ALLA BERÄTTELSER

MINNEN FRÅN DET HEMSKA ÅRET 1834

Alingsås station runt 1860 Fotograf Okänd, Alingsås museum

September månad 1834 skulle komma att bli den dödligaste månaden i Alingsås historia. Då slog den obarmhärtige fienden till med ostoppbar kraft och dödade unga som gamla, rika som fattiga. Redan sista veckan i augusti marscherade han in i staden och dödade brutalt 11 personer, däribland den tjugosjuåriga ungmön Greta Lundberg. Det före detta krigsrådet och adelsmannen Samuel Gustaf Ehrenstam kunde inte försvara sig och dog i slutet av första veckans belägring av staden. Inte ens självaste regionsläkaren Psilander kunde värja sig mot en sådan övermakt.

Under en enda månad skulle 64 personer dö i Alingsås stad.  Det var mer än dubbelt så många som dog under ett helt år tidigare. Under september månad 1833 dog inte en enda person i Alingsås. Året efter blev det ett sextiotal.

Ingen kunde gå säker när koleran intog Alingsås den där hemska dagen den 20 augusti 1834.

Koleran har härjat i Alingsås pastorat samt Lena och Långareds socknar. Hvar och en som icke förnekar sitt eget eller andras förnuft och icke vill bedöma saken endast å la mode eller för vinnande af dåliga afsikter, måste medgifva att denna sjukdom är i högsta grad smittande, fastän icke ovillkorligt.”

Ovanstående kunde man läsa i en ämbetsberättelse, som 1834 lämnades av prosten i Kullings kontrakt. Att bedöma koleran ”endast å la mode eller för vinnande av dåliga avsikter”, är nog litet svårt att förstå, men för övrigt är budskapet tydligt.

Kolerans utbredning i Alingsås med omnejd

Nolhaga förvaltarboställe

När koleran spred sig i världen och närmade sig Europa i början på 1830-talet tillsattes 1831 en sundhetsnämnd i varje svensk stad och socken. Denna skulle ”i afseende på förebyggande af Cholerasmittans utbredande och de sjukas vårdande”.

Adolf Patrik Lewenhaupt 22 jun 1794 Nolhaga 21 okt 1871 Lund Greve Överstelöjtnant Landshövding i Halland

I Alingsås landsförsamling utnämndes greve och major Adolf Patrik Lewenhaupt till ordförande för Sundhetsnämnden. Patrik Lewenhaupt var född på Nolhaga gård i Alingsås och gift med friherrinnan Amalia Eleonora Ramel (Povel Ramel var kusinbarn till Amalia Eleonora Ramel).

Landsförsamlingen hade tidigare använt Nolby fattighus som kolerasjukhus men när koleran bröt ut inreddes ett stort rum i Lancasterskolan för detta ändamål. Fattighuset ansågs vara otjänligt att bedriva sjukvård i och skolan hade fått upphöra med undervisningen. Sjukhuset, eller rummet, var avsett för sjuka som kom från de närmast belägna byarna där man inte hade plats eller vilja att vårda dem i hemmet.

Om den sjuke vårdades i hemmet var det viktigt att endast den som skötte om den sjuke vistades i rummet och att inte övriga friska personer uppehöll sig där. Om någon hade avlidit fick inte rummet användas förrän tillräcklig rökning och rening genomförts. Även kringvandrande personer i bygden som insjuknade kunde få vård på sjukhuset. Allmogen uppmanades att skicka in dynor, täcken och lakan mot ersättning. Personer som ville åta sig att vara sköterskor eller sjukvakter, kunde mot dagspenning anmäla sig för tjänstgöring. Läkaren Ahlberg, som bodde i rådhuset, hade lovat att bistå invånarna i församling ”mot lemnad Räkning som af dem som eger tillgångar, betalas, de öfrige delas på Socknemännen”.

Efter avslutad gudstjänst skulle recept på mediciner mot koleran delas ut till hemmansägare, samt en instruktion på hur man använde dem. Man varnade också allmogen för att inhysa kringvandrande personer eller bönder från smittad ort. Dessa skulle istället avvisas till närmaste gästgivargård. Sundhetsnämnden konstaterar också att man bittert fått erfara hur bönder som besökt Göteborg i olika ärenden blivit de första som fört med sig sjukdomen till Alingsås och man varnade därför allmogen för att åta sig sådana resor.

Den första personen som föll offer för koleran i Alingsås hette Greta Lundberg. Hon avled onsdagen den 20 augusti 1834 i en ålder av 27 år. Greta var troligtvis handikappad och bodde på Slättens fattighus i staden. Samma dag avled också pigan Ellika Pettersdotter i en ålder av 49 år. Detta var exakt tre veckor efter att det första dödsfallet i Göteborg hade kunnat konstateras. I Alingsås avled från den 20 augusti fram till den 20 september minst 64 personer i kolera. Dessa utgjorde över 5 % av stadens totala befolkning som 1834 uppgick till 1230 personer.

Bland de källor som finns om hur enskilda personer uppfattade sjukdomen framfart i Alingsås finns Sofia Afzelius dagbok och Claes Adelskölds anteckningar från 1834.

Sofia Afzelius dagbok

Alingsås gamla prästgård kring 1890. Foto Karin Möller

Prästdotter Sofia Afzelius var arton år 1834 och kom från en högre ståndsmiljö i Alingsås. Fadern, Lars Peter Afzelius, var präst och en uppburen man i staden som dessutom hade politiska uppdrag i Stockholm. Sofia bodde på prästgården som inte låg långt ifrån Brunnshuset. Detta hade inretts till sjukhus för stadens kolerasjuka. Troligtvis hade Sofia inga svårigheter att från prästgården följa då stadens sjuka anlände till Brunnshuset.

Hennes dagbok avspeglar en bekymmersfri tillvaro som till stor del består av utflykter och sammankomster med stadens överklass. Den 6 augusti nämner hon dock att 50 personer hade dött i Göteborg men att doktorerna ändå inte velat tillstå att det var koleran som brutit ut. Dagen efter läser hon i tidningen att den asiatiska koleran härskar i hela Göteborg. I Alingsås plockades bären av träden och tillsammans med all dricka gavs de till kreaturen för att inte sprida smittan vidare. Hon beskriver att sjukdomen kändes nära men förlitar sig helt på Gud som styr allt. Fredagen den 8 augusti skriver hon om fru Habisch, som hade varit i Göteborg där 30 människor avled på en enda natt. Frun berättade att läkare från Stockholm och Köpenhamn var på väg till Göteborg. På måndagen hade tre personer i Alingsås insjuknat i kolera men alla hade blivit friska genom ”flottering, med Camfert och dylikt”.

Två dagar senare var Sofia i kyrkan som hade varit välbesökt. Prästen hade läst många långa kungörelser om koleran och Sofia upplevde det som hemskt och högtidligt. Hon jämför kolerans framfart med åskan men menar att ingen människa kan göra annat än att lita på Guds vilja och försöka jaga smittan ifrån sig. Dagen efter väntar hon brev från sin far som var i Stockholm och konstaterar att man där ännu inte visste om kolerautbrottet i Göteborg. Hon skriver att de otäcka doktorerna inte hade velat tillstå att det var koleran förrän 50 personer hade avlidit under en natt. Under ett dygn dör 150 personer vilket medförde att hela hushåll utplånades i Göteborg. Lyckliga de som får följas åt, skriver Sofia.

På eftermiddagen fick prästgården besök av en man vid namn Påhlman. Denne visar sig vara en av fem unga läkare som skickats från Stockholm för att hjälpa till i Göteborg. På vägen hade han fått reda på att det var koleran som de skulle bekämpa. Sofia tyckte det vore bättre om han stannade i Alingsås då stadens Provinsialläkare, Forsell, nästan aldrig var hemma. Framåt sjutiden fick man reda på att en person i Alingsås hade insjuknat i kolera och rädsla, ångest och förtröstan visar sig i dagboken.

”… om aftons skiljas alla i den fruqtan att imorgon kanske fattas ett par, många Makar ha fått följas åt till och med hela husholl, blifva på en dag ut döda lyckliga! lyckliga! de som får följas ach! Herre Gud om jag rätt kunde tacka dig för hvarje morgon jag vaknar och får höra alla de mina frisska, och att ingen ännu i Staden är sjuk det är en nåd som är så stor att, den ej kan uttryckas, om jag bara kunde vara nog tålig om det kommer hit, nog är jag nu förtröstande och öfverlåtande men Om det rycktes någon af de mina bort i farliga plågor ach! Öfvergif mig ej då, du gode gud, låt mig då ej glömma att du i din Hägnad tar allt hvad som lif och Anda har…”

Onsdagen den 13 augusti var Sofia på besök i Hjälmared utanför Alingsås och tonen i dagboken är gladare. Man äter, trots fara för smitta, körsbär som var delikata. Vädret var gudomligt och inte en droppe regn hade kommit på lång tid. Den tidigare nämnda fru Habisch började må riktigt dålig och Sofia fruktade att det var en blandning av kolera och ålderdom. Enligt dödslängden avlider Sara Habisch den 21 augusti i nervfeber.

Den 15 och 16 augusti nämns den person som enligt Sofia förde med sig sjukdomen till Alingsås. Han var boende på Holmen som låg lite utanför Alingsås stad och som tillhörde landsförsamlingen. Sofia skriver att mannen klarade sig men att hans hustru dog och var alldeles ”krumpen i hyn”. Doktor Forsell och personer från stadens styrelse hade då samlats på prästgården för att diskutera hur man skulle agera. Man kom överens om att en svart flagga skulle sättas upp på huset där den döda fanns och att ingen därmed fick beträda huset.

Carlgrenska skolan i Göteborg användes 1834 som kolerasjukhus

Vidare skriver Sofia att doktor Psilander kände sig dålig och hon lovprisar att man fick doktor Ahlberg till Alingsås då Forsell oftast var ute på landet. Ett par dagar senare berättar Sofia om tillståndet i Göteborg där man dagen innan inte hade hunnit med att begrava alla de hundra lik som koleran hade skördat. Hon beskriver att alla ålderskategorier dör och att ingen speciell grupp skonas. Om de levt ordentligt eller supit spelar ingen roll. Hon skriver också om att fem personer hade dött i församlingen men att ingen ännu dött i staden.

Fredagen den 22 augusti berättar Sofia att en person förts till Brunnshuset. Under ett besök senare på dagen yttrade sig mamsell Tullie Elisabet Brun, Sofias moder, om sjukdomen ”… att nu får alla menniskor bli sjuke, ty ingen får vara osökt om han skall stå sig”. Förmodligen menade hon att för att klara av sjukdomen var man först tvungen att ha den lite.

Härefter gör Sofia ett uppehåll i sitt dagboksskrivande på fjorton dagar. Troligtvis skedde detta på grund av att det hände så mycket vilket gjorde att det inte fanns någon tid över till att skriva i dagboken.

Den 8 september skriver hon att de senaste fjorton dagarna hade allt varit förfärligt. Åskan hade gått ibland och de sista dagarna i augusti var oerhört varma och kvalmiga. Koleran hade ökat och den förut så vackra utsikten från prästgården hade bytts ut mot sjukbårar och vita likkistor som stod uppställda vid brunnshuset. Dessa hade burits dit av Alingsås trasigaste och eländigaste karlar enligt Sofia. I texten försöker hon göra upp med sitt samvete då hon menar att hon aldrig har begått någon synd förutom i tankarna och att hon hade avstått alla frestelser tack vare alla de goda människorna som fanns i hennes omgivning. Hon skriver att ”…andan är villig men köttet är svagt, ach! jag ville så jerna vara god och Ödmjuk, blott af din nåd o! Gud kan jag strida mot mina Onda begärelser, du är kärleken, och jag kasstar mig i dina Armar, viss att du, det barnet ej förkastar, som sig till ditt hjerta sluter, i Lif och död O! herre, gif mig blott Undergifvenhet och hängifvenhet till dig…”

Vidare beskriver hon att under de senaste fjorton dagarna hade sjukdomen härjat svårt i ett område kallat Klingen 3 och 4 i Alingsås. Tre till fyra personer hade dött per dag och hon berättar att även krigsrådet Ekenstam och doktor Psilander hade avlidit i koleran. Dessa var dock de enda av så kallade ”bättre” människorna som dött enligt Sofia men hon nämner också att en mängd arbetsfolk och att speciellt gamla gummor fanns med bland dem som dött. Den 9 september berättar Sofia om en fru Wetterberg som var på besök på prästgården. Hon såg blek och förtärd ut så Sofia hade frågat hur det stod till varvid frun hade svarat att hon haft svår diarré. Sofia förslog att hon skulle äta lite stärkelse och efter att ha hämtat detta hade frun börjat anta en mörkblå färg och ögonen blev hiskeligt insjunkna. Wettergren hade då sprungit ut under svåra plågor, varefter hon kördes hem. Efter henne röktes det och klorkalk lades ut. Väl hemkommen hade hon fått svåra kramper och fasliga plågor.

Sofia berättar vidare att man i staden fått en ny läkare som hette Eneroth. Hon beskriver honom som de fattigas älskling på sjukhuset och att han ”äfven låta sig vårda om de aldra fattigaste och eländigste varelser, som aldrig kunna åter jöra honom något godt, jag var så glad att jag fått se honom, gud har ochså gett honom ett Öppet godt ansigte”,

Sofias berättelse visar upp en ung människa som till en början lever ett ganska bekymmerfritt liv. Hon har en stark religiös tro som hjälper henne när koleradöden närmar sig. Trots förtröstan på Gud kommer ångesten och rädslan in i hennes tankar. Hon försöker inför sig själv, (och Gud), att redogöra för att hon inte på något sätt syndat förutom i tankarna och att hon alltid stått emot olika frestelser. Hennes omgivning har väglett henne i detta och hon har aldrig med mening utfört några onda handlingar. Hennes medkänsla med andra i hennes omgivning framkommer ofta i dagboken även om inte alla ingår i denna krets, utan kanske mer de personer bland överklassen i Alingsås som hennes liv kretsade kring. Skräcken inför sjukdomen och döden fanns nog hos de flesta människor i Alingsås liksom i övriga Europa vid denna tid.

Claes Adelskölds skildring ”Minnen

Claes Adolf Adelsköld och hans dotter Bib (Aslög Sofia Maria Annhild) Major Ingenjör (1824 Alingsås – 1907 Stockholm) Foto 1990

En annan ögonvittnesskildring av koleran utgör Claes Adelsköld anteckningar från sina år i Alingsås. Adelsköld, som blev en framgångsrik man studerade vid Chalmers slöjdskola och var under åren 1875-93 ledamot av riksdagens första kammare. Han var son till Jean Adelsköld och föddes 1824 i på Nolhaga gård i Alingsås, där fadern Jean Anders var ryttmästare.

Nolhaga slott byggt av Claes Adelsköld 1879-1880. Foto Gustaf Ewald 1927

Claes Adelsköld köpte den förfallna gården på Nolhaga 1877 av Carl Fredrik von Mentzer som i sin tur förvärvat den av Jonas Alströmers ättlingar. Jonas Alströmer hade köpt gården 1725 och fått den att blomstra genom vackra planteringar. Claes Adelsköld lät bygga Nolhaga slott som stod färdigt 1880.

Han var 10 år när koleran bröt ut 1834. Långt senare beskrev han sin upplevelse av koleran som barn.  Det är alltså en äldre man som skriver om Alingsås genom en tioårings ögon. Hans ton i de få sidor som tar upp koleran är lätt ironisk.

Jag återger hans berättelse ordagrant eftersom han skriver väldigt vackert om en fruktansvärd händelse:

I Alingsås lär hvar sjätte person skördats af den hemska sjukdomen, men voro också de atmosferiska förhållandena synnerligen gynnsamma, och allt gjordes som kunde göras för att den asiatiska gästen skulle finna sig riktigt hemtam och trefvligt hemmastadd, såsom i sitt eget fädernesland.

Luften var under hela juli, augusti och halfva september, eller under den tid koleran härjade i Sverige, glödande het. Ingen regndroppe föll under denna tid, och knappast en vindfläkt upprörde den stillastående, kväfvande luften. Solen brände med ett brandgult sken, och hela atmosferen var fylld af solrök och annan, artificiell rök.

Dagar och nätter dogo menniskorna som flugor. Ingen gick ut, som ej tvingades därtill, gatorna voro under dagen folktomma, utom då bärarna kommo med kolerasjuka, som radvis lades att dö å golfvet i det provisoriskt inrättade sjukhuset i brunnssalongen strax utom staden. Efter kl. 10, sedan mörkret inbrutit, blef det däremot lifligare. Då började kyrkoklockorna själaringning för dem, som aflidit under dagens lopp, och gatorna lifvades at likprocessioner, hvilket hvarje natt fortfor till fram på morgonen, under hvilken tid ingen gärna kunde sofva utan man låg i mörkret o. funderade på alltings förgänglighet, tills man greps af sjukdomen, för att natten därpå göra sällskap med de andra till kyrkogården.

Efter någon tids förlopp hade den gamle hederlige och outtröttlige stadsläkaren, dr Psilander*, arbetat sig trött och lagt sig att hvila bredvid sina många patienter, hvarefter Alingsåsarna tills vidare fingo dö utan läkarebiträde.

Vederbörande auktoriteter hade bl. a. förordnat, att till firande af kolerans besök, festeldar skulle ständigt, natt och dag brinna å alla gårdar och öppna platser, samt att af koleran omtyckta, välluktande droger, såsom beck, tjära, enris, näfver, svafvel och rutten björkved, skulle kastas på eldarna, hvilket hade den effekten med sig att, till följd af den ständiga vindstillan, ett tjockt rökmoln, liknande ett gråsvart bårtäcke, ständigt låg öfver och ytterligare fördystrade den olyckliga staden. Och i synnerhet under nätterna sänkte sig detta hemska täcke, fuktigt och svart, öfver boningshusen, gjorde klockringningen dofvare och mera enerverande, inträngde kväfvande och kväljande i sofrummen, och i skuggan af denna dystra likslöja firade kolerabacillerna sina vildaste orgier och vandrade begrafnings-tågen ljudlöst och spöklikt mot sitt mål.

Man kunde näppeligen hafva arrangerat det bättre för kolerans hemtrefnad.

Vidare hade förordnats, att hedersgästens skål skulle drickas i fyllda pokaler och att festdrycken skulle bestå utaf med tjära** uppblandat vatten, som hämtades ur gårdsbrunnarna, hvilka naturligtvis vore de yppersta kläcknings- och uppfostringsanstalter för kolerabacillerna. Huru stora kvantiteter tjärvatten, som endast i Alingsås under denna tid konsumerades till kolerans välbefinnande och utveckling, har, så vidt mig är bekant, ingen statistiker ännu beräknat. Men om man antager konsumtionen till endast 5 liter per dygn och person, hvilket jag af egen erfarenhet efter hvad som hälldes i mig, anser snarare lågt än högt beräknat, så skulle de 1,000 invånare, staden i medeltal ägde, under koleratiden dagligen hafva tömt 5,000 liter tjärvatten och således under den 10 veckors långa kolerasejouren ej mindre än 350 000 liter eller en hel liten sjö.

Hvad oss små, hemmavarande barn beträffade, så fylldes i oss så mycket tjärvatten. att det jämt stod upp i halsen, och den yngste af syskonen, en liten parvel på 3 1/2 år, blef så sjuk, att han troligen strukit med, om han fått behålla allt, som tappades i honom.

Krusbär och frukt af utmärkt beskaffenhet fanns detta år i ofantliga massor. rippel-, päron- och plommonträd dignade under välsignelsen, men alla voro strängt förbjudna att njuta däraf. Hos oss, i mina föräldrars trädgård där vi annars fingo äta så mycken frukt vi ville, ty den hade intet synnerligt värde, eftersom till nästan alla hus i Alingsås funnos trädgårdar, hade man anbringat ett groft hänglås för trädgårdsporten och utfärdat portförbud.

Men ”ingen regel utan undantag”. I ett hörn af det höga trädgårdsplanket, bakom några buskar, gräfde jag och några skolkamrater oss en kaningång under planket, genom hvilket vi sedan praktiserade oss in i trädgården och ”mådde som prinsar i en bagarebod”.

Till vår stora ledsnad upptäcktes emellertid detta kryphål och det bommades igen med så stora stenar, att vi omöjligen kunde slippa in i paradiset den vägen.

Uti äppelhungriga pojkars lexikon finnes emellertid, lika litet som i skickliga ingeniörers ordet omöjligt, och vi hittade snart på att borra en tunnel genom höet å skullen ofvanpå stallet till en glugg i bakväggen mot trädgården, och genom denna glugg, som säkert inte var mer än 25 cm. i fyrkant, pinade vi oss ut till ett där utanför stående plommonträd, och vom så åter inne i ”Edens deilige Have”.

Och det bästa var, att ingen kunde misstänka hvad vi egentligen hade för oss, då Vi lekte på höskullen. Till yttermera visso, i händelse af förnyad utdrifning ur paradiset, samlade vi alldeles såsom mullvadar till vinterförråd stora massor äpplen och päron i hål som urholkats utmed hufvudgången genom höet.

Här hade vi rasande trefligt. Visserligen var det varmt i höet, men det doftade friskt emot den outhärdliga röken i fria luften. Äpplen och päron stoppade vi i oss, så mycket som fick rum för tjärvattnet, och ägde dessutom ett godt förråd till långt in på hösten. En och annan af kamraterna fick visserligen göra visit nattetid till kyrkogården, men det fanns alltid andra i stället, som ville vara med om att smaka på den förbjudna frukten.

Vare sig nu att röken och tjärvattnet och päronen bidrogo därtill, men jag kan inte påminna mig annat än att jag befann mig väl under hela koleraepidemien i Alingsås 1834. Min tid var inte kommen. Längre fram skulle jag få göra mindre angenäm bekantskap med koleran.

Den 18 oktober 1834 sände Sundhetsnämndens ordförande Lewenhaupt ut ett meddelande som talade om att Alingsås pastorats Landsocknar förklarades fria från kolerasmitta i enligt med en kungörelse från Landshövdingen den 11 oktober. Sundhetsnämndens veckovisa sammankomster varje onsdag skulle upphöra men ledamöterna skulle ändå hålla ett vaksamt öga på hälsotillståndet och infinna sig om kallelse meddelades från predikstolen. Om ledamöterna upptäckte någon misstänkt kolerasmitta inom sitt distrikt skulle detta omedelbart anmälas till Lewenhaupt. De som hade kostnader och utgifter att fodra för sjukskötsel och koleraliks bortförande skulle skicka in sina räkenskaper till ordföranden i nämnden.

Kolera

Varanasi, Ganges, Indien

Kolera hade sitt ursprung runt Ganges, och spred sig över andra delar av Indien. Den första kända anteckningar om sjukdomen nedtecknades i en indisk sjukjournal 1563. Sjukdomen var känd i Europa, men man trodde att den var en uteslutande tropisk sjukdom som inte kunde spridas norrut och västerut.

Koleran är en av de mest smittsamma sjukdomar som finns. Den sprids genom en liten kommaformad bakterie, och förökar sig maximalt vid människans 37-gradiga temperatur. Bakterien har svårt att leva i torra miljöer och trivs därför bäst i vätskor och fuktiga miljöer. Den sprids till människan genom vatten, infekterad mat, mjölk och genom kontakt mellan smittad och osmittad. Bakterien angriper kroppen genom tarmkanalen och inkubationstiden varierar mellan några timmar upp till en vecka. Förloppet kan gå mycket snabbt och utan förvarning får den smittade hög feber, kräkningar, kramper och svåra diarréer. Kroppen får en rubbad vatten- och saltbalans och om inte vätska tillförs avlider personen redan efter någon dag och ibland redan efter några timmar. Vätskeförlusten kan vara så stor som tio till tolv liter på ett dygn. Det snabba förloppet med den starka uttorkningen gör att den drabbade får ett insjunket spöklikt utseende vilket säkert verkade skrämmande på personer i den sjukes närhet. Dödligheten för sjukdomen är 50 % om det saknas kunskap eller resurser att bota den sjuke. Med rätt behandling är dödligheten under en procent. Även djur kan överföra smittan till människan, trots att de själva inte kan insjukna.

År 1817 spred sig koleran till Sydostasien genom truppförflyttningar och pilgrimsresor och sen därifrån vidare till Kina och Moskva so drabbades 1830.

Kolerakyrkogård i Stora Mellby, Alingsås Bjärke, Foto Wille Ängermark

Från Ryssland spred sig sjukdomen med den ryska armén till Polen. Hösten 1831 drabbades England och snart därpå slog koleran till i Paris mitt under karnevalen. Samma år fördes den över till Nordamerika. Epidemin höll i sig till 1838 och drabbade somliga områden flera gånger, däribland Norge. Sverige drabbades första gången 1834. Detta år dog omkring 1 550 000 människor i Europa i sjukdomen, hälften av dem i Ryssland.

År 1848 drabbade en ny våg av kolera Europa. Sjukdomen höll i sig och blossade upp varje sommar fram till 1858. Antalet dödsoffer blev dock mindre i denna epidemi än i den förra, kanske för att en viss immunitet hade uppstått.

I mitten av 1860-talet kom ännu en våg som spred sig så långt norrut som till Haparanda. År 1883 dök koleran än en gång upp i Europa, den här gången spred den sig från Egypten. Epidemin höll i sig till 1896, men framsteg inom medicinen och förbättrade sanitetssystem har därefter i stort sett hållit koleran borta från Europa. Under de europeiska epidemierna på 1800-talet dog omkring hundra miljoner människor i kolera.

Koleraepidemier i Sverige

Minnessten från Kristinehamn. Gustavsviks kolerakyrkogård

Som en följd av den kraftiga urbaniseringen var Sverige hårt drabbat av kolera under 1800-talet. De första fallen av kolera i Sverige visade sig i juli 1834 och i augusti samma år bröt den första epidemin ut i Göteborg och i Stockholm. Koleran återkom åren 1850, 1852, 1853, 1855, 1857, 1859 och 1866. Antalet sjukdomsfall minskade sedan emellertid kraftigt i takt med att moderna avloppssystem började byggas och allmänhygienen förbättrades.

FAKTA OCH INFORMATION

* DÖDA I KOLERA I ALINGSÅS STADSFÖRSAMLING 1834

  • 20/8 1834 Greta Lundberg
  • 20/8 1834 Ellika ”gammal piga
  • 26/8 1834 Samuel Gustaf Ehrenstam (Nr 1682) ” d. krigsråd
  • 28/8 1834 Dort. Psilander ”regionsläkare
  • 28/8 1834 Britta G Rosendal ”väktare Carl Andersson”
  • 29/8 1834 Anna Svensdotter “fattighjon
  • 29/8 1834 O Vetterling “kyrkväktare
  • 29/8 1834 Maja L Vetterling “dotter
  • 30/8 1834 Hernsenius “kakelungsmakare
  • 30/8 1834 Anders Gustafsson “arbetskarl hos Fabrikör Kling
  • 31/8 1834 Änkan Hernsenius
  • 1/9 1834 Sara Esping ”Hernsenius styvdotter
  • 1/9 1834 Magnus Hjelmstedt ”Arbetskarl
  • 1/9 1834 Carin Torstensdotter ”Fattighjon
  • 2/9 1834 Abraham urlin ”Strumpvävaregesäll
  • 2/9 1834 Gunnar Bengtsson ”Arbetskarl
  • 2/9 1834 Andreas Zeander ”Strumpvävaregesäll
  • 2/9 1834 Ingrid Sidvall ”Jungfru
  • 3/9 1834 Lovisa Urlin ”Fattighuset
  • 3/9 1834 Greta Norman gift Hedberg ”Timmerman Normans hustru
  • 3/9 1834 Bengt Skog ”Arbetskarl
  • 3/9 1834 G C Lundqvist ”Spinnmästare Anderssons hustru
  • 3/9 1834 Sven Carlsson ”Arbetskarl
  • 3/9 1834 Johannes Hjelte ”Arbetskarl
  • 3/9 1834 Nils Pettersson ”Arbetskarl
  • 3/9 1834 Britta Pehrsdotter
  • 3/9 1834 Stina Olander ”Fattighjon
  • 3/9 1834 Stina Nordgren ”Timmerman Gustafssons hustru
  • 3/9 1834 Christina Larsdotter ”Piga hos vaktmästare Kindstedt
  • 3/9 1834 Johannes Skog ”Stumpvävargesäll
  • 3/9 1834 Carl Ambjörnsson ”Arbetskarl
  • 3/9 1834 Eric Hjelte ”Avlidne Johannes Hjeltes barn
  • 7/9 1834 Lena Hoberg ”Hos hattmakare Norén
  • 8/9 1834 Bergström ”Arbetskarl
  • 8/9 1834 Johannes Norman ”Murare
  • 8/9 1834 Anders Zeander ”Gift dräng hos Greve Levenhaupt
  • 8/9 1834 Britta Larsdotter ”d. Väktare Engmans hustru
  • 8/9 1834 Johanna Andersdotter ”Mjölnaredotter på Stampen
  • 8/9 1834 Cajsa Kron ”Fattighjon
  • 8/9 1834 Hasselgren ”Smedgesäll hos P Pettersson
  • 8/9 1834 Anna Catharina ”Skomakare Vetterlings barn
  • 8/9 1834 Anders Bruse ”Arbetskarl
  • 8/9 1834 Anders Br. Torstensson
  • 8/9 1834 Enkan Stina ”Gunnars svärmoder i Baraguen
  • 8/9 1834 Bengt Johansson ”Orgelklampare
  • 8/9 1834 Johan Norman ”Arbetskarl Anders Normans barn
  • 12/9 1834 Sara Vendt ”Brukspatron Vigelius Fru
  • 12/9 1834 Änkefru Vendt “Brukspatron Vigelius Svärmoder
  • 12/9 1834 Dan Södergren ”Kopparslagare
  • 12/9 1834 Jacob Pettersson ”Bagare
  • 12/9 1834 Anna L Rodman ”Handskmakaränka
  • 12/9 1834 Änkan Hammarström ”Kakelmakare Hammarströms moder
  • 12/9 1834 Britta Berg född Vedberg ”Skomakare Bergs änka
  • 12/9 1834 Carl Leijon ”Johannes Leijons son
  • 12/9 1834 Johannes Svensson ”d. Trädgårdsmästare gift
  • 12/9 1834 Johannes ”Andreas Petterssons barn
  • 12/9 1834 Johan Henric ”Bagare Petterssons barn
  • 12/9 1834 Stina Maja ”Väktare Björkdals barn
  • 12/9 1834 Catharina Lenberg ”Anders Vennerströms hustru
  • 12/9 1834 Joseph Oskar ”Kakelmakare Bergsströms barn
  • 16/9 1834 Anna Malmberg ”Gammal jungfru
  • 20/9 1834 Anna Maria ”Arbetskarl Johannes Petterssons barn
  • 20/9 1834 Nils Hansson ”Färgeridräng
  • 21/9 1834 Eva M Blessing född Stare ”Överstinna”

 

**PSILANDER

Brunnshuset i Alingsås som Psilander gjorde om till kolerasjukhus innan hans själv dog i sjukdomen 1834

I Alingsås arbetade regementsläkaren vid Västgöta regemente Fredrik Kristofer Psilander. Denne hade tidigare tjänstgjort i den svenska armén och praktiserat på slagfälten i de tyska staterna. Han var sedan 1820-talet bosatt i Alingsås och var verksam i staden när koleran bröt ut i augusti 1834. För att ta hand om de kolerasjuka hade Psilander tillsammans med Forsell, som var provinsialläkare, gjort om det gamla Brunnshuset till sjukhus. Psilander blev dock en av de första som avled efter att ha insjuknat i kolera den 28 augusti 1834.

** TJÄRA

Tjära är ett hälsovådligt ämnet med många hälsofaror:

  • Irriterar vid kontakt med hud; hos känsliga personer kan allergisk hudreaktion uppstå. Vid tillbud kan det värsta tvättas bort med T-sprit; därefter noggrann tvättning med tvål och vatten.
  • Irriterar matsmältningsorganen vid förtäring
  • Inandning av rök från tjära kan irritera luftvägarna
  • Tjära i ögonen kan orsaka allvarlig skada, och kräver medicinsk behandling.

Betygsätt sidan!

Betyg 4.8 / 5. Omdömen 30

Ingen som har tyckt till än

Dela med dig till dina vänner

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken "ORIGINAL PÅ BÖGDA" och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om "Ljurskamjölnaren", "Ledsbackabarnen", "Anders Alf", "Petter-Smed" och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

HAR DU LÄST DEN HÄR?

MEDLEM

När du blir medlem får du dessa förmåner:

  • 20% RABATT PÅ BOKEN "ORIGINAL PÅ BÖGDA" (för helårsmedlemmar)
  • NEDLADDNINGSBARA HISTORISKA KARTOR
  • TILLGÅNG TILL FOTOARKIVET
  • DELTA GRATIS I TIPSPROMENADER (varje månad från den 1/1 2022)
  • LÄSA SIDOR OM GÅRDAR OCH TORP OCH DE SOM BODDE DÄR
  • HUNDRATALS ADELSTAVLOR
  • VIDEO-BERÄTTELSER
  • LJUD-BERÄTTELSER
  • ...och ännu fler förmåner tillkommer...
MEDLEMSKAP KOSTAR BARA 149 KRONOR PER ÅR  eller 39  KRONOR FÖR 1 MÅNAD

ALLA, både medlemmar och icke-medlemmar får givetvis även i fortsättningen läsa ALLA BERÄTTELSER fritt!

GRATIS-medlemmar får berättelser direkt hem till sig i mailen.

Börja utforska hur livet var förr. 

 

DAGBOK 1889

6 December Fredag
"D. 6 Fr. Mulet. Bakade frun och Hulda."   Julbak i Hudene 1903. Foto Gustaf Ewald Julens största raritet i brödväg var vörtbrödet, som bakades av vört från julbrygden och siktat rågmjöl. Bilden visar hur man i åren omkring sekel­skiftet gräddade jullimpor i gården...

ÅRETS JULKLAPP "ORIGINAL PÅ BÖGDA"

Nu kan du förhandsbeställa boken ”ORIGINAL PÅ BÖGDA” och få den levererad före jul. Boken handlar om speciella människor som levt i Svältbygderna. Där finns berättelsen om ”Ljurskamjölnaren”, ”Ledsbackabarnen”, ”Anders Alf”, ”Petter-Smed” och många fler.

Pris: 395 kr plus frakt 65 kr = 460 kr

Du kan köpa den i butiken på hemsidan eller Swisha till 0735392030 eller så kan du maila mig.

KÄLLOR

Karl Eriksson "Gårdsägarna Torparn och Knekten"

Abraham Winka: "Iglabo - En gårds historia"

J W A Yllander: "Min dagbok året om 1889"

Svältornas Fornminnesförening: årsskrifter

ArkivDigital: Kyrkoböcker

Linnar Linnarsson: Ett flertal skrifter

Oskar Lidén: Svältorna och Livet i Svältbygden förr och nu

Köp den unika kartan

GÅRDAR, TORP, BACKSTUGOR I LJUR, ÖSTRA NÅRUNGA OCH VÄSTRA ORNUNGA.

Klicka på  kartan för att komma till butiken