I DAG ÄR DET

DEN 22 FEBRUARI

PETTER KATT OCH PIA

St Petrus finns broderad i bården på ärkebiskop Nils Allessons biskopskåpa från sent 1200-tal

Foto Olle Norling Upplandsmuseet

”Petter Katt”-dagen  firades i äldre tid till minne av att aposteln Petrus tog säte på en biskopsstol i Antiokia. Dess latinska namn har varit Petrus cathedraticus, men i almanackorna förkortades det till Petr cath. Det folkliga namnet blev Petter Katt. Ett vanligt talesätt har varit "Petter Katt kastar den heta stenen i sjön". Med det ville man varna för att isarna började bli osäkra.

Den 22 februari ska aposteln Petrus enligt den kristna berättelsen ha blivit upphöjd till biskop, vilket gav dagen dess latinska namn: Petrus Cathedratus eller Petrus in Cathedra, i skrift ofta förkortat till Petrus Cathed, Petr. Cath. eller dylikt.

Under den tid då den katolska läran predikades i Sverige var dagen en kyrklig minnesdag. I folkmun kom namnet dock att ändras till olika varianter på ”Petter Katt”.

Till Petter Katt har sedan knutits väderförutsägelser och tydor av olika slag, framför allt i södra och mellersta Sverige, där man vid denna tid kunnat se tecken i naturen på att våren nalkades.

”Där Peder katt lägger sin vita hatt där ligger den till Froedags natt”, dvs om det snöar den 22 februari som förr hette Petrus Kathet så blir det vinter till Vårfrudagen. (Berättat i Tjörnarp, Skåne 1926)

”Vid Petter Katt skulle snön ha smält så pass, att stenar och kvistar och sådant hade ’växt loss’.” (Berättat av: Man född 1833 i Västra Ämtervik, Värmland)

Ett vårtecken var att isarna började smälta och Petter Katt fick tjäna som varningsmärke för att isarna inte längre var säkra att ge sig ut på – man sa att ”Petter Katt hade kastat den heta stenen i sjön”.

”Den 22 febr. hade det börjat fräta på båda sidor av isen för någon har kastat en het sten i sjön. Denna dag upphörde alla vintervägar över sjöns is”. (Berättat av: Karl Rask (född 1851) i Odensåker)

”Då dimman stiger ur sjön på S.t Peders dag sägs Peter Katt eller Peter Het som han även kallades, kasta sin varma sten i vattnet, d.v.s. att efter den dagen äro isarna osäkra att våga sig ut på”. (Berättat i Resteröd, Bohuslän år 1919)

Det kunde till och med vara så att om någon inte hörsammade varningen utan ändå gav sig ut på isen så fick den personen skylla sig själv om det gick illa. Dessa personer kunde bli betraktade som självspillingar, sådana som själva orsakat sin död, och därför inte fick gravplats på kyrkogården.

”Beträffande Petter Kattet så ansågs det att isarna å större vatten, efter den dag ansågs svaga och farliga att färdas, ty det sades att han kastade en stor glödhet sten i vattnet som hade den värkan att alla isar försvagades så, att om någon gick eller körde ned genanom isen efter hans dag så var icke lönt att försöka rädda dem utan de lämnades åt sitt öde, om än räddningsförsök kunnat vara möjlig”. (Berättat i Sanne, Bohuslän år 1920)

”Om någon var katig och gick på sjön efter Petter Katt och föll i och drunknade, så fick han inte kyrkogård”. (Berättat av: Kvinna född 1848 i Foss, Bohuslän)

”Min mormor och morfar hade mycket kunskap i sig, och jag lyssnade gärna till allt. Mormor berättade att den 22 februari – vårdagen kallad – kastade en biskop, romare, sin heta sten i sjön. Petter Katt hette mannen. Detta gjorde isarna förrädiska och osäkra och skulle ej beträdas. Har hört att den människa som efter vårdagen den 22 februari gav sig ut på isen och omkom, räknades som självspilling”. (Berättat av: Kvinna född 1931, Bohus-Björkö, Bohuslän)

Kvinnonamnet Pia kommer ifrån latinets pius som betyder "from".

Pia var ett modenamn på 1950- och 1960-talet.

Äldsta belägg i Sverige, år 1848.

Det finns runt 20 000 kvinnor med namnet Pia i Sverige.

SNÄRJESSKRÄDDAREN

Östtorp under Frälsegården i Ljur

Vid Snärjeskullen på Frälsegården i Ljurs mark fanns två backstugor.

I den ena, Östtorp, hade den beryktade väckelsepredikanten Anders Petter Andersson vid Ljurs kvarn växt upp. Han föddes i en jordkällare på torpet Ekeberget under Gundlered i Ljur några kilometer från Snärjeskullen. Vintern 1829 var oerhört kall och i januari snöade det ymnigt. Snön la sig tung på taket till den sköra lilla stugan i Ekeberget och en dag rasade helat taket in och familjen blev utan hem över huvudet. De såg då ingen annan utväg än att flytta in i jordkällaren. Den var bara ett par kvadratmeter stor och det var inte ens ståhöjd inomhus. Därinne bodde Anders Andersson, hans hustru Inggerd Eriksdotter och de två pojkarna Johannes, åtta år, och Andreas som var knappt fyra. Några dagar efter att de tvingats flytta in i jordkällaren födde Inggerd sonen Anders Petter. Några år senare flyttade de från Ekeberget till en av de närbelägna backstugorna vid Östtorp på Snärjeskullen.

Skräddare fotograf okänd

I den andra stugan på Snärjeskullen bodde skräddaren Johannes Andersson-Hult född 1833 i Sandvadet vid Stora Långared och hans ett år äldre hustru Anna Katarina Johansdotter som var född i Enet, bara några hundra meter bort.  Johannes var son till soldaten Anders Hult från Algutstorp och hans hustru, som kallades ”Kulesa”, men vars riktiga namn var Stina Andersdotter.

I hemmet rådde den yttersta fattigdom. Johannes var skräddare och kallades allmänt för ”snärjesskräddaren”. Han kunde inte jobba ihop de pengar som behövdes för inköp av en symaskin, varför det inte blev mycket med hans sömnad.

De små inkomster som Johannes kunde få ihop användes till inköp av brännvin och därför blev det vanligtvis inget över till mat åt familjen. Medan maken var försupen fick hustrun Anna försöka skaffa uppehälle åt familjen genom att tigga på bygden.

En mörk natt började stugan att brinna. Familjen lyckades fly ut ur det brinnande huset, men de kunde inte göra något åt branden, så stugan brann ner fullständigt.

Då deras markplätt var väldigt liten blev det mycket svårt att få plats för en ny stuga bredvid den nedbrunna. Ägaren av marken där den brunna stugan stått, förbjöd bestämt, att någon annan stuga fick uppföras där och ingen annan bonde ville ha den fattiga familjen på sin mark.

Till slut fick skräddaren bygga på en bit fastmark som ingen annan ville ha och som låg långt ute på torvmossen, Jorda mosse, ”Mossen” i närheten. Denna mosse gränsade till Trollö mosse där soldaten Anders Alf hade dränkt sig 1847, några år tidigare än de flyttade till ”Mossen”. Läs om denna fruktansvärda tragedi här: www.iglabo.se/b1.

Snärjeskullen, Jorda mosse och backstugan ”Mossen”

Johannes och Anna fick fem barn, två pojkar och tre flickor.

Det äldsta barnet var en pojke och han hette Fredrik. Han flyttade som yngling till Bredared.

Nästa barn de fick var en dotter och hon fick namnen Thilda Paulina. När hon var 34 år fick hon en ”oäkta” dotter med den inhyste drängen på torpet, Klas Johansson.  Fyra månader efter dottern Elin Constantias födelse gifte de sig och fick senare två pojkar och en flicka inom äktenskapet.

Johannes och Annas äldsta son, Carl Gustaf, blev soldat vid Göteborgs garnison och tog namnet Julin. Han var emellertid flera perioder sinnesförvirrad och kom snart hem igen. En höstdag 1889 när han var 26 år tog han sitt liv genom att köra en kökskniv in i bröstet. På grund av att han gjort självmord begravdes han i all tysthet utanför kyrkogården.

Johannes och Anna fick ytterligare två barn, döttrarna Hilda och Anna Charlotta. Båda dog 1870 i scharlakansfeber. Då var Hilda fyra år och Anna Charlotta bara ett halvt år gammal.

Anna dog 1913 och lämnade den utarmade och barskrapade ”Snärjesskräddaren” ensam ute på ”Mossen”. Fyra år senare lämnade han ensamheten för att gå in i evigheten.

Betygsätt sidan!

HAR DU LÄST DEN HÄR?

HAR DU LÄST DEN?

MORD

SÅ VAR DET FÖRR

ORIGINAL

SVÄLTORNA

IGLABO

Här är fler spännande berättelser från förr: