I DAG ÄR DET

DEN 18 APRIL

VALDEMAR OCH VOLMAR

Gustaf Volmar Sylvander, född 25 januari 1816 i Karlshamn, död 29 maj 1882 i Kalmar, var en svensk historiker och skolman. Han är mest känd för sitt livsverk Kalmar slotts och stads historia i fem band, vars första del kom ut 1864.

Mansnamnet Valdemar eller Waldemar är ett gammalt nordiskt namn besläktat med det slaviska namnet Vladimir som lär betyda 'världens herre' eller 'prisad för sin makt'. Enligt vissa källor bygger det slaviska namnet i sin tur på tidigare germanska rötter, enligt andra källor anses de slaviska och germanska formerna gå tillbaka till samma indoeuropeiska rötter.

En person som bar namnet var Valdemar den store, dansk kung på 1100-talet. Han fick namnet efter sin morfars far, storfursten Vladimir II Monomach av Kiev. Namnet har burits av flera danska kungar. I Danmark firas Valdemarsdagen den 15 juni.

Namnet var mycket populärt i början på 1900-talet. Därefter avtog det i användning för att åter öka i slutet av seklet. Numera finns det ungefär 15 000 män som heter Valdemar i Sverige.

Volmar är ett mansnamn av tyskt ursprung. Det är sannolikt en sidoform av Volkmar eller Folkmar, vilket är sammansatt av Folk- ('folk') och mar- ('berömd'). Med stavningen Wollmar har namnet funnits i svenskan sedan slutet av 1500-talet. Sedan 1993 förekommer det som dagens namn i den svenska almanackan, tillsammans med Valdemar. Enligt en annan teori kommer Volmar av namnet Volkmar (folk + berömmelse).

Namnet är ett arvnamn inom adelssläkten Yxkull. Betydelsen är världens herre eller prisad för sin makt.

Namnet är mycket ovanligt i Sverige, speciellt som tilltalsnamn. Det finns endast några hundra män i Sverige som heter Volmar. Namnet förekommer även som efternamn.

DEN 18 MAJ

ERIK SAMT ERIKSDAGEN

 

Erik XIV 1533–1577 Målning av Domenicus Verwilt

Erik, samt stavningsvarianten Eric, är ett nordiskt mansnamn av germanskt/fornnordiskt ursprung, ursprungligen Airikr som är sammansatt av en förled som betyder 'ensam' eller 'alltid', och en efterled som betyder 'härskare, kung' eller 'stor, mäktig'.

Det äldsta belägget i Sverige är en runinskrift från 1000-talet på nu försvunnen sten i Kusta, Uppland: ”Erik och suir och Tonna satte denna sten efter Gudmund sin fader”.

Det har sedan äldsta tider förekommit som kungligt namn i Norden. Datumet i almanackan är tillägnat Erik den helige som enligt legenden mördades den 18 maj 1160 och därefter blev föremål för en stark helgonkult. Eriksdagen var länge en helgdag i Sverige.

Namnet är efter Karl det näst vanligaste mansnamnet i Sverige och ett av de få som varit vanligt i alla tider. Senast på 1990-talet hade det en av sina många popularitetstoppar, då det efter Markus var det näst vanligaste namnet på nyfödda pojkar. I statistiken för årtiondena från och med 1920-talet tillhör Erik de tio vanligaste namnen på pojkar födda under 1920–30-talen samt 1980–90-talen och årtiondet 2000-talet.

På 1930- och 1940-talet var namnet också vanligt i dubbelnamn som Jan-Erik, Karl-Erik med flera. Jerker, Jerka och Jerk är varianter av namnet Erik. Den finska formen är Erkki, den tyska Erich och den engelska Eric.

Det finns över 300000 män som heter Erik i Sverige.

Namnsdag för Erik, i både Finland och Sverige, är sedan medeltiden 18 maj.

Eriksdagen har varit en allmänt spridd dag för betessådd i det svenska bondesamhället. Grödor som lin, korn och andra grödor som såddes sent på säsongen, kunde sås på Eriksdagen. På några håll kallades dagen för ”hampadagen”.

DEN 18 JUNI

BJÖRN OCH BJARNE

Bjarne Hemming Natt och Dag

Björn (Bjørn på norska och danska), även stavat Biörn, är ett förnamn, och ett efternamn, känt sedan vikingatiden. Det har latiniserats till Biornus och till Bero. Namnet förekommer på en runinskrift från 1000-talet på en sten i Sanda, Södermanland: "Trodrun reste stenen efter sin fader, Björn i Sanda".

Björn började bli populärt som förnamn på 1940-talet och nådde en kulmen på 1970-talet. Det finns runt 60 000 män som heter Björn i Sverige.

Bjarne är ett gammalt norskt mansnamn som kommer från "bjare" = "björn". En variant är Bjarni, en annan Bjarke.

Namnet har aldrig haft stor spridning i Sverige. Någon enstaka pojke i varje årskull får det som tilltalsnamn. I Sverige heter ungefär 3000 män Bjarne.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

PELUR – EN RÅBARKAD TJUV OCH MÖRDARE

Galgbacken, ”Kåkakullen” i Vårgårda

Den 25 maj 1859 klockan 12 på dagen avrättades på ”Kåkakullen” en straffånge med namnet Karlsson-Pelur. Han var dömd till döden för tre rån och ett mord.

Avrättningen var en offentlig händelse. och mycket folk hade tagit sig till Vårgårda för att se på spektaklet. Vårgårda hade fått järnvägsförbindelse med såväl Göteborg som Falköping bara ett par år tidigare och många nyfikna kom med tåget. Andra kom åkande med häst och vagn eller red eller gick från ganska avlägsna platser.

Avrättningsplatsen vid Kåkakullen var den sista av de fyra i Vårgårda det finns berättelser om. Den första lär ha funnits vid ”Hängen”, som är höjden strax till vänster när man kommer in på Kullingsleden från Boråsvägen. ”Hängen” var ett vanligt namn för galgplatser. Seden var att de avrättade fick hänga kvar i galgen för att straffas ytterligare och varna andra om faran med att begå brott. Denna sed irriterade prästen i Algutstorp, som hade fri sikt mot galgen. Han klagade därför och galgen flyttades till en plats ungefär i mitten av det blivande samhället Vårgårda (Vårgårda kom till först i och med att järnvägsstationen öppnade 1857).

Olstorps herrgård

Bergknallen bakom det så kallade ”Lutherska missionshuset” fick bli platsen för galgen och stigen dit fick namnet ”Galgaledet”. Av någon anledning, som vi inte vet, flyttades galgen sedan till högsta punkten på Kesberget, men där fick den stå endast en kort tid, eftersom ägaren till Olstorp herrgård klagade. Han fann det kusligt att se de avrättade och besvärades av dålig lukt om avrättningar ägde rum under varma sommardagar med vinden blåsande mot hans pampiga herrgård. Myndigheterna beslöt då att övergå till halshuggning och placerade stupstocken på ”Kåkakullen”, där man än i dag kan se gropen, i vilken huvudet skulle falla efter att bödelns bila avskilt det från resten av kroppen.

Fångtransport

Det som upprört folk och myndigheter var det hemska dåd, som Pelur gjort sig skyldig till den 14 april 1859, under transporten mellan Vänersborg och Alingsås, dit han fördes för att få ett straff för diverse brott, för vilka han blivit dömd till ”livstids fängelse å fästning”. Under transporten gjordes ett uppehåll vid Gräfsnässkogen för att Pelur behövde gå på toaletten. Han var iförd fotbojor och rörde sig med svårighet.

Medan Pelur gjorde sina behov väntade extra ordinarie fångvaktare från Ale häradsrätt Olof Wassenius, i vagnen på fången. När denna kom tillbaka till vagnen och sin väktare tog han hastigt fram en timmermansyxa som varit gömd under vagnen. Han högg med våldsam kraft mot Wassenius huvud. Blodet sprutade från ett stort sår i vaktmannens huvud, men trots detta lyckades han dra sin sabel med sin högra hand, medan han styrde hästen med tömmarna i den vänstra handen. Han högg med sabeln mot Pelur och lyckades träffa och såra honom både i huvudet och på armarna. Pelur försökte försvara sig med yxan men väktaren var honom övermäktig.

Wassenius lyckades ta ekipaget i säkerhet och Pelur omhändertogs och sattes omedelbart i länsfängelset. Väktarens skador var mycket allvarliga eftersom yxan gått igenom huvudsvålen. Han var mycket illa däran.

Pelur hade omfattande köttskador men inga av dessa var livshotande.

En dryg vecka efter dådet dog Wassenius på sjukhuset. Han lämnade efter sig änkan och sju små barn, varav det yngsta var bara en månad gammalt.

I början på oktober samma år erkänner Pelur dådet inför häradsrätten. Han sägs då ha ett rått sinnelag och man antar att det kommer att bli svårt att få honom att ångra sina synder. Häradsrätten dömer honom till döden genom halshuggning. Kunglig majestät stadfäste senare domen.

Tidning för Wenersborgs stad skriver den 19 maj 1859, en vecka före avrättningen:

”Aflidne fånggewaldigern Wassenii baneman, Olof Karlsson Pelur, kommer att afföras från härwarande cellfängelse nästa tisdag, för att påföljande dag den 25 i denna månad kl. 12 på dagen undergå dödsstraffet å Kullings härads afrättningsplats vid Skövde gästgifwaregård, straxt inwid Wårgårda jernwägsstation. Ehuru af ett rått obändigt lynne, finnes Karlsson likwäl nu få tillwida hafwa uppfattat sin belägenhet och wara undergiven sitt öde, att han, i hopp om ett bättre lif efter detta, säger sig längta efter den dag då hans jordiska lidanden skola ändas och han med döden får försona sina brott.”

Detta dåd skulle alltså denna dag, den 25 maj 1859, sonas genom halshuggning. Kåkakullen var röjd och prydligt iordningställd för tillställningen och en spetsgård var organiserad. Denna bestod av betrodda män med långa störar med vilka de skulle hålla den nyfikna allmänheten tillbaka. Män, kvinnor och barn hade kommit för att få sig en stunds underhållning, som var en sparsam vara på den tiden, så det gällde att passa på.

Fången förvarades på Skövde gästgivargård, som ligger väster om kyrkan, och skulle där få tillfälle att förbereda sig för sin bortgång. Prästen var alltså på plats men hade svårt att få kontakt med Pelur. Så småningom blev ha dock mera tillgänglig och begärde att få nattvarden.

På avrättningsplatsen mötte han skarprättaren som var klädd i uniform. Skarprättaren var ofta en tidigare dömd som fått sitt straff efterskänkt mot att han åtog sig att bli skarprättare. Instruktionen för honom angav, att han med ett hugg skulle skilja huvudet från kroppen. Missade han fick han göra ett hugg till men inte flera. Om han misslyckades med uppdraget kunde han själv bli straffad.

Bila, handfängsel och kärl för att lägga det avhuggna huvudet i

Bödeln uppfyllde dock sitt uppdrag perfekt och efter att huvudet rullat ner i gropen och blodet sprutade ur halspulsådern vidtog ett makabert skådespel. Folk, mestadels kvinnor, rusade fram till den stympade kroppen, för att få tag i en del av det sprutande blodet. Detta samlade de upp i medhavda koppar och andra kärl. Blod från avrättade ansågs vara en synnerligen verksam medicin vid botande av olika sjukdomar, bland annat fallandesjuka hos barn. Medicinen blev ännu verksammare om man kunde komma nära en kyrkklocka och skrapa några små spån och blanda i blodet. Med en sådan kur skulle det inte finnas några sjukdomar som inte kunde botas. Folk dog visserligen ändå men folktron menade att detta inte berodde på medicinen utan på Guds vilja, som man givetvis fick böja sig för.

Ur “De Gamla berättar” av Helge Gummeland (Eggvena bygdegårdsförening) finns även berättelsen med:

”jag var med när den siste avrättades vid Skövde kyrka. Det är en kulle, Kåkakullen. Folk var ditkallade från hela “gällt” (pastoratet) och stod i en rund cirkel kring hela backen. Varenda karl hade en käpp i näven. Det kalle de “spetsegård”. Gick han (den dömde) ut för någon skulle den få lida i stället. Länsman och kronofogden hade haft fram’en för prästen och klocka’n skulle skriftan innan och tala in hans om hans hädanfärd. Sedan åkte de upp till kullen i en öppen grav, där han skulle ligga. Så ledde de fram honom och tog av honom klär’a. De hade bundit ett kläe för öga på’n. Då han skulle avrättas hade de ett trä, som de la vid kanten på graven och som han fick lägga ner “tjåka” (hakan) på. Mästerman hade en stor bred yxa. Han huggde av huvudet med ett ända hugg, men han drog yxa lite. Jag stod nära och såg noga allt. Mästerman hade en mugg, och blo’n fick rinna i den. Den blon skulle senare användas för någon sjukdom. Jag gick i Skövde kyrka då. Folkskolläran sa, att vi inte fick gå dit utan att våra föräldrar hade lovat oss. Min far var med i spetsgården.”

Kullings-Skövde kyrka med gästgivargården till vänster 1900

Efterspelet till avrättningen utspelades på gästgivargården dit många gick för att fira med att ta sig en sup eller två och ställa till med ett ordentligt slagsmål. De som kom från andra byar fick akta sig extra nog eftersom de riskerade att få riktigt ordentligt med stryk. Misshandeln var ofta så grov att den efterlämnade men för livet. Det berättas att en av de festande gick upp till avrättningsplatsen och hämtade Pelurs huvud, som han stolt rullade ut på golvet i gästgiveriet. Han fick ett stop brännvin för bedriften men han måste lämna tillbaka huvudet före morgonen och placera det på sin rätta plats.

Veckan efter avrättningen skriver Handelstidningens Weckoblad:

”Afrättning. Olof Karlsson Pelur afrättades d. 25 maj kl. 12 på dagen på Sköfde hed, i närheten af Wårgårda jernvägsstation. Delinqventen, som under resan och i sista stunden visade mycken själsnärvaro, gick med stadiga och raska steg inom spetsgården fram till stupstocken. Först vid den sista presterliga välsignelsen märktes någon egentlig rörelse hos honom, och ögonblicket derefter hade lagen uträft sin rätt.”

EPILOG

Denna berättelse återgavs av en ättling till en person som var närvarande vid avrättningen. Denne talade även om en liknande händelse efter en annan avrättning. Vid den efterföljande festen på gästgivargården slog en av de närvarande vad med de andra att han skulle hämta den nyligen avrättades huvud. Han gjorde som han sagt och efter att ha visat upp det slängde han iväg huvudet någonstans i stället för att lämna tillbaka det på sin rätta plats. Den döde fick alltså begravas utan huvud, och det gjordes troligen ingen större sak av detta. Men ”det som göms i snö kommer upp i tö” heter det och så skedde även nu. När den nya vägen byggdes förbi Kullings-Skövde kyrka på 1930-talet påträffades en skalle, förmodligen den som slängts i närheten av gästgivargården.

Enligt en berättelse så sa man att “han fick lägga tjoka på ett bräe”. Han fick alltså lägga hakan på ett bräde så att blodet skulle kunna samlas upp i en skål. Man trodde på den tiden att blod kunde bota många sjukdomar.

Innan avrättningen fick den dömde både mat och brännvin för att han skulle hålla sig lugn. Göteborgs-Posten noterar om avrättningen “han gick lugnt mot sitt öde”.

Det bildades även en ring av betrodda män runt avrättningsplatsen, en så kallad spetsgård, om han mot all förmodan skulle försöka fly. Spetsgården bestod av två ringar av män med käppar och respektive ring höll sina käppar åt motsatt håll. Sedan sade att om den dömde lyckades fly genom spetsgården skulle han bli fri från sitt brott och straff.

Källor: Bror Norrman, Vårgårda Hembygdsförening, Tidningsartiklar från 1858 och 1859

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: