliga härbergen eller värdshus, utan man måste inackordera sig hos någon borgare, där man för 1 riksdaler eller 5 ort i veckan får god kost, dryck och husrum. Rapphöns och annan fågel kommer ofta på bordet; men icke vin, utan blott öl framsätts, ty då vin i vårt land kostar 4 kreutzer (tysk myntenhet), så gäller här måttet en fjärdedels riksdaler. Här dricks merendels rhenskt vin – fruktar blott att under vägen kommer mycket vatten däri. I landet bryggs tämligen gott öl, men har man dessutom utländskt sådant, såsom från Lübeck, Danzig o.s.v., liksom finskt och lithauiskt mjöd, vilka sorter svenska kvinnorna gärna dricka. Alla utländska drycker är mycket dyra för de stora tullarna.”

Dryckeslag i Lunnestaken Trollhättan i slutet på 1800-talet

”Jag bodde hos en Jacob Loorman (Lohrman var handlande i Stockholm och tyska kyrkans föreståndare, samt svärfader till den bekante Erik Larsson, adlad von der Linde, Nr 179. Lohrman kom liksom Samuel från Kiechel. Han dog kort efter Samuels besök hos honom) från Lübeck, vilken bodde i Stockholm och var därstädes gift, där jag betalte fem riksdaler i ett för allt i veckan, varför jag blev ärligt och mer än till nödtorft trakterad, samt fick en god bädd. Där har de även den sed, att vid dryckeslag eller samkväm dricker man vanligen bordet runt om, så att en dricker sin närmaste granne till, och i det man räcker honom dryckeskärlet, kannan eller glaset, bjuder man handen till lyckönskan. Om en man uppstår från bordet, endast för att gå utom dörren, så räcka alla, då han ånyo satt sig vid bordet, honom handen och hälsa honom välkommen; vilket brukas icke allenast i Sverige, utan även i Danmark, till en del i sjöstäder, liksom i Lithauen och Livland, vilket bruk skall ha den innebörd att man icke bär någon avund eller agg mot den man räcker handen.”

Bonde med hustru på 1870-talet

”I svenska krönikor läser man, att schweizarna skola härstamma från Sverige; härmed må vara hur som helst, så likna icke allenast landen varandra, utan även folken. Ty först vad konungariket Sverige angår, så är det uppfyllt med berg, sjöar och branta klippor, så att det är både svårt och besvärligt att resa därstädes. Beträffande folket, så finnas där starka, arbetsamma och grovt byggda män, vilkas kraftiga och sunda natur icke lätteligen behöver någon medicus. De uppnår en hög ålder och är tarvliga och gammalmodiga i sin klädedräkt, i synnerhet bondfolket; de har ett strävt uttal, är mycket trotsiga i sin fattigdom, hålla mycken boskap och göra väldigt stora ostar, af vilka somliga väga många pund.”

Ostform från mitten av 1700-talet Bohusläns museum

”I de omnämnda sjöarna finns mycken fisk, men inga karpar finnas i hela landet, utan måste ditföras från andra orter; men gäddor finnas så många, att de torkade i stor mängd föras till andra trakter, och, som man ofta sagt mig, men jag inte själv sett, göras så stora ostar, att två personer har svårt att bära dem.”

Content information www.digitaltmuseum.se

 

Bröllop på Herrborum den 8 augusti 1907 mellan Greve Carl Magnus Stenbock och grevinnan Louise Mörner Foto Emil Durling Östergötlands museum

”Då en adelsman håller bröllop, vill han visa sin rikedom genom antalet af sina bönder: alla underhavande måste till en sådan sin herres fest låta mjölka alla sina kor och på en gång hembära mjölken, varav göres en ost. Härigenom visar han sin prakt och makt.”

Johan III var kung i Sverige 1586 när Samuel Kiechel gjorde sin resa genom Sverige, då han var tämligen nygift med Gunilla Bielke

Karta från 1598 gjord av den belgiske kartografen, guldsmeden och gravören Theodor de Bry.

”Konungen af Sverige äger ännu andra land såsom Finland, vilket gränsar mot Sverige i norden, ett furstendöme med särskilt språk, och till detta gränsar Lappland, vilket merendels är bebott af vilda folk, som lämna skatt åt tre herrar, konungen af Danmark, Moskoviten och konungen af Sverige; dock skall svensken ha två tredjedelar därav och de andra blott en tredjedel, och har detta landet ingen ände; de ha ett eget språk och ett djur, som är mindre än en hjort och som man kallar ren, med vilket invånarna om vintern fara på släde. Man kan få se dessa djur i Sverige, synnerligast på Djurgården i Stockholm. De är spräckliga., liksom kalvar, och springa mycket hastigt.”

Renar och skötare Foto Johan Pavval

”Af renhudar gör man i Sverige handskar, stövlar och skor, som man kallar lappskor och som är utmärkta mot kylan. Då man för den förfärliga kylans skull ofta på resa begagnar 4 á 5 par strumpor ovanpå varandra, så lär man det oaktadt frysa, men har man på sig ett par strumpor med lappskor där ovanpå, så fryser man icke. Ju kallare det är, dess mer värme lämnar detta skinn ifrån sig, blott det icke blir vått; går man med det i vatten, så tränger detta tvärt igenom, och måste den håriga sidan vändas utåt och den glatta inåt. För övrigt skola de flesta lappar vara trollkarlar, och har jag hört mycket talas därom af trovärdiga personer, men emedan jag har det af hörsago och själv icke sett något, avhåller jag mig från att skriva därom.”

RECEPT FRÅN 1650

Att steka en hara

”Tag en hara och halvstek honom. Tag honom så av spettet och skär honom i stycken och låt dem i en potta och slå lagom ölättika därpå och tag så harans blod, eller annan blod, och riven pepparkaka och låt så sjuda det och rör väl däri, så det icke löper ihopa. Låt det väl sjuda; låt skala småhackad lök i en stenpanna och låt steka löken väl däri brun och slå honom i ett durkslag, så smöret rinner väl av honom, och låt så löken ifrån haran och låt peppar, ingefära, nejlikor. Tag småskurna äpplen, små russin; låt litet sjuda det med litet socker och honung-däri och gör det gult med saffran och giv upp.

På samma sätt kan man råbockar, hjortar, tjäderhanar och orrar koka.

Tag ungt oxekött, förväll det väl och gör en lika sådan soppa på, gul eller svart.”

Att koka en hara

”Tag en hara, skär honom sönder och tag en färsk grytesteksoppa och blanda i vin och låt harans blod däri och några skivor eller rivet vetebröd (det yttersta bortskuret) och små lök, om du så vill; men tag äpplen och skär dem små däri. Lägg så harans kött däri, låt sjudas en god stund och rör däri så att det icke löper ihopa. Tag så köttet väl ut av sådet och låt det rinna från därigenom ett durkslag. Låt sedan brödet, äpplena, löken. och stöt det väl smått, så det kan gå med igenom ett durkslag i pottan igen på hareköttet. Låt sedan sjuda honom till han haver nog, låt litet salt och smör däri och peppar, ingefära och nejlikor, och laga att allt är väl sudet och giv så upp” (servera).

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: