ALLA BERÄTTELSER

MÖRDAR FÖR EN SPOTTSTYVER

Johannishus station byggd 1896

1899 sker ett bestialiskt mord på stationen i Johannisberg i närheten av Ronneby. En ung man, blott 20 år gammal, skulle komma att brutalt misshandla och mörda sin nära vän.

Järnvägen mellan Bredåkra och Johannishus. Klicka för förstoring

För att få en ögonblicksbild och för att fånga händelseförloppet följer vi utvecklingen genom dåtidens tidningsartiklar. Jag har endast kompletterat texten på vissa ställen för att göra den mer lättläslig, men behållit dåtidens ordbruk och stavning.

EN OLYCKLIG UTNÄMNING

Djupadals station (bytte namn till Kallinge 1945) öppnad 1889

Dagen för julafton 1898 skriver Ronnebyposten:

Mellersta Blekinge jernväg.

Styrelsen för Mellersta Blekinge jernvegsbolag har antagit till ordinarie telegrafist i Ronneby eleven Elvir Larsson, Djupadal, samt till ordinarie stationsskrifvare i Djupadal eleven Ernst Cederberg, Johannishus.”

MORDKVÄLLEN

Johannishus station där mordet skedde.

På kvällen den 6 oktober 1899 sker det bestialiska mordet på stationen i Johannishus.

DAGEN EFTER MORDET

Ronneby Tidning rapporterar den 7 oktober 1899:

”Ett morddrama egde i natt rum i Johannishus järnvägsstation, därvid tillförordnad stationsinspektoren Ernst Cederberg fick sätta lifvet till.

Enligt hvad vi hittills kunna inhämta, lär förloppet ha varit följande:

Cederberg hade på kvällen fått besök av en kamrat från Ronneby, Theodor Sallroth, i hvars sällskap befann sig en annan person, som uppgaf sig heta Larsson och som slutit sig till Sallroth under uppgift att de träffat hvarandra tidigare och voro bekanta, hvilket Sallroth dock ej kunde påminna sig. De hade cyklat ut till Johannishus.

Cederberg tog emot kamraten och dennes sällskap och tog fram en halfbutelj punsch, hvaraf de tre drucko ett glas hvardera. Ingen var berusad.

Under det Sallroth ett ögonblick gick ut ur rummet för att tända en cigarett, hörde han ett skott innifrån. Han skyndade genast in och fann då Larsson stående med blottad knif. Larsson kastade sig öfver Sallroth och tilldelade honom flere knifhugg, innan Sallroth han rädda sig genom att kasta sig ut genom fönstret. Kort därefter kommo Cederberg och Larsson ut samma väg. Men nu förlorade Sallroth medvetandet och vet ej hvad som sedan skedde.

Då han åter kom till sans, hade folk skyndat till, som tog hand om honom. Då man sökte efter Cederberg, fann man honom liggande död mellan bangården och en därintill varande åker. Larsson var försvunnen.

Dessa uppgifter grunda sig på Sallroths berättelse. En mening är, att den mystiske Larsson icke existerat; Sallroth knifhugg skulle i så fall vara ett våld a la fröken Fägerskjöld.

Saken är ännu outredd.

Undersökning pågår.

Cederberg, som var stationsskrifvare i Ronneby var endast 19 år gammal. De båda öfriga voro omkring 20 år.”

Så här beskrevs händelsen i Sydsvenska Dagbladet den 7 oktober 1899:

”Dråp och öfvervåld å jernvägsstation.

Växjö den 7.

Vid slagsmål i natt å Johannishus i Blekinge jernvägsstation blef tjenstgörande stationsinspektoren Cederberg dödad samt stationsbiträdet Sallroth svårt skadad. Närmare detaljer saknas.

Karlskrona den 7.

Stationsbokhållaren vid Djupadahls jernvägsstation Ernst Cederberg, som var tillförordnad stationsinspektor vid Johannishus afled i går afton vid 11-tiden. Cederberg var sårad af revolverskott, hvarjemte båda struparna voro afskurna. Stationsbokhållare Sallroth, som för närvarande vårdas i Ronneby, är knifskuren å händerna och i ansigtet. Sallroth uppgifver, att han, Cederberg och en handelsresande från Karlskrona vid namn Larsson, företagit en cykelfärd, under hvilken de blifvit oense och gräl uppstått. Efter återkomsten till stationshuset hade grälet fortsatt derinne. Då Sallroth derefter gått in i ett annat rum efter tändstickor, hade ett skott smält i det rum, der Cederberg och handelsresanden befunno sig. Sallroth skyndade genast in i detta rum, men de båda männen hade då hoppat ut genom fönstret. Sallroth tog samma väg och märkte, att handgemänget fortsattes på en potatisåker, der Cederberg sedermera hittades. Sallroth påstår sig ha erhållit såren, då han skulle försvara Cederberg, samt hade förlorat medvetandet, då folk kom tillstädes och tog hand om honom. De i dramat invecklade personerna hade i stationshuset druckit en half punsch, men ingen hade varit berusad. Sallroth påstår att den förut omtalade handelsresanden skulle vara skyldig till mordet. Men handelsresanden har spårlöst försvunnit och ryktet att han skulle vara häktad, är ogrundadt. Länsman och polis hafva infunnit sig å mordplatsen.

Misstanke har emellertid fallit på Sallroth, att han sjelf tillfogat sig såren, hvarför han enligt senare underrättelse blifvit anhållen.”

Länscellfängelset i Karlskrona

Kriminalvårdsanstalten i Karlskrona skriver i sin fångrulle 1899:

”Fånge Nr 362, ankom 7/10 1899 4.45 eftermiddagen, Sallroth, Theodor Julius född den 12/4 1879 i Fjelkinge församling Kristianstads län, skrifven i Ronneby, kontorsskrifvare, ogift.

Ansigte: ovalt. Häktad på grund av mord av Länsman Oskar Waldan. 20/10 1899 rannsakning inför Medelsta Häradsrätt. 3711 1899 dito.

Förut ostraffad

Kontant 9,62 kr, 2 rockar 30 kr, 1 p byxor 5 kr, 1 väst 2 kr, 1 p. kalsonger 1 kr, 1 skjorta 2 kr, 1 ytterlif 2 kr, 1 p strumpor 1 kr, 1 p knäppkängor 12 kr, 1 halsduk å krage 1,50 kr, 1 portmonä 0,10 kr, 1 p. handskar 2 kr, 1 nyckelknippa”

TRE DAGAR EFTER MORDET

”Ett synnerligen hemskt och upprörande morddrama utspelades natten till i lördags å Johannishus järnvägsstation, därvid tillförordnad stationsinspektoren Ernst Cederberg blef mördad.

Innan vi ingå på en redogörelse för den ohyggliga historien, skola vi i korthet beskrifva skådeplatsen.

Johannishus stationsområde 1889. Stationen på norra sidan av järnvägen och Velins affär på den södra sidan. Klicka för att förstora kartan.

Johannishus stationshus är, som bekant, beläget på norra sidan om järnvägen. Midt emot stationen på andra sidan ligger ett större boningshus, i hvilket handlaren C.F. Velin har sin butik. På samma sida, något hitom detta och alldeles invid järnvägen ligger ett helt litet boningshus, bebodt af smeden Karlsson och hans hustru.

Stationshuset har sin enda ingång på vänstra sidan af fasaden åt perrongen. Denna dörr leder till väntsalen, och från denna kommer man genom en dörr till höger in i expeditionen, från hvilken man åter kommer in i det rum, som beboddes af Cederberg. Dessa tre i rad liggande rum ha sina fönster åt perrongen.

Vi skola nu lämna en utförlig redogörelse för dramat, därvid vi följa gången af den i saken hållna polisundersökningen.

Den första versionen.

Kl. half 6 i lördags morse infunno sig hos kronolänsman Halldin å Kärragården stationsskrifvaren Theodor Julius Sallroth från Ronneby och banvakten Johan Petersson å Johannishus samt berättade, att Cederberg blifvit mördad och Sallroth sårad. Gärningsmannen vore en bokhållare Larsson från Karlskrona. Tillfrågad  förloppet, berättade Sallroth följande:

Vid 9-tiden i fredags kväll hade han träffat Larsson på gatan i Ronneby och blifvit af honom tillfrågad, om han ville följa med till Johannishus station för att hälsa på Cederberg. Oaktadt Sallroth endast en gång förut träffat Larsson, följde han genast med honom. På uppmaning av Larsson satte de sina velocipeder i skogen vid båtsman Enes torp och gick till stationen, cirka 1 kilometer.

Cederberg tog vänligt emot dem och bjöd på punsch. Under det de pratade, gick Sallroth ut på expeditionen för att hämta en tändsticka. Medan han var ute, hade Larsson och Cederberg kommit i slagsmål, hvarför Sallroth gick emellan dem för att skilja dem åt. Sallroth blef då öfverfallen och skuren af Larsson, hvarvid Sallroth blef rädd och hoppade ut genom fönstret för att skaffa hjälp. Utkommen på perrongen, snafvade han öfver skenorna och föll. Då han reste sig upp, fick han ett slag i ryggen, troligen af en sten, som kastades af Larsson eller Cederberg, hvilka kommit efter honom ut genom fönstret. Af slaget förlorade han sansen.

Då han vaknade upp, såg han Larsson och Cederberg i strid med hvarandra vid järnvägsstängslet mot smeden Karlssons.

Handlare Velins affär i Johannishus

Han skyndade därför dit och blef ånyo skuren af Larsson. Som Cederberg då var nästan död, sprang Sallroth till handl. Velins och väckte bokhållaren Herman Abrahamsson som återigen väckte Velin. Då de kommo ut, var Larsson försvunnen och Cederberg död samt allt i oreda inne på stationen.

Sedan Sallroths sår blifvit aftvättade och förbundna, begaf sig Sallroth till kommissarie Halldin. På vägen såg han sin velociped stå kvar, där den ställts, men Larssons var borta.

Kommissarien Halldin, som trodde Sallroths sår var betydliga, enär S. var mycket ombunden, skjutsade honom till doktor Rietz i Ronneby, hvarefter herr Halldin begaf sig till Johannishus för att anställa en undersökning.

På stationen

Vittnade allt om nattens hemska tilldragelse.

Cederbergs sängkläder voro fläckade af blod liksom tapeten invid sängen. Ett bord låg omkullslaget. Två sönderslagna dricksglas, ett lampglas, en lampfot samt flera småsaker lågo i största oordning på golfvet, å hvilket syntes flera blodfläckar och märke efter en blodig hand.

På expeditionen sutto nycklarne blodiga i den öppna kassadörren. Två penningelådor på olika ställen i rummet stodo öppna. På golfvet fann man en blodig sten af en knuten hands storlek, en blodig söndrig näsduk, hopknuten på ett sådant sätt, att det såg ut som om stenen hade legat i näsduken och användts som anfallsvapen, stationens stora järnsigill med afbrutet skaft samt värdestämpeln, äfven dessa troligen begagnade som vapen. Blodfläckar syntes på golfvet. Dörrlåsen till väntsalen var på båda blodig. Alla lösa saker lågo i största oordning, vittnande om att en häftig strid egt rum.

På golfvet i väntsalen hittades en revolverkula.

Förhöret

Förhör anställdes nu med nedannämda personer, som berättade:

Hustrun Anna Karlsson: Hon hade kl. 12 på natten vaknat vid ett ”stönande läte” och ett svagt ropande på hjälp, hvarför hon steg upp och tittade ut genom gafvelfönstret, men kunde ingenting se. Det stönande lätet upprepades gång efter annan under en kvarts timme, men blef för hvarje gång allt svagare, hvarför hon förmodade, att det var en drucken person, som höll på att somna.

Handl. C. F. Velin hade vid 2-tiden väckts af sin bokhållare H. Abrahamsson med uppgift, att en bokhållare Larsson hade skurit Sallroth och nu höll på att slå ihjäl Cederberg. Han skyndade därför upp och frågade Sallroth, hvar Cederberg var, men fick endast otydliga och motsägande uppgifter. Han tyckte, att Sallroth vara mera upprörd än drucken. Då han kom till stationen, voro dörrarna låsta, hvarför han och bokhållaren samt Sallroth gick in genom det sönderslagna fönstret. På stationen stod lampan utan fot och glas och brann samt tändsticksasken därinvid, nedsölad af blod. Kassaskåpet stod öppet, och allt var i oordning, hvarför han misstänkte Sallroth såsom gärningsmannen.

Som Velins hund började skälla, gick de öfver till hans och funno där Cederberg död och kall, liggande omkring 7 famnar från hustrun Anna Karlssons bostad. Velin hade då sagt till Sallroth:

”Hur hänger detta ihop? Ni säger, att Cederberg och Larsson slåss, och vet inte, hvar Cederberg finns! Och när vi anträffa honom några minuter därefter, är han död och stel!”

Hvarpå Sallroth endast svarade:

”Det var en olycklig dag, en olycklig dag! Jag har blifvit förledd hela dagen”

Senare på dagen hittades i blodpölen, där Cederberg låg ett sönderbrutet rakknifsblad och på vägen, 50 famnar därifrån, ett sönderbrutet rakknifsskaft.

Af fruktan, att Sallroth skulle få tillfälle att komma undan, afbröt herr Halldin nu förhöret och fortsatte till Ronneby för att ånyo höra Sallroth, som anträffades sängliggande i sin bostad.

Sallroths andra berättelse

Sallroth uppmanades nu att afgifva en sanningsenlig berättelse öfver gårdagens och nattens händelser.

Han omtalade, att han mellan 9 och 10 på fredags förmiddag träffat Larsson, som sagt sig komma från Karlshamn och på kvällen skulle resa till Karlskrona på velociped, hvarför han ville låna en revolver. Sallroth lofvade honom detta, men som han saknade patroner, gick ha in i järnboden och köpte sådana. Vid middagstiden sammanträffade han ånyo med Larsson och lämnade honom revolvern, laddad med sex skott. Vid half 10-tiden på aftonen träffade han för tredje gången Larsson och blef af honom tillfrågad, om han ville följa honom ett stycke på väg, hvilket han gjorde.

Då de kommit till Leråkra, föreslog Larsson, att de skulle fara upp och hälsa på Cederberg, och då de kommo till båtsman Enes i Hjortsberga, föreslog Larsson, att de där skulle ställa sina velocipeder och gående fortsätta vägen. Då de framkommit till Johannishus, blefvo de väl mottagna och bjudna på punsch.

Uppmärksamgjord på, att endast två glas blifvit begagnade i ett sällskap på tre personer, uppgaf han, att Cederberg drack öl ur en flaska.

Då detta ansågs otroligt, enär, utom de två sönderslagna, å bordet funnos tre hela glas, rättade Sallroth sin uppgift så, att två drucko punsch och Cederberg drack öl ur en flaska.

I öfrigt var Sallroths berättelse lika med den på Kärragården.

Då kommissarie Halldin bad att få se hans rygg, där märke skulle synas efter stenen, trodde Sallroth ej, att sådant märke fanns, emedan slaget varit helt lindrigt. Och vid efterseende kunde ej heller något spår upptäckas efter slaget.

På tillfrågan, hvem Larsson var, kunde han ej gifva någon vidare upplysning om honom och hvilken anställning han hade.

Då kommissarie Halldin undersökte S:s byrålåda, där hans näsdukar voro förvarade, funnos flera stycken, de flesta med olika bårder, samt några utan namn. Den på Johannishus funna näsdukens bård liknade ej någon af Sallroths och saknade namn.

På fråga hvad tillhygge som begagnades, sade Sallroth, att Larsson skjutit flera skott med den revolver han fått låna, samt slagits med en trasa, men hvad den innehöll, visste Sallroth ej. Dessutom hade Larsson begagnat knif. Cederberg hade tillgripit, hvad han fick fatt i, såsom sigill med mera. Sallroth hade däremot icke haft något tillhygge.

På fråga, hvad för rakknifvar Sallroth haft, sade han sig endast innhafva en, med hvitt skaft, tjock rygg och tunt blad, som förvarades på stationen. Förevisad det upphittade rakknifsskaftet, sade han, att hans rakknifs skaft voro snarlikt det vid Johannishus hittade.

Vid undersökning af Sallroths mycket blodiga kläder fanns ingen näsduk och endast 1 krona i penningar.

På stationen kunde Sallroths rakknif ej fås reda på.

Häktad.

Medicine doktor S Valdemar Rietz Ronneby 1889 Foto Hanna Karlsson Järnvägsmuseet

Då Sallroth ej närmare kunde uppgifva Larssons adress; då dr Rietz förklarade, att Sallroths sår endast voro obetydliga och de på händerna voro färskare och tydligen tillkommit senare än de i ansiktet, samt då Sallroths berättelse i öfrigt var vacklande, fann kommissarien Halldin skäligt att hos kronolänsman Waldan begära Sallroth häktande.

Sallroth blef följaktligen häktad och under bevakning af konstapeln vid ridande polisen C. G. Thorssell införd till länsfängelset i Karlskrona.

Sallroths bekännelse.

Under vägen till Karlskrona aflade Sallroth på bantåget inför konstapeln Thorsell följande bekännelse:

Sallroth hade på fredagskvällen vid ½ 10 tiden ensam varit ute och cyklat, och som vädret varit vackert, hade han bestämt sig för att fara bort till Hulta. Ditkommen hade han emellertid fortsatt till Johannishus och gått in till Cederberg. Han hade varit hos denne dagen förut och legat hos honom öfver natten.

Då han kom dit, satt Cederberg och skref. Han tog vänligt emot kamraten och satte fram punsch, som han hade hemma, enär han väntade främmande på lördagen. De drucko några glas tillsammans och samspråkade. Därunder råkade Sallroth göra några anmärkningar mot Cederbergs bokföring. Cederberg fattade humör och förklarade, att det vore en sak, som icke angick Sallroth.

Slutligen öfvergick ordväxlingen till slagsmål. Till en början slogos de inne i rummet, men därefter gick de ut och fortsatte slagsmålet utanför. Därunder tog Cederberg en sten och slog till Sallroth. Denne gick då bakom buskarne och tog äfvenledes upp en sten, som han knöt i sin näsduk. Slagsmålet fortsattes därpå ånyo inne i stationshuset. (Hur de kom in kunde Sallroth ej med bestämdhet uppgifva.) Därunder slog Sallroth till Cederberg med den i näsduken inneknutna stenen. Han trodde, att slaget träffade i pannan. Cederberg fattade då en stämpel och kastade efter Sallroth, som å sin sida äfven tog en stämpel och kastade efter Cederberg.

De kommo därefter i brottning och voro ihop flera gånger. Därunder skar Cederberg Sallroth med en pennknif, möjligen Sallroths egen, som legat på bordet, af hvad orsak kunde Sallroth ej uppgifva. Sallroth tog då upp sin revolver och aflossade två skott mot Cederberg, som därvid blef rädd, sprang mot fönstret, krossade detta och hoppade ut. Sallroth sprang efter honom och aflossade därute fyra skott efter Cederberg, men visste ej om något råkat.

De råkade nu åter i handgemäng, hvarunder de ett par gånger föllo omkull i järnvägsspåren. Härunder tappade Sallroth revolvern. Då han hoppade ut genom fönstret hade han emellertid tagit upp rakknifven ur fickan, och då de under handgemänget kommit ner i potatisåkern vid Karlssons, tog han till knifven och skar halsen af Cederberg, som blef liggande på stället.

Sallroth gick därefter genom fönstret in i stationshuset, tog lampan, som stod på golfvet, tände den och bar ut den på expeditionen. Han beredde sig därpå tillträde till kassan och tillgrep, som han trodde, 300 kr.

Efter att ha varit borta vid brunnen och tvättat sig, hvarvid han kastade ifrån sig rakknifven, gömde han pengarna under en bräda vid stationshuset.

Sallroth var nu så virrig, att han ej visste, hvad han gjorde. Han kunde för öfrigt icke riktigt minnas, hur allt gått till. Då han tog pengarna, tänkte han möjligen att resa sin väg.

Sedan han gömt pengarne, gick ha in till handl. Velin och berättade den ofvan relaterade historien om Larsson.

Sallroth hade någon gång brukat bära revolver på sig. På fredagen hade han hittadt vapnet oladdadt i en låda och beslutit sig för att ladda det, hvadan han köpt för 25 öre patroner.

Rakknifven hade han burit på sig flera dagar för att lämna den till slipning.

Pengarne funna.

Vid hemfärden sökte konstapel Thorssell vid Johannishus station de af Sallroth gömda pengarne, som anträffades under perrongen vid stationen. Beloppet uppgick till 330 kronor, allt i sedlar. Alla sedlarna voro blodiga.

Brottet sannolikt planerat.

Många omständigheter tyda emellertid på, att Sallroths bekännelse ej är fullständig, utan att brottet varit ett kallblodigt öfverlagt rånmord.

Den omständigheten, att Cederbergs sängkläder voro orubbade, men blodiga och tapeten bredvid bestänkt med blod, ger anledning att antaga, att Cederberg liggande i sängen erhållit ett svårt sår, sannolikt det i halsen, hvaraf blodet sprutat omkring.

Fjälkinge gästgivargård och handelsbod

Mördaren

är en ung man, omkring 20 år. Han är son till förmögna och aktade föräldrar. Hans fader är handlande i Fjälkinge. Föräldrarne, underrättade om det timade, anlände på middagen till Ronnby, och fadern medföljde sonen under transporten till Karlskrona. Sannolikt var det väl under inflytande häraf som bekännelsen kom till.

Sallroth som haft en månadsinkomst af 65 kr. och erhållit god hjälp af föräldrarne till bestridande af sina lefnadskostnader, synes ha fört ett lif, för hvilket dock dessa medel voro otillräckliga.

Under senare åren ha flera stölder egt rum i Ronneby statin, utan att gärningsmannen kunnat upptäckas. Man misstänker nu, att det är Sallroth, som begått tillgreppen.

Offret

Äfven Cederberg var helt ung, endast 19 år. Han beskrifves som en ordentlig och skötsam person, mot hvilken inga anmärkningar förelågo. Ett bevis härpå ligger i förordnandet att bekläda inspektorsbefattningen vid en så stor station som Johannishus.

Cederbergs lik har 7 eller 8 stora djupa sår i ansiktet och på halsen, af hvilka ett afskurit strupen.

Medikolegal besiktning å liket kommer att företagas.”

FYRA DAGAR EFTER MORDET

Fängelscell i länsfängelse

Fyra dagar senare skriver Göteborgs Aftonblad:

Mördaren Sallrots bekännelse i fängelset

Karlshamn den 11

Rörande morddramat i Johannishus har tidningen ”Karlshamn” erfarit att mördaren Sallrot i fängelset besökts af sina föräldrar. Hans sinne hade fullständigt veknat och han har vidgått sin afsikt att med eller utan våld tillegna sig penningarne å stationen. Då han begaf sig dit, hade han därför medtagit den i en näsduk inlagda stenen, rakknifven och revolvern.

Vid hans inträde satt Cederberg i sängen, då Sallrot utdelade det första slaget med stenen. Då Cederberg ej svimmat utan gjorde motstånd tillgrep Sallrot knifven och revolvern. Därunder blef han sjelf sårad. Hade Sallrot kunnat åtkomma penningarne utan att mörda Cederberg hade han ej ämnat skada honom.

Då Sallrot natten förut gästat Cederberg hade han sett denne inneha penningarne. Under dagens lopp hade tanken att tillegna sig dem mognat hos Sallrot, som fört ett utsväfvande lif och åsamkat sig jemförelsevis stora skulder, antagligen ett par tusen kronor, som dock fadern åtagit sig att betala. Beträffande de förut omtalade brefstölderna vid Ronneby station äro dessa förut upptäckta och ersatta. Ingen talan för dessa torde väckas mot Sallrot.”

SEX DAGAR EFTER MORDET

Ronneby-Posten rapporterar den 13/10 1899:

Morddramat i Johannishus.

Den för nämda mord häktade Sallroth har nu, särskildt på enträgna uppmaningar af sina stackars föräldrar, som upprepade gånger besökt honom i fängelset i Karlskrona, förklarat sig redo att bekänna det verkliga förloppet vid det ohyggliga dramat.

Sallroth vidgår nu, att han under besöket på Johannishus station natten före mordet fick klart för sig, att pengar funnes inne och han erkänner, att under följande dags lopp hos honom mognade planen, att kosta hvad det ville, tillegna sig pengarne, om de också skulle kräfva utgjutande af vännens blod. Med det fasta beslutet var det han på qvällen cyklade ut till Johannishus, väpnad med revolver, rakknif och den i näsduken inlindade stenen. Cederberg hade suttit i sängen, då Sallroth tilldelade honom det första slaget, hvilket skedde med stenen. Då Cederberg deraf ej afsvimmade, utan satte sig till motvärn, anföll S. honom med knif och revolver, hvarunder Sallroth äfven sjelf blef sårad. Hade Sallroth kunnat åtkomma pengarne utan att mörda Cederberg, hade han icke haft för afsigt att skada honom.

I följd af utsväfvande lif hade Sallroth kommit i stora skulder – trots det att fadern för icke länge sedan hjelpt honom med affärernas ordnande – och var nu skyldig handtverkare, kamrater, försäkringsbolag, hvars agent han var, med flera Han befann sig i en förtviflad penningnöd – det var det yttersta motivet till dådet. Hans hederlige beklagansvärde gamle far åtager sig nu att betala sonens skulder, som torde gå till ett eller annat tusental kronor.

Sallroth har nu äfven erkänt, att det är han som föröfvat stölderna af bref och värdeförsändelser å Ronneby station. Dessa tillgrepp hafva af fadern blifvit ersatta.

I fängelset är Sallroth vanligen till det yttre lugn samt både äter med aptit och sofver godt.

Första ransakningen med Sallroth är utsatt att ega rum å cellfängelset i Karlskrona inför Medelsta häradsrätt nästa fredag den 20 oktober.

Den mördade Ernst Cederbergs lik fördes i onsdags till Kristianstad. Med anledning deraf flaggades å half stång vid alla stationerna å Mellersta Blekinge jernväg.

Angående den rättsmedicinska besigtningen å mördade Ernst Cederberg meddelas följande:

Liket hade transporterats till Hjortsberga sockenhus, der det var placeradt på en träställning. Liket var iklädt rock, väst, byxor och underkläder samt strumpor.

Kläderna undergick först besigtning. Dervid befunnos rockkragen samt närmast intill denna befintliga del af ryggstycket, axlarne och armarne nedsölade med blod, medan nedre delen af rocken visserligen var smutsig af jord men föga blodig. På rockens venstra sidostycke i sjelfva sömmen till rockarmen påträffades ett hål, på 9 centimeters afstånd derifrån tvenne dylika och i venstra framvåden omedelbart under rockarmen ytterligare tvenne. Samtliga dessa hål voro runda med trasiga, något svarta (brända) kanter. Rockkragen samt öfre delen af rockens ryggstycke voro på flera ställen sönderskurna. Västens hals- och framstycke befunnos nedsölade af blod medan ryggstycket endast visade tvenne mindre fläckar, omgifvande tvenne runda, med trasiga, brända kanter försedda hål, motsvarande de två å rocken, befintliga 9 centimeter från rockarmen. Benkläderna voro jordiga men föga blodiga. Krage, skjortveck och undertröja befunnos deremot blodbetäckta. Hål motsvarande förut beskrifna påträffades äfven här. Vid strumpornas afdragning utföllo tvenne revolverkulor, hvilka, helt säkert affyrade mot offret i tanke om bättre verkan, förfelat sitt mål så till vida som de icke förmått genomtränga mera än kläderna.

Kroppens yttre: Hufvud, hals och händer jemte nedre delen af armen voro täckta af blod. Likaså främre delen och sidodelarne af venstra brösthalfvan samt öfre delen af öfverarmens framsida. Hela halsen var i sin högra hälft, mideldel och främre hälften af venstra sidan så fullständigt genomskuren att sårets botten utgjordes af halskotorna jemte rester af öfverskurna mjukdelar, ett sår, som dock uppenbarligen icke åstadkommits i ett sammanhang, enär en hudbrygga af omkring 1 centimeters bredd delade det stora, gapande såret i tvenne hälfter, af hvilken den bakre var något mindre än den främre; såret hade i allmänhet jemna kanter. Stora halspulsådern, struphufvudet och stora sköldbrosket voro genomskurna. Likaledes matstrupen i sin främre hälft. Å hufvudet påträffades ett sår i venstra delen af pannan nästan omedelbart öfver ögonbrynets öfra rand, 1 ½ centimeter långt, 1 centimeter bredt, ett på högra sidan af tinningen 6 centimeter långt, ett å nedre delen af högra kinden 3 centimeter långt, ett om 4 centimeter midt i hjessan, ett vinkelformigt i nacken, hvardera vinkelspetsar om 2 centimeter, ett 6 centimeter framom sistnämda öfver högra hjessbenets bakre del 2 centimeter långt; ytterligare 6 centimeter från dessa uppåt hjessan tvenne så, hvardera om 2 centimeters längd samt slutligen öfver baksidan af venstra hjessbenet ytterligare ett. På öfvergången mellan den hårbevuxna delen af nacken och halsen påträffades ett 9 centimeter långt sår, som fullständigt genomträngt huden men icke muskulaturen och som framtill fortsättes med tvenne ytterligare om 2 och 3 centimeters längd; paralelt med det större sårets bakre del och på ½ centimeters afstånd från detta ännu ett sår om 3 centimeters längd.

Utom förut omnämda såret i pannan och högra kinden funnos i ansigtet för öfrigt endast några smärre skrubbsår och blånader.

Omedelbart under hakan, nästan midt under underkäksbenet påträffades ett 6 centimeter långt sår samt ett mindre.

Å högra handens tumme i nagelfalangens nedra sida fans ett sår om en 10 örings storlek samt å pekfingrets innersida ett om 2 ½ centimeters längd; i öfrigt hade handen blånader och skråmor.

Venstra handens insida hade ett 3 centimeter långt sår, tummens köttiga parti två, tummens ryggsida ett och pekfingrets insida ett; handen hade i övrigt en del skråmor och blånader.

Å venstra delen af bröstet påträffades två mindre sår, båda runda, af ½ centimeters diameter, med svart färgning af huden deromkring, det ena i sjette interkastalrummet i främre axelleden, 7 centimeter från bröstvårtan, det andra 11 centimeter bakåt och i samma transversella linie. Dessutom funnos på ytterligare tre ställen å samma sida af kroppen liknande fläckar af svart färg och med blod utådring i huden, deraf en i sjelfva axelhålan, en 6 centimeter bakom denna och en 11 centimeter längre bakåt.

I kroppens inre konstaterades att en revolverkula, som fanns i bukhålan, genomträngt ena lungan och mellangärdet, hvarförutan spår efter ännu en dylik kula förmärktes utan att den förmodade projektilen kunde finnas.

10 DAGAR EFTER MORDEET

Kungl. Wendes artilleriregementes musikkår

Ronneby-Posten återger den 17/10 1899:

Carl Anders Alexander Mollstadius regementspastor

En högtidlig begrafning egde i torsdags eftermiddag rum i Kristianstad, då stoftet af den mördade tillförordnade stationsinspektoren Ernst Cederberg fördes till den sista hvilan. Det var en stor människoskara, som åskådade den unga mannens likbegängelse. Jordfästningen förrättades af regementspastor Carl Anders Alexander Mollstadius. Kistan, höljd af kransar, bars till grafven af sex gymnasister. Musik utfördes af en sextett ur Wendes artilleriregementes musikkår och en sångkör sjöng ”Snabba äro lifvets stunder” sat ”Stilla skuggor”.

TVÅ VECKOR EFTER MORDET

Interiör länsfängelse Foto Arne Gustafsson

Göteborgs Aftonblad rapporterar den 20/11 1899:

Mordet i Johannishus, Mördaren aflägger fullständig bekännelse.

Karlskrona den 20.

Rannsakning med stationsskrifvaren Sallroth hölls idag inför Medelstads Häradsrätt å länsfängelset i Karlskrona.

Allmänna åklagaren yrkade ansvar å Sallroth för mord å t.f. stationsinspektor Cederberg och tillgrepp af 330 kr ur stationskassan. Sallroth bekände öppet att hans afsikt varit att tillgripa penningarne och för detta måls vinnande mörda Cederberg samt sedan resa sin väg. Han berättade följande:

Hjortsberga kyrka

På morgonen köpte han revolverpatroner. Kl. halv 10 på qvällen åkte han på velociped till Johannishus. Velocipeden ställde han vid Hjortsbergs kyrka för att undgå upptäckt. 20 minuter före kl. 11 kom han in till Cederberg, som då satt och skref. Som skäl för sin ditkomst uppgaf Sallroth att han kört sönder sin velociped. På ditvägen hade Sallroth tagit upp en sten som han knutit in i sin näsduk.

Midt under samtalet tog han upp stenen och gaf den vid bordet sittande Cederberg ett slag i pannan. Cederberg skrek till och kastade sig i sängen, hvarpå han erhöll ytterligare ett par slag, C. sökte värja sig med händerna, reste sig upp och gick mot Sallroth, hvlken då tog upp rakknifven och skar Cederberg i halsen. Cederberg rykte knifven från honom men fick knifbladet i händerna under det Sallroth behöll skaftet. Cederberg använde nu bladet till försvarsvapen och riktade ett par hugg mot Sallroth, hvilka hugg denne parerade med armen hvarvid Cederberg sprang ut på expeditionen och därifrån ut i väntsalen. Där tog Sallroth upp revolvern och afsköt alla sex skotten mot Cederberg.

Efter de två första fick denne emellertid tag i revolvern, dock så, att Sallroth likväl kunde skjuta. Sallroth tror att endast de två första skotten, hvilka riktades mot bröstet, träffade.

Cederberg drog sig därefter tillbaka till sitt rum, följd af Sallroth, och lyckades där vrida revolvern ur handen på Sallroth. Därefter rusade Cederberg mot fönstret, krossade detta och flydde ut på bangården, förföljd av Sallroth. Under jemmerrop sprang Cederberg öfver bangården men föll omkull öfver spåren. Han reste sig emellertid upp igen, och Sallroth anföll honom på nytt. Under brottningen fråntog han Cederberg knifbladet och skar honom i handen, hvarpå han tog upp en sten och kastade den på Cederberg. Därpå skar han honom i halsen med en pennknif, hvilken han sedermera kastade i en brunn.

Sallroth begaf sig därpå in i Cederbergs rum, där han tillgrep penningarne. Då han utkom på gården fann han Cederberg död. Penningarne gömde han under perrongen, hvarpå han begaf sig till en handlande, där han fick sina sår tvättade, och berättade historien om Larsson.

Vittnena intygade riktigheten af hvad som förekommit i polisförhöret.

Sallroth erkände vittnesmålens riktighet, äfvensom att han begått stölderna vid Ronneby station. Han förklarade sig ha förstört mycket penningar på nöjen och kläder och, sade sig icke hafva velat af fadern begära mera penningar än han fått.

På åklagarens begäran uppsköts målet 14 dagar.”

EN MÅNAD EFTER MORDET

Gäsene tingshus den gamla tingssalen från 1776 Foto Birgitta Saunders

Alingsås Tidning berättar den 3/11 1899:

Åklagaren yrkar dödsstraff

Landskrona, i dag. Förnyad rannsakning ägde rum idag inför Medelstads häradsrätt med för mordet i Johannishus häktade kontorsskrifvaren Sallrot. Efter rannsakningen yrkade åklagaren dödsstraff å den anklagade, hvilken anhöll att domen, i betraktande af hans ungdom, måtte bli så mild som möjligt. Åklagaren erinrade om de grofva våldsdöd, som under senare tid förekommit i länet. Därest Sallrot förskonades från dödsstraff skulle detta inom länet öka osäkerheten till lif och lem. Rätten fällde därefter sitt utslag, enligt hvilket Sallrot för sina brefstölder dömdes till 2 års straffarbete samt för rån och öfverlagt mord till lifstids straffarbete samt ständig vanfräjd eller i ena bot lifstids straffarbete: Domaren tillkännagaf att den anklagade borde dömts till döden men hans ungdom hade förmått nämden att döma endast till lifstids straffarbete. Sallrot mottog domen under tystnad men gråtande.”

Ronneby-Posten skriver samma dag:

”Blodsdramat vid Johannishus. Mördaren dömd till lifstids straffarbete.

Förnyad ransakning hölls i dag inför Medelsta häradsrätt å cellfängelset i Karlskrona med för mordet å tillförordnade stationsinspektoren Ernst Cederberg häktade förra kontorsskrifvaren J. Th. Sallroth, jemvel tilltalad för stöld af penningar å Ronneby jernvegsstation.

Albert Alexander Lillienberg häradshövding i Ronneby (1833-1921)

Rättens ordförande var likasom förra gången revisionssekreteraren med mera. Albert Lilienberg och allmän åklagare för morddramat kronolänsman Carl Halldin samt för stölderna kronolänsman Oskar Waldan.

Rättssalen var liksom vid föregående ransakningstillfället öfverfyld af folk.

Förhandlingarne inleddes med att åklagaren för stölderna, kronolänsman Oskar Waldan, till rätten inlemnade en skrifvelse, hvilken innehöll en beskrifning o dessa vid Ronneby station. Af densamma framgick dels, att den 24 juli 1898 hade ett rekommenderat Bref, innehållande 361 kr. 20 öre, bortkommit, dels att den 2 november 1898 hade från öfverbanmästare E. Johansson bortstulits tillsammans 280 kr.

Den häktade erkände sig ha begått båda dessa stölder.

Derefter sporde ordföranden Sallroth om några enskildheter vid mordgerningens begående.

Sallroth berättade, att på tisdagen innan mordet begicks, hade tanken kommit öfver honom att resa till Johannishus och der tillegna sig stationens kassa. Helst skulle han hafva velat göra detta endast genom att utan att någon märkte det bedöfva Cederberg medelst ett slag, men var fast besluten att, om icke detta lyckades, beröfva honom lifvet.

Åklagaren upplyste att Sallroth äfven natten mellan onsdagen och torsdagen varit å Johannishus och gästat Cederberg.

Ordföranden vände sig nu till Sallroth med följande ord: ”Hur stor skuld hade Sallroth eftersom Sallroth kunde begå en sådan hemsk gerning?”

Sallroth: ”Omkring 2 a 300 kr”.

Ordf.: ”Sallroth var ju agent för ett försäkringsbolag? Hur stor skuld hade Sallroth till detta bolag?”

Sallroth: ”Omkring 8 kr.”

Ordf.: ”Hur stor inkomst beräknade Sallroth af detta bolag?”

Sallroth: ”Endast 5 kr. per år”.

Ordf.: ” Hade Sallroth något visst underhåll af sina föräldrar?”

Sallroth: ”Endast då och då erhöll jag försträckningar i form af penningar och kläder”.

Ordföranden frågade Sallroth vidare hvad han tänkte då han mördade Cederberg. Härpå svarade Sallroth att han var såsom i en dröm och kunde ej tänka klart.

Åklagaren framvisade för rätten en knif, som hittats i en i stationshuset belägen brunn. Bladet på knifven visade tydliga blodfläckar. Sallroth igenkände knifven som sin. Äfven en revolverkula, som funnits i väntsalen å Johannishus dagen efter mordet, företeddes.

Johannishus station öppnade 1896

Åklagaren hade låtit inkalla fyra vittnen, nämligen bokhållaren H. Abrahamsson, anställd hos handlare Welin i Johannishus, stationskarlen å samma plats Johan Peterson, städerskan å Ronneby station, Gustafva Svenson, samt öfverbanmästare E. Johansson, af hvilka den sistnämde af rätten förklarades jäfvig, enär han af målets utgång kunde hafva skada eller nytta. Åklagaren begärde dock att upplysningsvis få höra honom.

Bokhållare H. Abrahamsson berättade, att han natten för mordgerningen hört 3 a 4 skrik, men då de ej läto som nödrop, fäste han intet afseende vid dem. Strax derpå vaknade han vid att en person stod utanför och knackade på dörren med begäran att blifva insläppt. Vid närmare efterseende befans det vara Sallroth, so uppgaf sig hafva blifvit illa skuren. Sallroth var i en mycket upprörd sinnesstämning och blodig om händerna. Han uppdukade nu den bekanta historien om Larsson. Vittnet hjelpte derpå Sallroth att kläda af sig samt lät honom lägga sig i vittnets säng. Derpå gick Abrahamsson och väckte sin principal handlare Welin och de båda skyndade till jernvägsstationens expeditionsrum, der allt var i största oordning. I åkern utanför stationen funno de Cederbergs lik, hvilket de buro in i en vedbod. Vittnet hade varit tillsammans med Sallroth hos Cederberg på onsdagskvällen, då Sallroth berättat om sin resa till Berlin och Köpenhamn.

På särskild fråga af ordföranden vitsordade vittnet, att den mördade Cederberg alltid uppfört sig som en stilla och fridsam yngling.

Stationskarlen Johan Petersson hade mordnatten ungefär vid ½ 3-tiden blifvit väckt af handlare Welin, som uppgaf att Cederberg blifvit mördad. Vittnet hade följt med Welin och varit honom behjelplig att bära in Cederbergs lik i vedboden. Derefter följde vittnet med till Welins bostad, der Sallroth befann sig. Vid Sallroths berättelse om att det varit en viss Larsson, som mördat Cederberg, hade vittnet uttryckt sin förvåning öfver att Sallroth blifvit så litet sårad och fick af denne det svar, att det var bara Cederberg han ville åt.

Bredåkra station 1898

Angående förloppet vid stöldernas begående vid Ronneby station berättade den häktade, att han den 24 juli 1898 på förmiddagen gått in i trafikchefens för Bredåkra-Tingsryd jernväg rum och der tillgripit ett rekommenderat bref, som innehöll mellan 3- a 400 kr. Dessa penningar hade Sallroth användt dels till att betala sina skulder, dels till nöjen.

Angående tillgreppet hos öfverbanmästare Johansson omtalade Sallroth, att han mellan den 2 och 3 nov. 1898 vid 3-tiden på morgonen efter att på qvällen hafva varit ute på nöjen gått upp på Ronneby station och der tillgripit ur öfverbanmästarens kassa de penningar, som denne uppburit till aflöningar. Dessa penningar hade Sallroth nästan uteslutande användt till att betala sina skulder.

Alldenstund de stulna beloppen ersatts af Sallroths fader, hade jernvägsstyrelsen intet ansvarsyrkande att framställa.

Städerskan Gustafva Svensson omtalade, att hon en qväll sommaren 1898 efter slutad städning å expeditionen observerat ett rekommenderat bref, men icke fäst något afseende dervid, förrän hon hört talas om stölden.

Öfverbanmästare E. Johansson märkte redan följande dag, att hans omhänderhafda kassa var försvunnen.

Åklagaren för mordet, kronolänsman Carl Halldin, överlemnade nu målet och inlemnade sitt slutpåstående i en skrifvelse, hvilken upplästes af ordf. och hvari åklagaren för planlagdt mord i samband med rån yrkade att Sallroth skulle dömas att mista lifvet.

Sallroth, som under hela ransakningen visat sig lugn och hård, mjuknade nu upp och strida tårar strömmade ner för hans kinder.

Åklagaren för stölderna, kronolänsman Oskar Waldan, öfverlemnade äfven målet och yrkade ansvar å den häktade för stöld.

På förfrågan om Sallroth hade något yrkande att göra, meddelade S. gråtande, att han ansåg sig förtjena dödsstraff, men bad rätten mildra straffet.

Efter hållen öfverläggning meddelade rätten det utslag, att Sallroth för första resan stöld dömdes till 2 års straffarbete med förlust af medborgerligt förtroende för en viss tid, samt för uppsåtligt mord i samband med rån till lifstids straffarbete och medborgerligt förtroende förlustig för alltid.

Under domens uppläsande skakades Sallroth af konvulsivisk gråt.

Efter domens afkunnande yttrade ordföranden till Sallroth dessa ord: ”Vi ha ansett Sallroths brott förtjena dödsstraff, men det är Sallroths ungdom som gjort att detta förvandlats till lifstids straffarbete.”

TVÅ MÅNADER EFTER MORDET

Vesterviks Veckoblad rapporterar den 30/12 1899:

Sallrot dömd att mista lifvet

Kristianstad den 29 december. Förre stationsskrifvaren Sallrot från Ronneby, som för mård å tillförordnad stationsinspektoren Cederberg å Johanneshus i förening med rån och stöld dömts till lifstids straffarbete, har af hofrätten dömts att i ena bot mista lifvet.”

Samma dag det vill säga den 30 december 1899 skrivs det in i Sallroths fångrulla:

1899 den 30 december ankom och delgafs Kongl. Majts och Rikets Hofrätts öfver Skåne och Blekinge utslag af den 29 i samma månad för Sallroth, hvarigenom han, som gjort sig förfallen för rån i förening med mord, blifvit dömd jemlikt 14 kap. 1 och 46 par samt 21 kap. 1, 8 och 10 par, jemförda med 4 kap. 1 par strafflagen, till dödstraff och förlust af medborgeligt förtroende för alltid samt för 1a resan stöld för att dels ur försegladt bref och dels medelst inbrott, jemlikt 20 kap. 1 par, 4 par 3 och 4 mom, 9 och 14 par samt 7 kap. 4 par strafflagen till straffarbete i två år och förlust af medborgeligt förtroende, intill dess tre år förflutit från det han efter utståndet straff blifvit frigifven, eller att i enlighet med 4 kap. 4 par strafflagen för sina berörda brott i en bot mista lifvet och var förlustig medborgeligt förtroende för alltid; skolande detta utslag jemlikt 21 par i Kongl. Förordning den 16 Febr 1864 ++ underställt Kongl. Majts pröfning.

EN MÅNAD INNAN AVRÄTTNINGEN

Kronprins Gustaf 1881 benådade inte Sallroth som förväntat

I Sundsvallsposten den 29/5 1900 berättas:

Två fastställda dödsdomar.

Kronprinsen*-regenten har i senaste konseljen underskrifvit två dödsdomar, den ena öfver stationsbetjänten Theodor J. Sallrot, som natten mellan den 6 och 7 oktober 1899 dödade en sin vän, t.f. stationsinspektorn E. Cederberg för att åtkomma hans kassa, 300 kronor, samt öfver L. Nilsson, som den 4 dec. 1898 mördade en ung fröken Romare i Skåne och derefter anlade mordbrand.

  1. m:ts utslag är i båda målen af följande lika lydande innehåll: K. m:t har i nåder låtit sig föredragas handlingarna i detta mål och pröfvar hofrättens utslag vara lagligen grundadt. Beträffande nådeansökningen finner k. m:t anledning ej förekomma, att till densamma lämna bifall, det vederbörande till underdånig efterrättelse länder.”

(*Det var kronprins Gustaf, senare kung Gustaf V, som i frånvaro av Kung Oscar hade hand om konseljen. /RLs anmärkning)

Fångrullan kompletteras denna dag med följande:

Enligt Kongl. Majts nådeutslag af den 25 Maj 1900, hvars innehåll den 29 i samma månad delgafs Sallroth, har dödsdomen öfver honom blifvit fastställd och hans underdåniga ansökan att af nåd få försona sitt brott med lifstids straffarbete lemnats utan afseende.

FYRA DAGAR INNAN AVRÄTTNINGEN

Avesta Tidning rapporterar den 29/6 1900:

Mördaren Sallrots afrättning lär nu vara bestämd till dagen. Såsom man torde erinra sig, uppgafs för någon tid sedan att den nu ifrågavarande afrättningen kommer att uppskjutas omkring ett halft år, emedan fängelsepredikanten icke ansåg sig kunna på kortare tid på tillfredställande sätt bereda Sallrot till döden. Denne har emellertid på senare tiden fått en sinnesbeskaffenhet, som föranleder predikanten att anse honom väl förbered att dö, skriver Karlskrona Veckoblad. Efter hvad samma tidning hört uppgifvas, motser Sallrot sin sista stund med lugn och undergifvenhet. Afrättningen torde ske ganska snart.”

Johan Henrik Chronwall skriver:

”Då fängelsedirektören meddelade Sallroth, att han hade en icke glädjande underrättelse till honom, sade Sallroth: »Ja, jag förstår, min nådeansökan har afslagits», hvarefter han brast i gråt. »Det är nog bäst så», sade han därefter, »det är en neslig död, men går snart öfver, och jag är viss om att Gud har förlåtit mig mina synder. Jag beklagar mest mina stackars föräldrar, som skola lida smälek för min skull. Jag vill falla i Herrens hand, ty hans barmhärtighet är stor».

Innan dödsdomen faststälts hade Sallroth varit i ständig oro för utgången. Efter afgörandet är han fullständigt lugn och motser med glädje sin sista dag. Han kan med stilla undergifvenhet tala om att hans hufvud skall falla å schavotten, litande på Guds barmhärtighet för sin själ. Hans utseende är vekt och blidt, prägladt af en stilla frid och till och med glädje. Fängelselifvet har ej satt någon stämpel därpå.

Då man talar med den veke, känslige ynglingen, frågar man sig ovilkorligen, hvad som kunnat föra honom in på brottets bana. Hans svar blir: de första stegen voro oärlighet och osanning. Sallroth började redan i barndomen att stjäla och har alltid fortsatt därmed.

I kamraters sällskap kom så det utsväfvande lifvet i dryckenskap, kortspel, otukt och så vidare. Så gick det hastigt utför i ett ständigt rus, utan sans och besinning, tills det hemska uppvaknandet skedde inom fängelsets portar.

Sallroth sysselsätter sig nu med att uppteckna sin korta, sorgliga lefnadshistoria, hvilken han önskar må bli till varning för de unge män, som börjat inslå på samma slippriga väg som fört honom till fördärfvet.

  • Blott tjugoårig gammal, till stupstock redan går,
  • det är att spilla lifvet I blomman af sin vår.”

DAGEN FÖRE AVRÄTTNINGEN

Anders Gustaf Dahlman

Skarprättare Anders Gustaf Dahlmans äldsta son Gustav Albert Dahlman skulle biträda sin far vid avrättningen av Sallrot.

Så här berättar han om vad som hände när de dagen före avrättningen, den 4 juli 1890, anlände till fängelset i Karlskrona:

”Så blev det för vår del att ordna med schavotten. Några tvåtums plank lades ut på gården så plant som möjligt. Därpå fastskruvades stocken där fångens huvud skulle befinna sig. Ett lass med fin sand utbreddes framför stocken.”

SISTA NATTEN I LIVET

Tidningen Kalmar skriver den 6/7 1900

Sallrots sista stunder.

Malmö den 6 juli. Afrättade Sallrot tillbringade, enligt telegram till Skånska Dagbladet, sista natten af sitt lif i lugn och djup sömn. På aftonen hade han med full vetskap om det förestående tagit nattvarden och uttryckte sin belåtenhet med att lemna det jordiska.”

PÅ VÄG TILL STUPSTOCKEN

Gruppbilden nedan visar en del av den dåvarande personalen på fängelset. Sittande längst till vänster är den kvinnliga kantorn och prästen.

Under sina sista dagar i livet skrev Sallrot ett antal brev till sina föräldrar, vänner och även till fångvårdspersonalen. Uppenbart hade personalen fattat sympati för den unge dödsdömde och behandlade honom mycket väl, eller så hade fängelsechefen Ulrik Leander beordrat dem att göra det.

Sallrot överlämnade nedanstående brev till en av vakterna, innan han gick ut till avrättningsplatsen:

”Till samtliga Herrar vaktkonstaplar vid Länsfängelset i Carlskrona.

Jesu Kristi, Hans sons blod renar från all synd.

Då jag om några timmar skall sluta mitt jordelif, vill jag dessförinnan med några rader af hela hjärtat tacka Eder för den välvilja som ni under min korta fångenskap härstädes bevisat mig!

Jag vill äfven bedja Eder om förlåtelse om jag på något sätt icke uppfört mig som jag bort göra.

Snart skall mitt hufvud falla för bilan så som ett rättmätig straff för mina grofva förbrytelser.

Genom Guds stora barmhärtighet emotser jag dock min sista minut med glädje, ty jag har vunnit frid genom det blod som renar från alla – äfven blodröda synder.

Min sista innerliga önskan är att få möte Eder alla hos Gud, dert jag då på ett annat sätt skall tacka Eder!

Gud välsigne Eder & Edra familjer. Ett innerligt farväl.

Ödmjukt undergifvet

T.J. Sallrot”

AVRÄTTNINGEN

Stupstock

När Julius Sallrot strax före klockan fem på morgonen den 5 juli 1900 förs ut, beskriver bödelsonen det så här:

”Han var inte kedjad eller bunden på något sätt. Hans lugna uppträdande kan endast förklaras genom hans starka gudstro. När han kom fram till stocken föll han på knä. Med ett sista tack till sina föräldrar, fängelsedirektören och prästen, samt med en sista hälsning till fängelsepersonalen som behandlat honom med så stor vänlighet, knäppte han ihop händerna och bad en bön.

Därefter lade han sig själv ned och placerade sig rätt på stupstocken. Strax lyfte far bilan och med ett kraftigt hugg avskiljdes huvudet.

Det var ej utan att det kändes som bröstet på mig hopsnördes och även far visade sina känslor med en snyftning*. Sallrots ungdom och djupa ånger förfelade ej att göra sin verkan. Far sade själv senare att det var hans svåraste förrättning.”

Fångvårdsdirektör Ulrik Leander

(*Att ovanstående inte är en sentimental efterkonstruktion bekräftas av att fångvårdsdirektören Ulrik Leander konstaterade att han såg att bödeln Dahlman, hade tårar i ögonen efteråt. /RL)

AVRÄTTNINGSDAGEN

I Borås Tidning berättas den 3/7 1900 mycket kortfattat om avrättningen:

Sallrot afrättad,

Karlskrona den 3 juli,

I lördags klockan 2 afreste från Stockholm skarprättaren Dahlman och hans två bödelsdrängar till afrättningsplatsen .

Klockan 8 i dag på morgonen blef den unge mördaren Sallrot afrättad å härvarande fängelsegård. Tiden för afrättningen hade strängt hemlighållits.”

Norrlandsposten ger en lite mer utförlig bild av avrättningen:

Länsnotarie Josef Fröberg (21/10 1864 – 5/7 1958)

Mördaren Sallrot afrättad.

Från Karlskrona telegraferas idag:

Mördaren Sallrot afrättades klockan 5 i morse på härvarande länsfängelses gård. Närvarande voro fängelsedirektören, predikanten och läkaren, för magistraten auditör Lidman, en stadsfullmäktig, 2 amanuenser från Lund samt 2 journalister. Förrättningen leddes af länsnotarien Josef Fröberg.

Sedan man samlats på fängelsegården, upplästes utslaget, hvarpå Sallrot utfördes. Han var iklädd fångkläder och gick med direktören på ena och predikanten på andra sidan fram till stupstocken. Här knäföll han, hopknäppte händerna och bad en kort bön.

Sedan han själf aftagit tröja och väst, förbundos hans ögon, hvarefter han lugnt lade sig ned. Nu framträdde skarprättaren och ögonblickligen föll bilan och skilde i ett hugg hufvudet från kroppen.

Liket skall öfverlämnas till Sallrots föräldrar.”

Direkt efter avrättningen noteras kallt i fångrullan:

”Afrättad inom fängelset den 5/7 1900 kl. 5.15 f.m.”

TRE DAGAR EFTER AVRÄTTNINGEN

Tidningen Kalmar berättar:

Sallrots sista stunder.

Malmö den 6 juli. Afrättade Sallrot tillbringade, enligt telegram till Skånska Dagbladet, sista natten af sitt lif i lugn och djup sömn. På aftonen hade han med full vetskap om det förestående tagit nattvarden och uttryckte sin belåtenhet med att lemna det jordiska.”

VISAN OM SALLROTH OCH HANS HEMSKA GÄRNING

Lyssna och titta på berättelsen här:

 

Betygsätt sidan!

Betyg 4.7 / 5. Omdömen 6

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken

IGLABO
Left Menu Icon