I DAG ÄR DET

DEN 25 APRIL

MARKUS SAMT MARKUSDAGEN

Restaurang Sturehof gjordes berömd av Ernst Josef Marcus

Markus eller Marcus är ett romerskt och bibliskt mansnamn, namnet på en av evangelisterna. Exakt vad Markus betyder är oklart; möjligtvis är det bildat av namnet på den romerska guden Mars. Formerna Marco och Marko är varianter av samma namn.

Mark/Markus/Marcus är ett vanligt manligt namn och är härlett från gammalt latinskt "Mart-kos", vilket betyder "helgat till guden Mars" och kan också betyda "krigets Gud" eller "vara krigsliknande". Marcus var ett av de tre vanligaste romerska förnamnen.

Markus var mycket populärt i början på 1990-talet då det var Sveriges vanligaste namn bland nyfödda pojkar. Det finns drygt 50 000 män som bär namnet Markus i Sverige.

Markusdagen ansågs i likhet med flera dagar vid denna tid som särskilt lämpad för just sådd av ärter. Mängden dagar som förknippades med ärtsådd speglar att ärter var en vanlig gröda i bondesamhället. I Västergötland kallades dagen ibland för ”gökedagen”, därför att göken ansågs komma.

Angående fotot ovan:

Ernst Josef Marcus, född 9 maj 1881 Stockholm, död där 19 mars 1936, var en svensk restauratör.

Ernst Marcus var son till köpmannen Axel Marcus samt bror till Ture och Gerda Marcus. 1896 anställdes han hos konditor Törnblad vid Stureplan i Stockholm. Han fortsatte därefter som kökselev vid Operakällaren och bedrev därefter restaurangstudier i utlandet, hos Nimbs i Köpenhamn, Cecil i London och Brighton i Paris. Efter att han återvänt till Sverige var han hovmästare på Hotell Rydberg, Hasselbacken och Grand Hôtel. 1905 etablerade sig Ernst Marcus tillsammans med sin bror Ture på Sturehof som han 1910 ensam övertog och därefter innehade fram till sin död. Sturehof utvecklades under hans ledning till en av Stockholms främsta restauranger med fiskrätter som specialitet.

DEN 25 MAJ

URBAN SAMT URBANUSDAGEN

Vädersolstavlan ursprungligen målad av Urban målare 1535 hänger i Storkyrkan i Stockholm Det är den äldsta bilden av Stockholm och finns avbildad på tusenkronorssedeln Den nuvarande bilden är dock en kopia från 1630-talet av Jacob Elbfas

Urban är ett mansnamn bildat från det latinska adjektivet urbanus - "belevad" eller "städad" (egentligen "från staden" eller "som har med staden att göra", av Urbs - "stad"). Urbanus var ett vanligt namn på påvar. Namnets plats i almanackan är till åminnelse av Urban I som dog 230 och har funnits där sedan medeltiden.

Namnet har förekommit i Sverige sedan 1400-talet men inte varit speciellt vanligt det senaste seklet. En viss popularitet hade det dock på 1950- och 1960-talet. Det finns i dag knappt 1000 män som heter Urban i Sverige.

Den 25 maj är sedan medeltiden är en gammal märkesdag i almanackan och Urbanusdagen brukade räknas som sommarens första dag. "Urban, Vilhelmina och Beda, de skola sommaren leda" hette det i den gamla Bondepraktikan. I och med att sommaren börjat, måste alla sysslor förknippade med vårbruket vara färdiga.

DEN 25 JUNI

DAVID OCH SALOMON

 

Rektor Otto Salomon

David är ett mansnamn av bibliskt ursprung och betyder 'den älskade' (hebreiska דָּוִד Dawid). Namnet kan även stavas Dawid.

Namnet började stiga i popularitet på 1970-talet och var något av ett modenamn på 1980-talet. Numera ligger namnet ganska stabilt kring plats 25 på listan. Det finns ungefär 50000 män som heter David i Sverige.

Salomon är ett annat bibliskt mansnamn som kommer från det hebreiska ordet (שְׁלֹמֹה shelomoh) schalom som betyder välgång eller frid. Den engelska formen är Solomon. Namnet infördes i den svenska almanackan i slutet av 1700-talet.

Namnet är mindre vanligt i dagens Sverige och det finns färre än 1000 män som bär detta namn i landet.

Angående fotot ovan: porträtt av rektor Otto Aron Salomon. Han föddes den 1 november 1849 i Göteborg som son till handlare Alexander Salomon och Henriette Abrahamson. Han gift sig 1878 med Ellen Jacobina Wahren ifrån Norrköping. Salomon var autodidakt pedagog som vidareutvecklade den pedagogiska skolslöjden vid Nääs slott, Västergötland och tog senare över som rektor efter sin morbror August Abrahamson. Han avled den 3 november 1907 och begravdes i slottsparken vid Nääs.

"MÖRDARE-STAFVA"

____________________

EBOK

_______________________

"MÖRDARE-STAFVA" handlar om en mycket speciell kvinna som levde i västra Sverige under nästan hela 1800-talet. När hon var 18 år gammal blev hon anklagad för mord på en krämerska. Hon blev dödsdömd, friad, benådad, dömd igen i all oändlighet. Boken skildrar hennes liv från det hon föddes till hennes död.

E-bok: 19 kr

Tryckt bok: 195 kr

"ORIGINAL PÅ BÖGDA"

____________________

EBOK

_______________________

"ORIGINAL PÅ BÖGDA" handlar om ett trettiotal original som bodde på Svältorna för över hundra år sedan. Läs om Anders Alf, som i sin och familjens förtvivlan dränkte sig i Trollö mosse och Ledsbackabarnen Kalle och Kristina. De båda var syskon och "dvärgar", som det hette på de tiden. När de båda var i åttioårsåldern slog Kristina ihjäl Kalle med en spisgaffel.

E-bok: 19 KR

Tryckt bok: UTSÅLD

“TASSE” OCH INTE EN “HÖNN”

Varg i snö

Redan på 1200-talet fanns det bestämmelser i de svenska landskapslagarna som krävde att bönderna höll sig med olika hjälpmedel såsom lapptyg, vargnät och varggård för att fånga varg. Torpare och bönder var också ofta tvingade att delta i så kallade “vargskall” där stora drevkedjor gick genom skogarna i jakt på detta djur.

Rovdjurens pälsar var högt värderade och det var därför lönsamt att jaga dem och handla med sådana varor. År 1647 infördes skottpengar på varg, vilket ytterligare stärkte viljan att jaga villebrådet.

Trots hård jakt under tidigare århundranden fanns under 1700-talet antagligen fortfarande flera tusen vargar i Sverige, men påföljande utrotningskampanjer reducerade antalet kraftigt. I slutet av 1700-talet omnämnes från Alingsås: “Vargar hava till en myckenhet utom staden visat sig. En bonde, som hade ett par oxar spända för en städa, blev nyligen ganska bestört vid mötet av några av dessa ohyggliga djur, som voro i begrepp att angripa både honom och hans tröga travare. Till all lycka kommo några resande, vid vilkas anskri odjuren blevo häpna och mätte fältet.”

Dock fanns det ännu i mitten av 1800-talet gott om vargar i vår bygd. De gjorde stor skada på böndernas boskapshjordar och därför fanns det omfattande regler och förordningar om hur man skulle skydda sig och djuren. Att inte följa dessa kunde ge mycket kännbara straff.

1925 berättade en 85-åring i Herrljungatrakten om sitt möte med ”tassa”, som vargen kallades:

En gång — ja va inte mera än sådaringa omkreng 4 eller 5 år gammel — sälle ja gå te våra, söm va nere i Intaka å slo, å på den lelle gångstegen, som geck dit ner, mötte jak en tasse, söm ja trodde va en hönn. Jak sprang imot’en å locka på’n, men då vände’n å löfsa iväg gångestigen rakt fram änna te dä han kom ner te Intaka, men då, när han feck se våra å di ga säk te å stöja på’n, då lae han bena i värt å skala varre. A ändå tänger sina tarte di gamle om att dä fanns björna också. — Södda djur finns inte länger nu för tia.”

Björnjakt Foto Nordiska Museet

Med hjälp av gift, fällor, kulor och krut fick man ganska snabbt bort vargarna från södra Sverige. Under 1830-talet dödades nästan sju tusen vargar i Sverige.

Vargnät vid Bertilshult

För att så mycket som möjligt minska vargarnas antal anställdes sommartiden i skogsbygderna täta skallgångar. I Byggningabalken fastslogs att:

Varganät skall hvart helt hemman håla, fyra famnar långt, och fem alnar högt, och de mindre så mycket, som däremot svarar: det skall färdigt vara, då skallbud kommer, och så starkt, att det ej brister, då man klifver därå upp. Skallbud skola ock alla lyda som kreatur hafva: ingen vara där fri före, utan prost å prestegård, därå han sjelf bor, så ock klockare bol, och inhyses kvinna.

Nu varder det till häradsrätt bodat, då bör en man ifrån hvart matlag, och af sätesgårds torpare hvarannan komma, med bössa, jaktspjut, eller yxa så tidigt, som han kallad varder; men då skall sker inom socknen, får ingen sig därifrån unver. Hvilken sig ej i tid infinner, eller kommer utan dugeligt nät och jaktyxa, eller blifver ej stående där han ställes, och gör hvad honom betalt blifver, eller visar sig otidig eller gör oljud, eller går ifrån skallet förr än manskapet är uppropat, och lof gifves; böte en daler. Blifver han alldeles ute; böte två daler, och annan gång dubbelt; utan domaren pröfvar, att han laga förfall haft. Förtiger den, som skallet förestår, någon, som borta varit, eller sig förbrutit, som sagt är. eller gifver han, eller annan, någon lof, att blifva förfallelös ifrån skallet; böte två daler.”

Vargflock Vänersborgs museum

Vid ett vargskall, som hölls omkring 1830 i kronoskogarna vid Fagerlid i Alingsåstrakten, berättas, att en av de båda män, som blivit ställd vid varggarnet, endast var försedd med en trädgren. Då mannen skulle slå till en varg, som sprang mot garnet, gick grenen av och vargen kom undan. Personen fick sedan böta för att han inte haft med sig lämpliga redskap för vargjakten.

Varg som fastnat i en vargsax

Det berättas, att ett byalag en gång gav i uppdrag till en av bönderna att uppsätta en så kallad vargstock eller vargsax. Såsom ersättning för detta arbete skulle han få den första fångade vargen. En ”käring” i socknen försökte stjäla fårlåret som var utlagt som lockbete i saxen. Det hela slutade dock med att kvinnan själv fastnade i fällan och blev sittande där hela natten. När bonden kom på morgonen för att vittja fällan hittade han kvinnan död.

Varggrop

Tidigt på våren, innan djuren släpptes på bete, skulle varggarnen provas, och det första skallet, det så kallade skrämskallet, skulle företas. Någon dag före skallgångens början, vanligen den 1 maj, gick skrämskallet av stapeln. Då gick man igenom socknens skogstrakter, där man försökte åstadkomma ett så skrämmande buller som möjligt genom att blåsa, hojta och skjuta samt för oväsen på alla möjliga sätt. Det hände ändå, att skrämskallet inte lyckades skrämma vargarna. Då fick man samlas till ett riktigt vargskall, vilket var illa omtyckt av ortsbefolkningen, eftersom man var tvungen att genomlida milslånga dagsmarscher i kärr och moras och kanske i de flesta fall inte få se ens svansen av en “tasse“.

Under 1840–1860-talen utrotades vargen nästan fullständigt.

1851 sköts den sista björnen i västra Sverige i trakten av Hunneberg och 1873 utrotades de tre sista vargarna inom samma område.

1966 fridlystes vargen för att sedan på 1980-talet sakta börja öka i antal igen.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: