I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

HANTVERKARE OCH SKRÅVÄSENDE

Soldat med bajonett Foto 1860

SOLDATEN

Soldaten kom i rang näst klockaren. Vare sig det var fråga om bröllop eller begravning, så skulle soldaten för roten vara med. Vid dylika tillfällen bar han uniform med livrem och bajonett. Korpralen åter bar livrem med huggare, kask, plåt och plym.

Likaså var det en självklar sak, att soldaten skulle vara med på husförhöret och det kalas, som sedan följde. Soldaten kunde både läsa och skriva, så han behövde minsann inte skämmas för sig. Det var få bland gemene man, som kunde vad han kunde.

Soldatens lön var obetydlig, och det lilla soldattorpet avkastade i regel ej så mycket, att det kunde föda sin man, helst om han hade familj. En och annan soldat utökade sitt lilla lantbruk genom att arrendera en bit jord av någon bonde, som var villig att avstå sådan, eller han övertog kanske något mindre obesatt herrgårdstorp mot arrende. Det förekom även att soldaten genom giftermål fick det så pass bra, att han kunde köpa eller arrendera en mindre gård för att sedan leva som bonde. Under de veckor, som soldaten låg ute på heden, skötte hustrun med barnens och goda grannars hjälp de viktigaste göromålen.

En annan möjlighet till ökad inkomst var att arbeta mot dagspenning, men vida vanligare var att soldaten slog sig samman med en eller ett par kunniga arbetare, varefter man åtog sig stensprängning, brunnsgrävning, källarbyggen och dylika arbeten. Dessa arbeten betalade sig bättre än att gå dagsverken och passade bättre för soldatens kynne, ty här kunde han bli den ledande i laget. En annan fördel var att man arbetade helt självständigt. Man kunde till exempel arbeta den tid av dagen, man själv fann fördelaktigast. Det förekom även att soldaten ägnade sig åt skomakeri eller annat hantverk under sin lediga tid.

På äldre dagar, då man inte rådde med kroppsarbetet längre, brukade en del soldater göra bruk av sina kunskaper i läsning och skrivning på så sätt att de åtog sig barnundervisning. Det var alltså många yrkesgrenar soldaterna frestade på vid sidan av den egentliga tjänsten.

SMEDEN

Fotot föreställer Petter Smed, som står utanför sin stuga i Ödegärdet, Nårunga socken, omkring år 1905 och blir fotograferad av Gottfrid Benjaminsson

Smeden representerade ett aktningsvärt yrke och titulerades mäster. Med sina starka armar och hårda nävar var det en man, som kunde sätta sig i respekt, om så tarvades. Att bråka med honom var inte rådligt, ty ”Gu’ tröste den, som en gång i harmen får smedens näve i skallen” heter det i »Smedens visa».

Petter Smed i Ödegärdet Nårunga var godmodig och, enligt vad som sades, mycket stark. När han var i 40-årsåldeern bad han prästen att få bli konfirmerad då han hade själanöd för att han inte var konfirmerad. Lars Gunnarssons farfar (född 1902) gick var ibland hos honom som barn och läste tidningen för honom.

Linas Andersson, Macken, Hudene, var självägande bonde och som sådan hade han säte och stämma bland socknens bönder. Vid sidan om sitt lantbruk ägnade han sig med stort intresse åt mekaniskt arbete. I sin verkstad tillverkade han bland annat stämgafflar för en stockholmsfirma.

På bilden ser man Linus Andersson sysselsatt med smide. Foto G. Ewald 1910.

Av landsbygdens smeder höll sig en del med lärlingar, andra inte. I senare fallet fick bonden eller den, som ville ha något uträttat hos smeden, själv biträda som hantlangare. Det gällde alltså att komma överens om viss dag. Detta kallades att ”tinga smen”. Smeden smidde och hans medhjälpare drog bälgen och skötte storsläggan. ”Då gällde det emellertid att slå rätt, varom inte kunde själve smeden slå gnistor så att det både oste å brände, ty han hade vanligtvis inte långer trå å räcka på”. Kol och järn brukade bönderna själva tillhandahålla. De flesta smeder var även hovslagare.

GARVAREN

Garvare 1905

Garverier fanns ett här och ett där; de flesta låg i städerna eller städernas närhet. Till dessa sände man endast hudar efter nötkreatur för beredning till läder. Garvaren var en ansedd man. I regel var hans ekonomiska ställning mycket god. Han höll sig med gesäller och lärlingar och titulerades mäster. Läs om garveriet på Iglabo här.

Får- och getskinn med flera, som användes till kläder, sämskades. Sämskmakare fanns det gott om, i regel en om inte flera i varje socken. Denne yrkesman arbetade för det mesta ensam i sin lilla verkstad men titulerades dock för mäster, även han.

MJÖLNAREN

Ljurs kvarn 1918 med Ljurs damm i bakgrunden Foto Ulf Petersson

En mjölnares anseende berodde på hans samhällsställning i övrigt. Var han självägande bonde, hade han säte och stämma bland bönder, men var han endast mjölnare eller mjölnardräng, stod han i klass med andra drängar.

Hade mjölnaren en bra kvarn, stod han sig gott. Även om han inte samlade på kistbottnen, behövde han dock aldrig sakna bröd för dagen, ty såsom ersättning för sitt besvär fick han en viss del av den förmalda säden, tullen. Läs om Ljurskamjölnaren.

SKRÄDDAREN

Skräddare

Av yrkesmännen stod skräddare och skomakare i en klass för sig. De benämndes ämbetsmän eller ämbetskärr och tilltalades med mäster. ”Det var sådant fjäs för de här ämbetskära, när de kom i gården, att det inte var måttligt”.

SKOMAKAREN

Skomakare Filip Franzén Foto Erik Theon Olsson

Skräddare och skomakare kallades ”gärningsmän”. De var för mer än vanliga arbetare, de skulle äta för sig själva och ha bättre kost. Vart de kom, så stod kära mor i och gjorde sitt bästa, ty gärningsmännen gick från gård till gård, och alla husmödrar var måna om sitt goda namn och rykte.

Det var en skomakare, som kallades ”Sko-Anders”. Som alla andra, som gick i gård och ur gård, hade han svårt för att ge besked, och gav han löfte, så höll han aldrig ord. En gammal ramsa, som ännu lever i minne, tillskrives just samme Sko-Anders.

Månda eller tisda kommer ja,

onsda eller torsda ä dä säkert.

Kommer ja inte freda eller lörda,

så kommer ja inte i den veka.

ANDRA YRKESMÄN

Korgmakare Ola Pettersson i Troxhult ”Ola i stuvan” Foto 1910 Kalmar Länsmuseum

Förutom ovan nämnda yrkesmän fanns det laggare, svarvare, repslagare, korgmakare med flera. En som svarvade och blev offer för en hemsk historia var Karl på Ledsbacken i Ljur. Läs om hans hemska öde här.

SKRÅVÄSENDET

Genom skråväsendets avskaffande under 1800-talets mitt kunde folk lättare välja yrke än tidigare. Nu var det inte längre fråga om gesäll- och mästarprov för att en hantverkare skulle få utöva sitt yrke självständigt. Det visade sig emellertid mer än en gång, att denne ”gått för snart från mästaren”, som man brukade säga om sådana hantverkare, som inte var uppgiften vuxna. Skräddare och skomakare betraktades inte längre som ”ämbetsmän” utan som yrkesmän, mer eller mindre goda. Mästartiteln bibehöll sig dock i tilltal, så länge hantverket fortlevde enligt äldre former.

Var yrkesmannen ensam om sitt yrke på orten, omnämndes han med yrkesnamnet, alltså: ”skräddarn”, ”skomakarn”, ”sneckarn”, ”seten” och så vidare. Om flera personer på samma ort ägnade sig åt ett och samma yrke, fogade man vanligtvis by- eller gårdsnamnet till yrkesnamnet, t.ex. ”Horsbu-skräddarn”, ”Kåry-smen”, ”Kåry-sneckarn”. Vidare brukade man foga samman person- och yrkesnamnet, såsom ”Skräddar-Lasse”, ”Smea-Janne”, ”Hjul-Per”.

Yrkesmannens hustru omnämndes för det mesta med mannens namn eller yrke i genitiv, alltså: ”Sven-Ersmora”, ”Lundinsa”, ”skräddesa”, ”skomakesa”, ”mjölnesa”. Barnen blev ”Skomakars Erik”, ”Skräddars Olle”, ”Smens Lotta”, eller ”Smea-Lotta”, ”Smea-Maja”.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: