ALLA BERÄTTELSER

SPELMÄN

Dans vid Strömsnäs, Karlslund. 1890-talet. Foto: Bernhard Hakelier, Örebro stadsarkiv

SPELMANNENS SKICKLIGHET OCH REPERTOAR

Spelmannens yrke gick vanligtvis i arv från far till son. En förutsättning för att musiken skulle gå vidare var naturligtvis att det fanns anlag och intresse. I så fall satte fadern en ära i att lära upp den eller dem av sina söner, som hade de bästa förutsättningarna. Att undervisa oskylda förekom mera sällan, ty man lärde inte upp konkurrenter i onödan. Detta förklarar, att spelmannens yrke kunde följa en och samma släkt i många led.

Någon gång kunde spelmannen vara en välbärgad bonde eller yrkesman, men i de flesta fall var han en fattig backstugusittare. Om han inte var det från början, blev han det med tiden, ty musiken tog för mycken tid från det produktiva arbetet. Vidare är att märka att den, som var spelman av liv och själ, sällan hade lust för något annat. Det var ingenting ovanligt att en spelman spela ut, d.v.s. att han gjorde konkurs.

Särskilt skickliga och allmänt anlitade spelmän hade en medspelare, då de spelade på bröllop och liknande tillställningar. Det betraktades som en stor heder för en yngre spelman att få spela i lag med någon, som vunnit ära och anseende. På så sätt blev den yngre känd och erkänd som skicklig spelman, även han, och under samspelet lärde han sig den äldres stycken.

Spelmannens repertoar omnämnes vanligtvis med orden: polskor, valser och låtar, eller: marscher, polskor och låtar. Med låtar tycks man åsyfta ett musikstycke i allmänhet, vilket emellertid ej hindrar att även detta kunde gå i marsch- eller danstakt.

Bland mängden av låtar märkes gånglåtar, steklåtar och skänklåtar, för vilka man hade flitigt bruk på de stora bröllopen. Gånglåtarna livade färden till och från kyrkan. Steklåtarna var, skulle man kunna säga, tonbilder, ty så snart spelmannen stämde upp sin låt, kunde man höra vad slags stek som vankades. Spelmannen började sin låt i köket eller ute i förstugan, gick så i spetsen för stekbärarna in i salen eller storstugan, där gästerna satt bänkade omkring det stora hästskobordet. Ingen stek var så omtyckt som grissteken, och ingen låt så muntrande som grislåten. Stundom beledsagades låten med en sång, till exempel ”Och nu så kommer steken, och sen så tar vi besken”. När besken, d.v.s. det kryddade brännvinet, dracks, spelades en skänklåt.

”Ja, de kunde allt möjligt, de som var skickliga spelmän”, sade en gång en gammal allmogekvinna, som hade den gångna tiden i kärt minne. ”Vad är musiken nu för tiden?” Svaret gav hon själv: ”Rakt ingenting.”

Låtar fanns i det oändliga. Till dessa hörde göklåten eller gökpolskan, i vilken spelmannen då och då härmade gökens lockrop. Han kunde även härma andra ljud från naturen och arbetslivet, såsom kvarnens gång och vattnets brus, spinnrockens surrande och spinnerskans längtan efter vännen, dansen på logen och den nya dagens inbrott, vilken bebådades genom tuppens galande. ”Det finns musik i allting”, sade en gång en gammal allmogespelman, till och med i det framilande tåget.

Vidare förekom ett slags låtar, i vilka man målade någon mångomtalad person och för de svenska vapnen ärofull strid.

Vansbro Älgarås Mellomgården 1916 Dans i drängstugan Spelmän Hilmer Granath och Konrad Gustavsson Foto Gunnar Berggren

En spelman måste även vara förtrogen med ungdomens många lekar, ty närhelst man träffades, var det först och främst lekarna, man intresserade sig för. Detta framgår bland annat av sådana ord som ”lekekvälla”, ”lekestuver”, ”dansa å leka”, ”leka å roa säk”. Ordet ”lek” syftar alltså på danslek. Spelmannen svarade för musiken, och de dansande sjöng den till leken hörande texten.

Även vid slåtter- och skördegillen skulle spelmannen vara med, ty till dessa hörde alltid dans på logen. På orter, där man hade stora naturliga ängar och mycket att slå, brukade man ställa till med slåtterhjälp, och då gick det festligt till.

”Malis Karl i Brålla” och ”Karl i Bäckebol” som spelmän Foto Olof Jonsson

Skickliga spelemän hölls alltid i ära. Dock var spelmannens anseende i viss mån beroende av hans ekonomiska ställning, ty ingen spelman kunde uteslutande försörja sig med sitt spel. Gällde det ett bröllop, tillkallade man hellre en spelman, som spelade uteslutande för nöjet och äran, än en fattig, som var beroende av de slantar, han kunde få för sitt besvär. Så en annan sak: saknade spelmannen andra inkomster, kunde han inte kläda sig och vara som folk, och då undvek man honom för hans fattigdoms skull, även om han var den skickligaste.

Låt oss nu bekanta oss med några av de mest kända spelmännen från vår bygd.

JOHAN ALBERT PETTERSSON

Johan Albert Pettersson, (1852-1937) Spelman i Ornunga, son till Peter Johansson Skön i Slossbacken Ornunga

Johan Albert Pettersson (1852–1937) var en spelman ifrån Ornunga vars musik tecknades upp i storverket »Svenska Låtar« i början av 1900-talet. Låtarna spelas flitigt bland spelmän runt om i landet. Han rörde sig bland resande och levde själv ett resande liv under många år. En period bodde han i Christiania (Köpenhamn) där han vann ett guldur vid en spelmanstävling. Johan Albert var en framstående jägare, fiskare och spelman framför en flitig bonde. På många sätt bröt han mot traktens normer. Kanske var det därför han ibland kallades »Tattar-Johan« även om det inte finns belägg för att han var av resandesläkt.

”JOHANNES ORRE” / JOHANNES KARLSSON

Gäsenebygdens skickligaste spelman vid 1800-talets mitt och senare hälft hette Johannes Karlsson, men detta namn kände ingen till. Däremot har man åtskilligt att berätta om en spelman, som man kallade ”Orren”, ”Spel-Orren” eller ”Johannes Orre”. Namnet »Orren» syftar på Johannes Karlssons fädernehem Orrholmen i Hudene, vilken gård han övertog efter sina föräldrar. Intresset för musiken gjorde emellertid att han försummade gårdens skötsel, och redan i helt unga år måste han gå Ifrån gården för att bosätta sig i en liten backstuga. Såsom spelman var han densamme, men icke förty undvek de rika bönderna honom efter den dagen, när de ställde till med sina gillen. Spelmannens sociala anseende var beroende av hans samhällsställning i övrigt. Såsom välbeställd bonde hade han säte och stämma bland bönder, men såsom backstugusittare fick han vackert hålla sig på sin kant.

När ungdomarna ställde till med sina lekstugor, fanns dock ingen klasskillnad. Då var den spelman förnämst, som kunde sätta fart och liv i dansen, och i det fallet fanns ingen, som kunde mäta sig med ”Orren”. På äldre dagar, då han framlevde sitt liv i stor fattigdom, ville de besuttna bönderna inte se honom på sina gillen längre. Då satt han för det mesta och spelade för ungdomarna på deras tillställningar. Tack vare de ungas slantar, ”hoptjänta i strävsamt arbete, kunde gubben draga sig fram utan att lita kommunen eller någon annan till”.

Att man ej sällan föredrog en bonde framför en fattig backstugusittare som spelman, även om denne senare var skickligare, sammanhängde givetvis därmed, att vid större bröllop med vigsel i kyrkan spelmannen borde kunna uppträda till häst. Tvenne spelmän red då i spetsen för brudföljet till och från kyrkan. Man lade också vikt vid att spelmännen hade präktiga hästar och dito munderingar. Allt som allt, en bröllopsspelman skulle ej blott kunna spela, utan han borde därjämte kunna förhöja festens glans med ett imponerande yttre.

Om Johannes Orre berättas, att han i sina unga år var självskriven spelman på alla bröllop. Han hade en egen bröllopsmarsch ”Orrens bruaremarsch”. Även en polska och en vals bär Orrens namn, alltså ”Orrens polska” och ”Orrens vals”. Den tiden var det sed att alla rätter skulle spelas fram på bröllopen, och i det fallet var det ingen, som överträffade Orren. Han hade en låt för varje rätt, även om de var aldrig så många.

GUSTAF ORRE

Johannes Orre hade en broder, som hette Gustaf och som var några år yngre. Även denne ägnade sig åt musiken, och i yngre år spelade bröderna tillsammans. Johannes spelade fiol och Gustaf blåste klarinett. De två instrumenten lämpade sig särskilt väl för samspel. Men så ”ut jätna” (vida berömda) som Orrarna var, spelade de vanligtvis på var sitt håll. Var det fråga om bröllop, fick någon annan spelman rycka in som andre man. En sådan medspelare var ”Jonas i Hägnen” i Bråttensby socken, vilken med åren utbildade sig till en mycket god klarinettblåsare. Även ”Fredrik i Gurmesgården” från Hudene socken) spelade i yngre år ofta i lag med Johannes eller Gustaf Orre.

Viktigast av allt var att spelmannen kunde sätta liv och fart i dansen, och i det fallet fanns ingen, som kunde mäta sig med ”Johannes Orre”. Den tiden spelades huvudsakligen polska, kadrilj, masurka och så den engelska ”treppen” däremellan. En särskilt omtyckt polska gick under namnet ”trinnepolska” (triolpolska), vidare talas om ”slängepolska”. Ingen kunde förbli likgiltig, när Orren spelade upp till dans, till och med döda ting livades av hans musik, påstås det. När han hållit på en natt, så spelade varenda stock i stugan. Ibland kunde det hända att en sträng brast, kanske två eller tre, men det betydde inget, ty så länge Orren hade en enda sträng kvar på sin fiol, spelade han lika obehindrat. De dansande märkte ingen skillnad, det var samma liv och fart i musiken. ”Ja, han kunde, han.”

En god spelman måste alltså ha ett ganska stort förråd av dansmusik i sin repertoar. Han måste kunna fylla ut programmet en hel natt, om det gällde, ty när ungdomen kom samman, gav den sig inte i första taget. Mången gång skildes man åt först när nästa dag grydde. Vidare är att märka, att spelmannen hade hela sin repertoar i minnet. Musik efter skrivna noter förekom inte bland allmogespelmän.

PLATTEN I RYD

Under 1800-talets förra hälft fanns en spelman i Larv, vilken tillika var självägande bonde. Han gick under namnet ”Platten i Ryd”. Om denne spelman berättas, att han hade en häst, som var så väl dresserad, att han kunde trampa takten till sin husbondes musik. Visserligen kunde han inte trampa takten under själva ritten, men när gästerna anlände till bröllopsgården och när brud och brudgum med följe återvände från kyrkan, satt ”Platten” till häst och spelade in dem. Det var då hästen medverkade genom att med hovarna markera takten. Om ”Plattens” häst berättas vidare, att han kunde dansa till sin husbondes musik.

SPEL-JOHAN

Men även om spelmannen nödgades tigga sitt bröd, åtnjöt han dock ett visst anseende. Om en fattig spelman vid namn ”Spel-Johan” i Källunga berättas, att han på äldre dagar gick på socknen och tiggde, men trots fattigdomen höll han sig alltid ren och snygg. Redan av det yttre kunde man se, att det inte var någon vanlig tiggare, ty vinter som sommar gick han klädd i cylinderhatt. Och vart han kom, spelade han i stugorna. Barnen fick aldrig höra musik oftare än när ”Spel-Johan” kom, men då var det stor glädje i stugorna.

SNYGGA-JONAS

En spelman med namnet ”Snygga-Jonas berömde sig av att han kunde ”tre och tjugo” polskor, och ändå hade han inte lärt av näcken. Han hade varit ”i stor frestelse i sina unga dar, ty han hade sådan lust för musiken, men han ville inte riskera sin själs salighet”. Han nöjde sig hellre med ett mindre mått av kunnande.

Om en helt obetydlig spelman kunde över tjugo polskor, kan man förstå att de främsta bland spelmännen kunde betydligt fler. En och annan, såsom till exempel ”Orren”, kunde till och med improvisera nya melodier. När det gällde musik stod han aldrig rådlös.

FREDRIK I GURMESGÅRDEN

Hackelseskärning på skärkista Karl Fredriksson, son till Fredrik, Mellomgården Hudene

Foto 1903 Gustaf Ewald

Fredrik i Gurmesgården” (heter numera Mellomgården. Gården hette i början på 1600-talet Gudmundsgården efter Gudmund, som hade sonen Sven Gudmundsson, född 1632, död 1695) i Hudene kunde en låt, som han kallade ”Stenbocken”. ”När han spelade den gick fingrarna, så man kunde inte ögna dem. Rätt som han arbetade med stråken, låg han nere på stallet och tapplade. Det skulle föreställa skotten, kanveta, när Magnus Stenbock slog de danske”. Stenbocken var en av de svåraste låtar, som fanns. Kunde de spela den, var de inte dåliga.

Sonen Karl gifte sig runt 1870 och övertog gården och byggde en ny stuga på den. Denne ”Kalle” spelade först och främst klarinett men också fiol. Det var tradition att bygdens ungdomar samlades i Gurmelsgården under julen för att leka jullekar, sjunga och spela. Karl bibehöll denna tradition efter faderns död.

När det gällde så målande musik var fiolen det rätta instrumentet, men i allmänhet var låtarna av mycket enklare slag, små stämningsbitar vilka man helst blåste på flöjt eller klarinett. Till och med vallherdens enkla vall- eller bockhorn användes för musik av detta slag.

JOHANNES I SLÄTTÅS

Lundahls ryggåsstugan i Ryd, Larv. Här bodde skräddaren Johannes Lundahl som avled 1920 och hans syster Stina Kajsa Andreasdtotter som avled 1928

Under 1800-talets förra hälft fanns en spelman i Larv, vilken omnämnes än som ”Johannes i Slättås”, än som ”Johannes i Ryd”. Han har tydligen växlat boplats, av vilken orsak är ej känt och betyder mindre i detta sammanhang.

Om ”Johannes i Slättås” berättas att han lärt av näcken. Han var alltså en ursprunglig och mycket god spelman, ty att ha lärt av näcken betecknade höjdpunkten av kunnande. Den äran tillskrev man minsann inte vem som helst. Men å andra sidan kom denna folkuppfattning att medverka till den gamla folkmusikens undergång, ty när »väckelserna» började gå, dömdes all världslig musik som synd. Till och med fiolen betraktades som ett syndigt instrument, därför att det var den, som musikanten använde, då han spelade på lekstugorna. En och annan spelman stålsatte sig, såsom till exempel ”Johannes Orre”. När bönderna en efter en stängde sina dörrar för ungdomen, spelade han för dessa i sin egen stuga. Andra spelmän föll dock till föga för påtryckningarna. Bland dessa var ”Johannes i Slättås”, som slutade med musiken.

Innan Lidan når lerslätten, passerar den ett stort antal låga bergtrösklar. Under sommaren, då vattnet står lågt, år dessa lätt skönjbara. Bilden visar Lidaforsen sommartid, en au de platser, där spelmannen kunde lära au näcken. Foto Erland Hast 1949.

Det berättas dock om Johannes att en gång, då han spelade på en lekstuga, stod en ung man och beundrade hans spel.

”Om du såge vad jag ser”, sade spelmannen då, ”så hade du nog ingen lust att lära dig näckaspelet.”

”Vad ser du då?” frågade den andre.

”Ställ dig bakom mig och titta under min arm”, uppmanade spelmannen. Den unge mannen gjorde så, och då såg han små svarta hundar, som deltog i dansen. Efter den dagen förlorade han lusten till musiken, och kort därpå slutade även Johannes spela. För att inte den inneboende lusten skulle bli honom övermäktig, krossade han sin fiol.

De väckta prästerna fördömde all världslig musik. Att spela på lekstugor var att tjäna synden och satan, ingenting mindre. De avvisade till och med den i och för sig oskyldiga bröllopsmarschen. Det var ingenting annat än världslig fåfänga.

Om en av Hallands väckta präster vid namn Törnblom berättas, att då han en gång stod vid en grav för att jordfästa en spelman från trakterna av Rolfstorp, yttrade han dessa ord:

”När den ogudaktige dör får han veta hur han levat haver. Och den ogudaktige spelmannen, som lockat så mången ung man och kvinna in på helvetets väg, får också veta hur han levat haver”.

IVAR I MÖNE

Det var en spelman, som hette Ivar och som var bosatt i Möne; det gängse namnet var alltså ”Ivar i Möne”. Även han hade lärt av näcken, sades det. Och fiolen hade han likaså fått av denne läromästare. Hur det förhöll sig med den saken, känner ju ingen, men säkert är, att ingen kunde frambringa sådana toner som Ivar. Det stod inte i mänsklig makt. Och konstigt såg det allt ut beträffande fiolen, ty den fick ingen annan än han själv ta i hand, vara vem det vara månde. Eftersom alla kände till detta var det ingen som gick nära hans instrument.

Bröllopsfoto någon gång från sekelskiftet Spelman på första parkett

Men så en gång var det en av de manliga gästerna på ett bröllop, som inte kunde styra sig, utan just som Ivar lagt ifrån sig fiolen för att gå ut i ett ärende, passade gästen på att taga fiolen i hand. Han ville förstås pröva den, men han hann aldrig så långt. Det såg mest ut som om Ivar skulle haft känning av mannens tilltag, ty just som denne satte fiolen till hakan, kom Ivar in och ryckte till sig fiolen, varpå han kastade den i golvet, så att den gick i kras. Men i samma stund föll spelmannen själv död till golvet. Han fick gå samma väg som fiolen. Det var på Rosdala herrgård detta hände.

PETTER LAGERGREN

Sjötorps Säteri i Larv. Foto Olof Persson 1920

Av spelmän, vilkas namn levat i minne fram till långt in på 1900-talet, torde Petter Lagergren vara den förnämste inom Larvs socken. Han var son till en inspektor på Sjötorp, Gustaf Lagergren och hans hustru Catharina Larsdotter. Petter föddes den 3 september 1772. Redan som pojke lät han tala om sig på grund av sina musikaliska anlag. Han kunde spela upp till dans med en mässingskam och trumma takten på en gammal kopparbunke, berättas det. Och så många andra konster, han kunde! Han kunde ställa sig på huvudet på en grindstolpe och stå där, medan han åt upp en fjärding bröd.

Om Petter berättas vidare:

Han satt i spisen två vintrar å rad och övade sig på fiolen, men sedan kunde han spela vad som helst, valser, polskor och låtar av alla slag. På alla bröllop var han självskriven, och var det fråga om att ställa till med lekstuga, så nog försäkrade man sig om Lagergren, om möjligt var”.

Det praktiska arbetet intresserade han sig tydligen inte för. När han blev äldre hade han sin hemvist i Slättås. Förmodligen hade han endast en liten stuga, eftersom han livnärde sig på att göra dagsverken hos bönderna. Visserligen var han spelman av liv och själ, men ingen spelman, hur skicklig han än var, kunde försörja sig med sitt spel. Spelmannen var dömd att leva fattig eller bli det, om han inte var det från första början. Om vintrarna brukade Lagergren hjälpa till med tröskningen på Marbogården men när det led fram på veckan, kom vanligtvis någon och tingade på, att han skulle spela kommande lördag, ty då ämnade man ställa till med en lekstuga. Än kom de från den ena, än från den andra socknen. Då blev Petter så i tagen, att han ställde sig att vissla dansmelodier mitt under arbetet, nya melodier, som han kom på. Sedan gällde det att hålla fast dessa. Notskrift kom ju aldrig i fråga, utan en verklig spelman hade allt sitt kunnande i minnet. Mången gång glömde Petter totalt bort, vad han hade för händer, just för musikens skull.

Petter Lagergren avled den 26 mars 1849 på torpet Glimås under Frälsegården i Slättås och efterlämnade hustrun Beata Fläderbom, (4/5 1789 Ving – 11/10 1855 Frälsegården Slättås) och sonen Gustaf som föddes den 23 januari 1826 i Vilske Klefva.

1865 flyttade sonen Gustaf och hans hustru Catharina Larsdotter, född 1819 i Norra Vånga, till ett torp under Knutsgården i Slättås. Detta torp kallades ”Lagergrens”. De hade en son var född 1851 som flyttade till Amerika 1885. Catharina dog 1883 och Gustaf 1893.

Vi vet inte så mycket mer om Gustaf än att han precis som sin far var spelman. Einar Velander har skrivit en dikt om ”Lagergrens fiol och Bogrens klarinett”.

MAGNUS KORNDAL

Skarstads prästgård Foto Gustaf Ewald

Magnus Korndal var född i Korndala by i Skarstads socken. Det var alltså efter hemorten han erhöll eller antog namnet Korndal. Meningen var att han skulle läsa till präst, men musiken lekte honom i hågen, allt ifrån det han var ”nävastor” (liten parvel), den liksom mångt och mycket annat. Och så gick det som det gick: han försummade boken, och i stället för präst blev han aldrig annat än en fattig spelman. Nog för att han var både ansedd och anlitad som sådan, men när har man hört, att spelmannens yrke inbringar sin utövare mer än äran? Och Korndal utgjorde intet undantag.

”Men det var en som kunde spela, jestanes, fanns inte hans make, men så hade han också lärt av en som kunde: av honom som höll till i Prästaströmmen — strömgubben”.

Vare sig det var fråga om lekstugor eller bröllop, hörde man sig om efter Korndal, men upptagen, som han var, måste man tinga honom långt i förväg. Var det fråga om bröllop, brukade man hämta honom med skjuts dagen förut. När man då reste förbi gårdarna i den by, där bröllopet skulle stå, spelade Korndal en låt på sin flöjt.

”Nu kommer speleman” sade man då. Och strax blev det liksom litet högtidligare.

 

Bröllop med spelman i täten 1909

Att spela på bröllop var minsann inget latmansgöra i den gamla tiden, då man firade bröllop i flera dagar. Spelmannen skulle stå tillreds både först och sist; han skulle spela in gästerna, då dessa anlände till bröllopsgården, och han skulle spela dem ut. Var det kyrkbröllop, skulle han rida i spetsen för bröllopståget såväl till som hem från kyrkan. Det fordrades mycken skicklighet att sitta till häst och spela, men det kunde Korndal. Och under den festmåltid som följde efter vigseln, skulle alla rätter spelas fram. Då måste spelmannen stå tillreds med en låt för varje rätt som bars fram. Vidare måste han kunna sätta liv och fart i dansen, som följde efter middagen såväl första som andra bröllopsdagen. Då fick han vanligtvis stå i och spela till långt över midnatt, kanske fram mot morgonsidan. Om Korndal berättas, att han hade en stor fiol med åtta strängar, vilka han stämde två och två.

På så sätt fick han starkare och fylligare musik till dansen. På större bröllop hade han i regel en medhjälpare, som spelade klarinett eller flöjt.

Ingagården i Larv Foto 1938

En sommar var det bröllop på Ingagården, ett storståtligt bröllop, som länge lät tala om sig i bygden, och Korndal svarade för musiken också här. Fram på kvällen, när dansen redan pågått en god stund, var det en av de yngre gästerna som klagade på musiken.

”Spela, så vi får dansa ut!” sade han.

”Är det så att I vill dansa, så nog ska I få dansa er nöjda”, svarade Korndal.

Men innan han spelade upp till nästa dans, kallade han till sig Anders på Berga och växlade några ord med denne, varefter Anders gick ut och förblev ute. Sedan följde en polska, som ingen hört maken till förr, och med den blev det också liv och fart i dansen. Repris följde på repris, men när spelmannen hunnit in på den nionde reprisen, kom Anders in och skar av alla strängarna på fiolen, och därmed stannade dansen äntligen av. Då hade de danslystna fått dansa nog. De föll ihop en här och en där, alldeles utmattade. Det var ”niennepolsken”, som Korndal spelade den gången, och den var farlig, ty det var ju ”Skams” egen polska. Kom ingen utifrån och avbröt spelet medan tid var, dansade de sig till döds, ty varken spelmannen eller de dansande kunde hålla upp, när de kom in på den polskan. Efter den dagen var Korndal sig inte lik mera.

Korndal var alltså en allmänt anlitad spelman i såväl hem- som grannsocknarna. Men så fick man en ny präst i församlingen, och denne ville inte veta av några lekstugor eller liknande tillställningar. Korndal fäste sig emellertid inte vid vad prästen sade eller tyckte, utan han fortsatte med sin musik som tidigare, och de unga flockade sig dit, där han var. På så sätt kom prästen att betrakta Korndal som sin motståndare, den där som förledde ungdomen till synd.

Men trots fiendskap och skilda intressen var prästen med på Korndals begravning, och enligt gammal sed var det prästen, som ”skar för steken”. Som han stod där och skar och lade för, gjorde han ett uppehåll.

”Mina vänner”, sade han, ”jag ser att vi har fått en gäst, en som inte är bjuden.”

Begravningsgästerna vart förvånade och tittade sig omkring. ”Ja, han syns inte med de lekamliga ögonen”, sade prästen då, ”men han syns med de andliga. Ge mig en syl!”

Prästen fick sig en syl, och med den borrade han ett litet hål i fönsterblyet. Sedan drev han ut den objudne gästen genom detta. Det skedde med följande ord:

”Du lede Satan, kryp genom hålet och drag till avgrundens heta glöd. Du får ej smaka begravningsmålet, fast syndig speleman är död”.

Betygsätt sidan!

Betyg 5 / 5. Omdömen 3

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken