I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

EN ADELSMAN PÅ AVVÄGAR

Postdiligens på 1860 talet på sträckan Lidköping  Skövde  Hjo Foto 1860 till 1869 Järnvägsmuseet

Natten till söndagen den 6 september 1840 gjordes ett försök till postrån vid Händene i närheten av Skara. Postföraren blev skjuten, men rånet misslyckades, hästen blev skrämd av skottet, vände blixtsnabbt och skenade hem till postgården med postväskorna och den döde, som låg framstupa i kärran. Rånaren hann ej få tag i det tilltänkta bytet, men ett människoliv hade gått till spillo.

Händelsen väckte stort uppseende i den lilla lärdomsstaden. Grupper av samtalande syntes på gatorna, vilka eljest brukade vara tomma om söndagsförmiddagar. Djäknar och skolpojkar voro i livlig rörelse för att uppsnappa och diskutera nyheterna. Detta var också en sensation för skolpojkar: Rövarromantik i verkliga livet och alldeles inpå knutarna.

Uggla Nr 100 Adelsvapen

Saken tog en än mer sensationell vändning, då en ung adelsman från Lidköpingstrakten utpekades för dådet. Denne som hette Leonard Vilhelm Uggla, hade samma natt bott på ett av stadens logi för resande hos en fru Winding. Någon av betjäningen hade vid 11-tiden hört den resande smyga sig ut för trapporna från sitt rum och sedan ej återkomma förrän klockan tre på natten. På morgonen hade hans byxor och stövlar varit mycket nerstänkta av landsvägssmuts; det hade nämligen regnat på natten och dagen förut.

Vid undersökning på mordplatsen (cirka 3 km från staden) hittades en papperstuss, som tydligen utgjort förladdning till det dödande skottet. Papperet befanns vara ett brevfragment, varpå följande lösryckta ord, jämte en fullständig namnteckning kunde läsas: “— tiden medgiverjagpänningarDin redlige broder J. E. Uggla“. Alltså ett ganska graverande indicium.

Några veckor därefter var den misstänkte instämd till urtima ting i Skara den 30 sept., då även flera vittnen var inkallade. Under förhöret upplystes, att Leonard Uggla var född på Dal 1815 och bodde hos sina föräldrar i Uvered, ett par mil från Lidköping. Det framkom att han ofta varit i penningknipa samt lånat och sökt låna av flera personer. Året förut hade han av sin far, major Jonas Uggla, köpt Uvereds säteri för 16 000 rdr riksgällds, men då han ej kunde finansiera köpet, hade detta gått tillbaka.

Sommaren innan hade Uggla ofta varit på resor mellan Lidköping och Skara och trakten däromkring. Han färdades oftast efter en, men ibland med två hästar, och hade alltid ett hagelgevär med sig i kärran. Då någon frågade varför han jämt förde bössan med sig, hade han svarat att den kunde vara rolig att ha. Vid besök i Skara brukade han lämna in bössan hos en sergeant Bergsten, som även hade logi för resande och där Uggla oftast brukade ta in.

Kyrkoherde Erik Mellin (9/8 1784 Tengened – 13/7 1878 Kinne-Kleva)

Torsdagen den 3 september hade han rest för att hälsa på en skolkamrat, kyrkoherde Erik Mellins son i Kleva prästgård. Här blev han bjuden på middag, och då han på eftermiddagen skulle resa, bjöd han en studerande Wersén, som var på väg till Lund, att åka med sig till Skara. Här tog Uggla kvarter hos änkefru Winding och stannade till söndagen den 6, då han återvände till sitt hem i Uvered.

Den mördade postföraren var en ung dräng, Anders Johansson, från postgården Björn-Håkansgården i Sävare. Mordet hade skett på den så kallade Långeskogen mellan Händene och Sävare, där rövaren stått i skogskanten och vaktat på sitt offer. Drängen skjöts med ett hagelskott, men den obducerande läkaren hade endast funnit ett tillplattat hagel i ena axeln.

Ett vittne berättade, att den mördade en månad före sin död blivit hotad med bössa av en obekant person, som frågat vilket han helst ville mista, posten eller livet. Anders hade uppfattat det som ett skämt och svarat, att han helst ville behålla båda. Den hotande såg ut som en bättre karl och hade uppgivit sig vara bokhållare hos greve Piper på Mariedal. Detta befanns vara lögn, då greven ej hade någon bokhållare. Anders hade endast omtalat detta för en kamrat (vittnet), men ej anmält saken, varför den ej blev närmare undersökt.

Den anklagade uppträdde inför rätten med en viss nonchalans och säkerhet. När han förevisades den nämnda förladdningslappen, bleknade han något, men fattade sig snart. Domaren frågade:

”Nå, vad har herr Uggla att säga om den här lappen? Vems är stilen?”

”Den är min brors”, svarade den anklagade, ”men vilka omvägar en sådan lapp kunnat taga, kan ingen veta, den bevisar inte det ringaste”.

Brodern, bruksbokhållaren Johan Edvard Uggla, var även närvarande vid tinget och erkände sig ha skrivit brevet i fråga.

Ännu ett par ting hölls om detta mord, men vittnesmålen och indicierna ansågs ej tillräckliga att fälla den anklagade, utan hans sak ställdes på framtiden. Av den allmänna meningen var han dock dömd och ansedd som en suspekt individ, vilken snart gled allt fortare utför på det sluttande planet.

Löjtnanten Axel Fredrik Pålman, född 1825, telegrafassistent i Alingsås, drunknad i Vänern 1861, har för författaren Johannes Sundblad berättat följande om Leonard Uggla.

”Våra hem lågo ej långt isär, och våra föräldrar umgicks med varandra. Han var en lättsinnig krabat, lättare på trån än jag, vilket vill säga mycket, men han var dessutom, vad jag icke är, högfärdig över sitt adelskap. Han talte gärna om “den äldre och yngre grenen”, och “parole d’honneur” var ett uttryck, man ej sällen hörde, men hederskänslan höll alltid rasande kurs: Var det frågan om en verklig skuld, var det ej så noga, men gällde det en spelskuld, så skulle den betalas, om han ock skulle stjäla pengarna.”

Kronhusgatan Göteborg 1880

Då Pålman låg i Göteborg och gick igenom en telegrafkurs, gick han en dag bortåt Kronhusgatan, där han fick se några vagnar stående utanför länshäktet. Det var en fångtransport, och till sin förvåning hörde han sitt namn ropas från en av vagnarna. Han gick motvilligt dit och igenkände då Leonard Uggla, sittande i en vagn bredvid en annan fånge. Han tycktes bli glad över mötet, trots den prekära situationen och ordade mycket om en gammal spelskuld han hade till Pålman, en “hedersskuld“, den han säkert skulle betala när han kom på grön kvist.

Hitåt, din kanalje”, ropade han till en av fångknektarna. ”Det var tusan vad den rackarn skruvat åt blacken hårt. Skynda dig och lossa på skruven lite. Seså, tack, det kändes gott!”

Pålman var ju generad av sällskapet och ville komma ifrån så fort som möjligt. Han frågade därför hastigt:

”Hur har du kommit i det här klammeriet, och vart skall det bära av?”

”Ta, för mig har det gått rent åt h—e,” svarade han. ”Nu ska jag ut på rannsakning i Bollebygd, kamraten här och jag äro skyllda för att ha stulit en häst, men se det är då en evig lögn. Jag är lika oskyldig till det, som det barn som föddes i natt.”

Bollebygds Tingshus i Fjässum

Strax därpå skramlade fångskjutsen i väg och Pålman stod och såg efter den, försjunken i tankar över det säregna mötet. Han var så upprörd, att han ej såg upp i trafiken, utan stötte emot folk och fick utstå flera smädelser för sitt ouppmärksamma beteende.

Hur det sedan gick med fången rörande häststölden i Bollebygd, är ej för antecknaren bekant. Men det högt värderade adelskapet, som han så svårt misskrediterat, blev han förklarad förlustig genom Göta hovrätts dom den 3 januari 1844. Ett par år därefter blev han genom släktingar hjälpt i väg till Amerika, där han gick okända öden tillmötes och aldrig mer hördes av i Sverige.

Källor: Bror Norrman, Vårgårda Hembygdsförening och John A. Lundström

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: